Lämna SKAM vrån

Skammen är inget att skämmas för. Tvärtom spelar den en viktig roll i våra relationer. Därför gäller det att bli vän med sin skam.

VI VET

väl alla hur det känns. Man vill sjunka genom jorden, försvinna, klippa bandet till omgivningen.

De flesta av oss känner skam varje dag, på någon nivå. Från att rodna över något pinsamt till att aldrig mer vilja visa sig för andra. Kanske har man kommit till en fest i kostym när alla andra har shorts. Eller beklagat sig över en kollega – som visat sig höra allt. Skam är när vi känner oss usla och upplever att vi tappat anseende inför andra – verkligt eller inbillat. Motsatsen till stolthet.

Gest altterapeuten Jojo Tuulikki Oinonen kallar sig skamexpert – för att hon är expert på att känna skam.

– Jag älskar skam, utbrister hon och skrattar.

Hennes vision är göra skammen begriplig så att alla – både allmänhet och terapeuter – ska förstå dess roll som vägvisare i våra relationer.

– Skam är en regleringsfunktion. Det är en fiffig kompis, ett slags skydd.

Skam handlar om min rätt att existera. När den slår till leder den till isolering. Jag blir rädd för både min egen inre och omvärldens kritik. Det blir svårt att se folk i ögonen, förklarar Jojo Oinonen, som föreläser om skam och skriver på en bok i ämnet.

som

ENLIGT LOTTA STRÖMSTEN, forskar om bland annat skam vid Umeå universitet, är det en av de obehagligaste känslor vi kan uppleva. Dessutom skäms vi ofta över vår skam. Det blir en dubbel bestraffning.

Hon menar att skammen skiljer sig från andra negativa känslor eftersom vi inte kan leva ut den för att bli av med den.

– Blir du riktigt arg eller ledsen kan du få ett raseriutbrott eller storgråta och då känns det lite bättre. Men skam är alltid obehaglig medan den pågår och därför vill man undvika den till varje pris. Det går inte att ”storkänna” för att lätta på skammen, säger Lotta Strömsten.

Samtidigt har skammen en livsviktig funktion. Den hjälper oss nämligen att läsa av omgivningen och anpassa våra beteenden för att överleva i grupp. Skam är en viktig drivkraft för att visa respekt och ömsesidighet gentemot andra. Utan denna anpassningsförmåga för att bete oss hänsynsfullt skulle vi riskera att bli uteslutna ur gemenskapen – och då hade vi inte överlevt ensamma ute på stäppen.

– Skam är ett biologiskt nedärvt reaktionsmönster som vi alla föds med. Vi skulle inte fungera socialt utan den, konstaterar Lotta Strömsten.

enkelt ett

VI BEHÖVER HELT signalsystem som talar om när något blivit fel. Om vi gör något som skadar någon annan så kan vi korrigera vårt eget beteende.

Ofta blandas begreppen skam och skuld ihop.

– Egentligen är det samma biologiska ursprungsfunktion, men historiskt har skuld fått ett juridiskt och religiöst sammanhang – att man begått ett brott eller en synd. I dag, både i vardagstal och i forskningen, definieras skam som en negativ självuppfattning medan skuld är kopplat till agerandet, ett beteende mot andra som vi kan gottgöra på olika sätt.

I skuld har jag alltså gjort något dåligt. Men i skam är jag dålig, hela jag.

– När skamsituationen placeras inuti en själv är det

som om jag inte är värd att finnas till. Det är därför som det känns så hemskt, säger Lotta Strömsten.

menar att

DE FLESTA FORSKARE vi är genetiskt programmerade att knyta an till andra. Att då bli avskuren från dem som är viktiga för oss väcker ångest. Det hänger samman med anknytningsteorin, som innebär att ens relationer som vuxen påverkas av hur man knöt an till sina föräldrar i tidig ålder. Processen kan liknas vid en ständigt pågående pendling mellan tillhörighet och självständighet.

– När det lilla barnet har börjat upptäcka sin vilja, alltså ett ”jag” skilt från ett ”du”, aktiveras vårt intresse och behov av utmaning – kopplat till stolthet och kapacitet, säger Jojo Oinonen.

Barnets ”nej, jag kan själv”, är ofta förenat med ilska och en tydlig gräns mot föräldern. Men i nästa ögonblick, när barnet misslyckas, behöver det söka skydd och trygghet hos föräldern. Då förväntar sig barnet att föräldern ska ta emot, trots att det just sagt nej till föräldern.

– Skammen reglerar denna rörelse. Om resan mellan auto nomi och tillhörighet är tillräckligt god, med inkännande och förståelse i båda ändarna – då blir man en tryggt anknuten person som kan hantera utmaningar och har tillit till både sig själv och andra, säger hon.

– Skammen bevakar känslan av att jag är okej. Den kopplas till en värdighet, en medfödd stolthet över att finnas, säger Jojo Oinonen. Lotta Strömsten håller med. – Tryggt anknutna personer blir oftast mindre skam benägna, säger hon.

