Rätten till lycka
Så blev lycka åt alla en av 2000-talets stora målsättningar. Och därför gör det att vi måste ändra på hur människan fungerar.
Historien igenom har tänkare, profeter och vanligt folk definierat lycka snarare än livet självt som det högsta goda. I det antika Grekland förklarade filosofen Epikuros att det är bortkastad tid att dyrka gudarna, att det inte finns något liv efter detta och att lycka är den enda meningen med livet. Under forntiden förkastade de flesta epikurismen, men i dag har den blivit standarduppfattningen. Skepsis rörande livet efter detta driver mänskligheten att inte bara sträva efter odödlighet utan också efter jordisk lycka. För vem vill leva för evigt i evinnerlig olycka?
För Epikuros var strävan efter lycka ett personligt sökande. Moderna tänkare är i stället benägna att uppfatta den som ett kollektivt projekt. Utan statlig planering, ekonomiska resurser och vetenskaplig forskning kommer människor inte att komma långt i sitt sökande efter lycka. Om ditt land slits isär av krig, ekono- min är i kris och hälsovården obefintlig kommer du troligen att vara olycklig. Mot slutet av 1700-talet förklarade den brittiske filosofen Jeremy Bentham att det högsta goda är ”största möjliga lycka åt största möjliga antal”, och drog därav slutsatsen att det enda värdiga målet för staten, marknaden och forskarsamfundet är att öka lyckan i världen. Politiker bör sluta fred, företagare bidra till välstånd och forskare studera naturen – inte för någon kungs, något lands eller någon guds ära utan för att du och jag ska kunna föra ett lyckligare liv.
Trots att många avlade en läpparnas bekännelse till Benthams vision fokuserade stater, företag och laboratorier under 1800- och 1900-talet på mer omedelbara och väldefinierade mål. Länder mätte sin framgång efter territoriets storlek, folkmängdens ökning och bruttonationalproduktens tillväxt – inte efter medborgarnas lycka. Industrialiserade länder som Tyskland, Frankrike och Japan byggde upp gigantiska utbildnings-, sjukvårds- och välfärdssystem, men dessa system syftade snarare till att stärka nationen än till att förbättra den enskildes välbefinnande.
Skolor grundades för att producera duktiga och lydiga medborgare som lojalt skulle tjäna nationen. Arton år fyllda skulle ynglingar inte bara vara patriotiska utan också läs- och skrivkunniga, så att de kunde läsa befälhavarens dagorder och dra upp stridsplanerna för morgondagen. De behövde kunna matematik för att beräkna kanonkulans bana eller knäcka fiendens hemliga kod. De behövde ha hyfsade kunskaper om ellära, mekanik och medicin för att kunna hantera fälttelefoner, köra stridsvagnar och ta hand om sårade kamrater. När de lämnade militären förväntades de tjäna nationen som kontorister, läkare och ingenjörer, bygga en modern ekonomi och betala mycket skatt.
vårdsysteDETSAMMA GÄLLDE met. Mot slutet av 1800-talet erbjöd länder som Frankrike, Tyskland och Japan massorna fri sjukvård. De finansierade vaccinationer av barn och fysisk träning för ungdomar. De dränerade träsk, utrotade myggor och byggde centraliserade avloppssystem. Syftet var inte att göra människor lyckliga utan att göra nationen starkare. Landet behövde starka soldater och raska arbetare, friska kvinnor som kunde föda fler soldater och arbetare samt byråkrater som kom punktligt till kontoret klockan åtta i stället för att ligga sjuka hemma.
Till och med välfärdssystemet planerades ursprungligen med nationens intressen för ögonen, inte de behövande
” En blind jakt efter pengar, berömmelse och njutning kommer bara att göra oss olyckliga.”
individernas. När Otto von Bismarck gick i bräschen för statliga pensioner och social trygghet i det sena 1800-talets Tyskland var hans viktigaste mål att försäkra sig om medborgarnas lojalitet, inte att öka deras välbefinnande. Man slogs för sitt land när man var arton och betalade sin skatt när man var fyrtio för att man räknade med att staten skulle ta hand om en när man var sjuttio.
De amerikanska grundlagsfäderna slog 1776 fast rätten att sträva efter lycka som en av tre oförytterliga rättigheter, jämte rätten till liv och rätten till frihet. Men det är viktigt att notera att den amerikanska självständighetsförklaringen garanterade rätten att sträva efter lycka, inte rätten till lycka. Det är helt avgörande att Thomas Jefferson inte gjorde staten ansvarig för medborgarnas lycka. Han försökte snarare begränsa statens makt. Tanken var att den enskilde skulle reserveras en privatsfär för egna val, fri från statlig övervakning. Om jag tror att jag blir lyckligare av att gifta mig med John i stället för Mary, bo i San Francisco i stället för Salt Lake City och arbeta som bartender i stället för mjölkbonde, har jag rätt att sträva efter lycka på mitt sätt, och staten bör inte ingripa ens om jag väljer fel.
Men under de senaste årtiondena har rollerna blivit ombytta och Benthams vision blivit tagen mer på allvar. Människor menar i allt högre grad att de stora system som skapades för mer än hundra år sedan för att stärka nationen faktiskt borde tjäna enskilda medborgares lycka och välbefinnande. Vi är inte till för att tjäna staten, utan den är till för att tjäna oss. Rätten att sträva efter lycka, som ursprungligen skulle begränsa statens makt, har omärkligt förvandlats till rätten till lycka – som om människor har en naturlig rätt att vara lyckliga och att allt som gör oss missmodiga är en kränkning av våra grundläggande mänskliga rättigheter, vilket staten borde göra något åt.
BNP per
UNDER 1900-TALET VAR capita den kanske främsta måttstocken på nationell framgång. Ur detta perspektiv är Singapore, vars medborgare i genomsnitt producerar varor och tjänster till ett värde av 56 000 dollar om året, ett mer framgångsrikt land än Costa Rica, vars genomsnittliga medborgare bara producerar för 14 000 dollar om året. Men i dag kräver en del tänkare, politiker och till och med ekonomer att BNP bör ersättas med BNL, bruttonationallycka. För vad vill människor? De vill inte producera, de vill vara lyckliga. Produktionen är viktig för att den lägger den materiella grunden för lycka. Men den är bara ett medel, inte målet. I den ena undersökningen efter den andra uppger costaricanerna högre tillfredsställelse med livet än singaporianerna. Vill du hellre vara en mer produktiv, men mer missbelåten singaporian än en mindre produktiv, men belåten costarican?
Denna typ av logik kan förmå mänskligheten att uppställa lycka som ett av sina huvud- mål för det 21:a århundradet. Vid första anblicken kan detta framstå som ett relativt enkelt projekt. Om hungersnöd, farsoter och krig försvinner, om mänskligheten upplever en oförliknelig tid av fred och välstånd och om den förväntade medellivslängden ökar dramatiskt, måste väl allt detta göra människor lyckliga, eller?
Nej. När Epikuros definierade lycka som det högsta goda varnade han sina lärjungar att det är ansträngande att vara lycklig. Materiella framgångar kommer inte i sig att göra oss nöjda en längre tid. En blind jakt efter pengar, berömmelse och njutning kommer bara att göra oss olyckliga. Epikuros anbefallde oss exempelvis att äta och dricka måttligt och att kuva våra sexuella begär. I längden gör en djup vänskap oss mer nöjda än en utsvävande orgie. Epikuros skisserade en hel etik med ”gör si” och ”gör inte så” för att vägleda människor på den förrädiska vägen till lycka.
Epikuros hade uppenbarligen fått korn på något. Att vara lycklig är inte lätt. Trots våra enastående framsteg under de senaste årtiondena är det långt ifrån självklart att dagens människor är märkbart nöjdare än deras förfäder var förr i världen. Ja, det är ett illavarslande tecken att andelen självmord i den utvecklade världen är mycket högre än i traditionella samhällen, trots större välstånd, bekvämlighet och trygghet.
I Peru, Guatemala, Filippinerna och Albanien – utvecklingsländer som plågas av fattigdom och politisk instabilitet – begår ungefär 1 per 100 000 självmord varje år. I rika och fredliga länder som Schweiz, Frankrike, Japan och Nya Zeeland tar 25 per 100 000 sitt liv varje år. 1985 var de flesta
” Glastaket för lyckan hålls på plats av två pelare,denena psykologisk, den andra biologisk.”
sydkoreaner fattiga, lågutbildade och traditionsbundna och levde i en auktoritär diktatur. I dag är Sydkorea en ledande ekonomisk makt, dess medborgare är bland de mest högutbildade i världen och landet har en stabil och ganska liberal, demokratisk regim. Men medan omkring 9 sydkoreaner per 100 000 begick självmord 1985 har den årliga andelen självmord mer än tredubblats.