Under livstiden är vi med om olika saker som färgar hur vi tolkar den biologiska reaktionen skam. Om vi tidigt i livet varit med om många situationer som väckt skam – utan att ha fått tröst, kan detta avvisande skapa en bestående känsla av att inte duga.

– Det är de tidiga, obearbetade upplevelserna av skam som ger problem senare i livet. Skammen triggas lätt igång och blir begränsande. Vi kan må fruktansvärt dåligt, säger Lotta Strömsten.

I grunden handlar det om rädslan att inte bli godkänd och omtyckt, att inte duga som vi är. Och för att undvika denna jobbiga känsla tar vi till olika strategier, som ofta döljer det verkliga behovet.

Jojo Oinonen beskriver det som att skammen lierar sig med andra känslor, oftast ilska och ledsnad. Och ofta är det bara dessa som syns.

– Skammen driver andra reaktioner och beteenden, ofta omedvetet, och blir bränsle för många andra psykologiska tillstånd – som inte alltid innebär att skämmas.

Hon använder sig gärna av ”skamkompassen”, en karta över våra försvarsreaktioner som togs fram av den amerikanska forskaren Donald Nathanson på 1990-talet. Det är precis vad det låter som, en kompass där riktningarna visar fyra olika typer av beteenden eller strategier vi använder för att komma undan skamkänslan:

• Att attackera sig själv (självförakt och själv destruktivt beteende).

• Att attackera andra (skylla på andra/offret, håna och vara aggressiv).

• Att dra sig undan andra (gömma eller utplåna sig själv, få social fobi).

• Att undvika den negativa känslan av självet genom att döva den med andra kickar – jobb, droger, sex, mat. Ju jobbigare skamkänslan är, desto längre ut på pilarmarna hamnar man.

VISSA TALAR HÄR om röd (sund) skam och vit (giftig) skam. Begreppen myntades av den svenska psykologen Else-britt Kjellqvist på 1990-talet i boken Rött och vitt: Om skam och skamlöshet (Carlsson 1993). Den vita skammen är en effekt av att ha blivit utsatt för alltför mycket skam som barn, utan hjälp att komma ur skamupplevelsen. Den internaliseras

och blir permanent. Den sunda röda skammen är mer situationsbunden, den händer här och nu och är tillfällig.

– Man behöver lite röd skam. När jag gör bort mig, till exempel om jag snubblar här i bistron, säger Jojo Oinonen över telefon från tåget mellan Göteborg och Stockholm, då blir det direkt en effekt. ”Gud, vad ska folk tänka?” Det blir genant.

Denna skam kan man inte – och ska man inte – bli fri ifrån, menar hon.

Det är den vita, bundna skammen som är den svåra. Men det går att komma ur den, även om vi ofta kan behöva hjälp. Hemligheten är förståelse och acceptans i en trygg miljö, dialog i gemenskap.

– Skam uppträder i relation till andra människor. Därför helas man också i relationer. Man måste tala om känslan, acceptera den. ”Släpp ut trollen i ljuset så spricker de.”

Jojo Oino

I GESTALTTERAPIN KAN nen bjuda in den inre kritikern och upprätta en dialog i terapirummet.

– Ingen vill vara i effekten av vit skam. Men när man förstår

sina skamsystem, öppet och nyfiket, då inträffar något och skammen släpper greppet, säger hon.

– Innan man har begripliggjort detta är man sin egen fånge. Det är min respons på skammen som avgör om jag hamnar i förakt för mig själv, eller i förakt för andra. När man förstår hur ens skamkompass ser ut har man minskat den vita skammens makt.

Skamkompassen är ett arbetsmaterial för att undersöka hur kraftfull skamkänslan är och vilka försvarsstrategier vi använder för att komma undan. Bakom beteendena finns det nästan alltid outtryckta behov och känslor. Strategierna döljer det vi själva tycker är för sårbart att exponera. Kompassen kan hjälpa oss att navigera i möten med andra människor.

– Kompassen är nyckeln till att beskriva det som händer i skammens kölvatten. I stället för att skammen blir ett slags försvar, kan skammen bli en frisk, sund kraft. Sund skam hänger samman med sund stolthet över att hitta sina gränser och inte köra över varandra. Målet med skam är inte att bli av med den, utan att lära känna den. Vi ska ha skam i kroppen, säger Jojo Oinonen.

Skamforskningen är ett nytt fält, men växande. Enligt Lotta Strömsten har affektforskningen mest fokuserat på de känslor som är lättare att förstå ur ett överlevnadsperspektiv, som rädsla: Går du för nära kanten, dör du …

Både hon och Jojo Oinonen önskar att den goda skammen får större utrymme i våra liv. Att vi slutar skämmas för skammen.

Det är helt enkelt dags att lämna skamvrån.

I Modern Psykologi 2/2017 skrev Eva Barkeman om resandets psykologi.