Det finns självfallet mer uppmuntrande trender. Den dramatiskt minskade barnadödligheten har till exempel med all säkerhet ökat den mänskliga lyckan, och delvis kompenserat för det moderna livets stress. Men även om vi är en smula lyckligare än våra förfäder är ökningen i vårt välbefinnande mycket mindre än vi kunde ha förväntat oss. Under stenåldern hade människor i genomsnitt 4 000 kcal energi om dagen till sitt förfogande. Det inbegrep inte bara mat utan också den energi som användes till verktyg, kläder, konst och lägereldar. I dag förbrukar genomsnittsamerikanen 228 000 kcal energi om dagen, som inte bara hamnar i magen utan också i bilen, datorn och tv-apparaten. Genomsnittsamerikanen förbrukar sextio gånger mer energi än den genomsnittlige jägare-samlaren på stenåldern. Är genomsnittsamerikanen sextio gånger lyckligare? Det finns all anledning att vara skeptisk till så rosenröda uppfattningar.
Och när vi har övervunnit många av gårdagens anledningar till olycka kan det visa sig vara mycket svårare att uppnå varaktig lycka än att avskaffa regelrätt lidande. Det behövdes bara en brödbit för att muntra upp en hungrande medeltida bonde. Men hur sprider man glädje till en uttrå- kad, överbetald och överviktig ingenjör? Andra hälften av 1900-talet var en guldålder för USA. Segern i andra världskriget, följd av en ännu mer avgörande seger i kalla kriget, gjorde landet till den ledande supermakten. Mellan 1950 och 2000 ökade USA:S BNP från 2 biljarder dollar till 12 biljarder. Realinkomsten per capita dubblerades. P-pillret gjorde sex friare än någonsin. Kvinnor, homosexuella, afroamerikaner och andra minoriteter fick äntligen en större andel av den amerikanska kakan. En flodvåg av billiga bilar, kylskåp, dammsugare, tvättmaskiner, telefoner, tv-apparater och datorer förändrade vardagslivet nästan till oigenkännlighet. Men studier har visat att de subjektiva nivåerna av välbefinnande i USA var ungefär desamma 1990 som 1950.
I Japan ökade den genomsnittliga realinkomsten med en faktor fem mellan 1958 och 1987, genom ett av historiens snabbaste ekonomiska under. Denna lavin av välstånd, jämte myriader positiva och negativa förändringar i japanska livsstilar och sociala relationer, hade förvånansvärt liten betydelse för de subjektiva nivåerna av välbefinnande. Japanerna var lika nöjda, eller missnöjda, på 1990-talet som de hade varit på 1950-talet.
Det verkar som om vår lycka slår emot ett mystiskt glastak som inte låter den öka trots alla enastående framsteg. Det är inte säkert att detta glastak skulle rubbas ens om alla fick gratis mat, alla sjukdomar botades och freden tryggades i världen. Att uppnå verklig lycka kommer inte att bli så mycket enklare än att övervinna ålderdom och död.
hålls på
GLASTAKET FÖR LYCKAN plats av två kraftiga pelare, den ena psykologisk och den andra biologisk. På den psykologiska nivån är lycka snarare beroende av förväntningar än objektiva förhållanden. Vi blir inte nöjda av en fridfull och blomstrande tillvaro. Vi blir i stället nöjda när verkligheten motsvarar våra förväntningar. Den dåliga nyheten är att förväntningarna ökar när omständigheterna förbättras. De dramatiska förbättringar som mänskligheten upplevt under de senaste årtiondena överförs till ökade förväntningar snarare än till ökad belåtenhet. Om vi inte gör något åt detta kan vi bli lika missnöjda som alltid också efter framtida landvinningar.
På den biologiska nivån bestäms både våra förväntningar och vår lycka av vår biokemi, snarare än av vår ekonomiska, sociala och politiska situation. Enligt Epikuros är vi lyckliga när vi har behagliga förnimmelser och slipper obehagliga. Jeremy Bentham menade på liknande sätt att naturen låtit människan styras av två herrar – lust och olust – och att de och endast de bestämmer allt vi gör, säger och tänker.
Benthams efterföljare John Stuart Mill förklarade att lycka inte är något annat än lust och frihet från olust, och att det inte finns något gott eller ont bortom lust och olust. Den som försöker härleda gott och ont från något annat (som Guds
” För att höja lyckonivåerna måste vi manipulera den mänskliga biokemin.”
ord eller nationens intressen) försöker lura dig och kanske sig själv också.
På Epikuros tid var sådana idéer blasfemiska. På Benthams och Mills tid var de radikala och subversiva. Men i början av det 21:a århundradet är de standardvetenskap. Enligt livsvetenskaperna är lycka och lidande inget annat än olika jämvikter mellan kroppsförnimmelser. Vi reagerar aldrig på händelser i yttervärlden, enbart på förnimmelser i våra egna kroppar. Ingen lider för att ha förlorat jobbet eller blivit övergiven eller för att landet gått ut i krig. Det enda som gör människor olyckliga är obehagliga förnimmelser i deras kroppar. Att bli av med jobbet kan utlösa en depression, men depressionen i sig är ett slags obehaglig kroppsförnimmelse. Vi kan bli arga över tusentals saker, men ilskan är aldrig en abstraktion. Den förnims alltid som hetta och spänning i kroppen, vilket gör ilska så fruktansvärt irriterande. Därför säger vi att någon ”kokar” av ilska eller ”sjuder” av vrede.
Omvänt säger vetenskapen att ingen någonsin blir lycklig av att bli befordrad, vinna på lotteri eller ens finna den stora kärleken. Människor blir lyckliga av en enda sak: behagliga kroppsförnimmelser. Föreställ dig att du är Mario Götze, den anfallande mittfältaren i det tyska fotbollslandslaget i VMfinalen mot Argentina 2014. Det har redan gått 113 minuter utan att något av lagen gjort mål. Det återstår bara sju minuter innan matchen går till ett fruktat avgörande på straffar. Omkring 75 000 upphetsade åskådare fyller fotbollsarenan Maracanã i Rio, och oräkneliga miljoner följer spänt matchen runt om i världen. Du befinner dig fem meter från Argentinas mål när André Schürrle slår en fantastisk passning åt ditt håll. Du tar emot bollen med bröstet, den faller ner mot benet, du sparkar till den på volley och ser den fara förbi den argentinske målvakten och sjunka djupt in i nätet. Mååååååål! Stadion liknar en vulkan i utbrott. Tiotusentals människor tjuter som galningar, dina lagkamrater rusar fram för att krama och kyssa dig, miljontals människor hemma i Berlin och München brister ut i tårar framför tv-apparaterna. Du är i extas, men det beror inte på att bollen är i Argentinas nät eller på att det festas vilt på knökfulla bayerska Biergärten. Du reagerar i stället på en flodvåg av förnimmelser i din kropp. Det ilar upp och nedför ryggraden, elektriska vågor far fram över kroppen och det känns som om du skulle upplösas i miljontals exploderande energiklot.
göra mål i
MAN BEHÖVER INTE Vm-finalen i fotboll för att få sådana förnimmelser. Om du oväntat blivit befordrad på arbetet och börjar hoppa av glädje reagerar du på samma sorts förnimmelser. De djupare delarna av ditt sinne vet inget om fotboll eller arbetsplatsförhållanden. De känner bara till förnimmelser. Om du blir befordrad men av någon anledning inte får några behagliga förnimmelser, kommer du inte att känna dig nöjd. Det omvända gäller också: Om du nyss blivit avskedad (eller förlorat en avgörande fotbollsmatch) men har mycket behagliga förnimmelser (kanske för att du stoppat i dig något piller), kan du ändå må som en prins.
Den dåliga nyheten är att behagliga förnimmelser snabbt ebbar ut och förr eller senare förvandlas till obehagliga. Inte ens att göra det avgörande målet i en Vm-final är en garanti för livslång salighet. Det kan faktiskt bli så att allt därefter bara bär utför. Om jag förra året fick en oväntad befordran på arbetet och har kvar denna nya befattning, har de mycket behagliga förnimmelserna som jag fick när jag hörde nyheten på liknande sätt försvunnit, ja, de försvann på några timmar. Om jag vill få sådana underbara förnimmelser igen måste jag bli befordrad igen. Och igen. Om jag inte blir befordrad kan jag till sist bli mer bitter och frustrerad än om jag hade förblivit en anspråkslös kugge i maskineriet.
Allt detta är evolutionens fel. Under oräkneliga generationer har vårt biokemiska system anpassats till att öka våra chanser till överlevnad och fortplantning, inte till lycka. Det biokemiska systemet belönar handlingar som gynnar överlevnad och fortplantning med behagliga förnimmelser. Men dessa är bara efemära försäljningsknep. Vi kämpar för att finna föda och partner för att undvika obehagliga förnimmelser av hunger och njuta av behagliga smaker och hänförande orgasmer. Men behagliga smaker och hänförande orgasmer varar inte länge, och om vi vill uppleva dem igen måste vi ge oss av för att söka ny föda och ny partner.
Vad skulle hända om en sällsynt mutation hade gett upphov till en ekorre som skulle uppleva en evig salighet efter att ha ätit en enda nöt? Tekniskt kan man faktiskt
åstadkomma detta genom att gå in med elektroder i ekorrens hjärna. Vem vet, det kanske hände med en lycklig ekorre för miljontals år sedan. Men i så fall levde denna ekorre ett extremt lyckligt och extremt kort liv, och så var det slut på den mutationen. För den saliga ekorren hade inte brytt sig om att söka efter fler nötter och än mindre någon att para sig med. Andra ekorrar, som blev hungriga igen fem minuter efter att ha ätit en nöt, hade mycket större chanser att överleva och föra sina gener vidare. Av exakt samma skäl är vi människor sällan nöjda länge med de nötter vi försöker samla – lukrativa jobb, fina bostäder, attraktiva partner.
Vissa kanske tycker att detta inte är så illa eftersom det inte är målet som gör oss lyckliga utan vägen dit. Att bestiga Mount Everest är mer tillfredsställande än att stå uppe på toppen; att ägna sig åt flirt och förspel är mer upphetsande än en orgasm och att genomföra ett banbrytande experiment är mer intressant än att ta emot lovord och priser. Men det förändrar inte bilden. Det ger bara en fingervisning om att evolutionen kontrollerar oss med ett brett spektrum av lustkänslor. Ibland förför den oss med stilla förnimmelser av salighet och frid, medan den andra gånger sporrar oss med spännande förnimmelser av upphetsning och hänryckning.
NÄR ETT DJUR söker efter något som ökar dess chanser till överlevnad och fortplantning (till exempel föda, partner eller social status) producerar dess hjärna förnimmelser av skärpa och upphetsning, vilka driver det att göra ännu större ansträngningar eftersom de är så behagliga. I ett berömt experiment kopplade forskare in elektroder i hjärnan på flera råttor så att de kunde skapa förnimmelser av upphetsning bara genom att trycka ner en pedal. När råttorna kunde välja mellan att äta läcker föda och trycka ner pedalen valde de pedalen (ungefär som ungar som föredrar att spela datorspel i stället för att komma till middagsbordet). Råttorna tryckte ner pedalen gång på gång tills de kollapsade av svält och utmattning. Människor kanske också föredrar kapplöpningens upphetsning framför att vila på framgångens lagrar. Det som gör kapplöpningen så lockande är de upplivande förnimmelser som ackompanjerar den. Ingen hade velat bestiga berg, spela datorspel eller gå på blinddejt om dessa aktiviteter uteslutande ackompanjerades av obehagliga förnimmelser.
De upphetsande förnimmelserna under kapplöpningen är dessvärre lika övergående som segerns sötma. En Don Juan som njuter av spänningen med ett engångsligg, en affärsman som biter på naglarna medan aktiekursen går upp och ner eller en gamer som är förtjust i att döda monster på en datorskärm finner ingen tillfredsställelse i minnet av gårdagens äventyr. I likhet med råttorna som trycker på pedalen behöver kvinnotjusarna, börsspekulanterna och spelarna en ny kick varje dag. För att göra saken värre anpassas förväntningarna också här efter omständigheterna, så att gårdagens spänning blott alltför snabbt blir dagens långtråkighet. Nyckeln till lycka är kanske varken kapplöpningen eller guldmedaljen, utan rätt kombination av olika doser upphetsning och lugn. Men de flesta av oss är benägna att hoppa hela vägen från stress till leda och tillbaka igen, och vara lika missnöjda med det ena som med det andra.
Om dagens forskning har rätt och vår lycka bestäms av vårt biokemiska system är det enda sättet att försäkra sig om bestående tillfredsställelse att rigga systemet. Glöm ekonomisk tillväxt, sociala reformer och politiska revolutioner – för att höja lyckonivåerna i världen måste vi manipulera den mänskliga biokemin. Och det är precis vad vi har börjat göra under de senaste årtiondena. För femtio år sedan var psykiatriska läkemedel förbundna med allvarliga stigmata. I dag är dessa stigmata nästan borta. På gott och ont tar en ökande befolkningsandel regelbundet psykofarmaka, inte bara för att bota funktionsnedsättande mentalsjukdomar utan också för att stå ut med mer triviala depressioner och tillfällig nedstämdhet. Artikeln är ett utdrag ur Yuval Noah Hararis bok Homo Deus: En kort historik över morgonda gen (Natur & Kultur april 2017).