Jag gillar inte min psykolog

Jag mår dåligt av min psykolog. Jag är 23 och går i kognitiv beteendeterapi för social fobi (psykologen är inte utbildad i kbt). Han är ofta irriterad på mig och suckar. Jag har svårt att förstå det han säger, då jag är så nervös plus att jag har svårt att prata på grund av fobin. Det blir i stället att jag svarar flummigt eller fel. Detta gör honom irriterad.

Ibland svarar han inte ens på det jag säger, eftersom jag tydligen säger fel saker. Jag blir alltså ignorerad när jag pratar eller ställer frågor. Jag känner mig jättedum och det händer ofta att jag börjar gråta. Jag har sagt till honom att jag missuppfattar hans frågor. Om jag frågar honom vad han menar, kan han kontra med frågan: ”Vill du ha hjälp eller inte?”

Jag försöker verkligen göra mitt bästa men jag får inget stöd av honom. Har försökt få hans stöd ihur jag ska ta mig ut bland folk då jag inte har några vänner. Men han svarar inte ens på de frågorna utan frågar ”Vill du ha hjälp eller inte?”, eller pratar om något annat.

Han är väldigt hård mot mig och visar ingen medkänsla. Det är som om han egentligen inte vill veta av mig. Men det värsta är att han verkar tro att jag inte vill ha hjälp! Hur ska jag tala om för honom hur jag känner, utan att han blir irriterad? Jag har redan bytt psykolog en gång, så jag vill inte byta igen.

Det var modigt av dig att ta upp med din psykolog att du inte alltid förstår honom och att

hans frågor gör dig nervös. Men faktum kvarstår att det inte har lett till någon förändring av hur du uppfattar honom och hur du mår av besöken hos honom.

Om jag bara går på vad du skriver, så ser jag en mängd fel hos din psykolog. Att bedriva terapi med en metod som man saknar utbildning i är till att börja med inte att rekommendera. Visst kan man ibland på egen hand läsa sig till vissa kunskaper och viss grundkunskap i ett flertal psykoterapeutiska metoder ingår i grundutbildningen på psykologprogrammet. Trots detta skulle jag säga att det är mycket svårt att bedriva bra terapi, särskilt om det uppstår svårigheter i kontakten, om man inte minst har grundutbildning i kognitiv beteendeterapi. Man kan alltså fråga sig om det verkligen är kbt som din psykolog ger dig.

En annan allvarlig sak är det bemötande du rapporterar om. Medan utbildningsnivå är något konkret som går att kontrollera, så handlar bemötande i stället väldigt mycket om känslor och upplevelser. Det låter inte så trevligt med detta ständiga upprepande av frågor om du vill ha hjälp eller inte. Å andra sidan bygger hela metoden kbt mycket på att man till exempel gör omfattande hemuppgifter. Eftersom ett mycket vanligt skäl till att man inte når framsteg i terapin är att patienten inte gör sina hemuppgifter, så hamnar man ofta i samtal kring patientens motivation. Faktum är att ingen terapi fungerar bara genom det som psykoterapeuten gör, utan det krävs oftast ansträngningar även från patientens sida. Min undran blir därför om det finns något i ditt beteende som har föranlett psykologens ifrågasättande av din vilja och motivation.

Du skriver också att psykologen är hård och inger dig känslan av att han bara vill bli av med dig. Så kan det vara. Det finns psykologer som inte trivs med sitt arbete, som har svårt att knyta an till eller samarbeta med en viss patient, som har egna bekymmer som gör att de tillfälligt blir oengagerade i jobbet och så vidare. Men jag kan ändå inte ta dina känslor som en objektiv beskrivning av hur psykologen är. Det kan ju också handla om saker som har mer med dig att göra – att du har lätt för att känna dig avvisad, att du har lätt för att känna dig missuppfattad, att du är bränd från tidigare psykologkontakter och därför är mycket på din vakt eller helt enkelt att du och psykologen är en dålig personlig matchning.

Exempelvis så uppstår det lätt problem om man har väldigt olika kommunikationsstil. En person som själv upplever sig som snabb och effektiv, kan av andra upplevas som oinkännande och stressad. En person som tycker sig vara noggrann och eftertänksam kanske andra tycker är långsam. Så olika kan man se på precis samma sak.

Av det du skriver så tycker jag mig kunna skönja att ni i åtminstone någon mån talar förbi varandra, du och psykologen. En tanke som slår mig är om det är så att psykologens krav på dig är alldeles för höga för att du ska kunna uppfylla dem. Kanske har psykologen gått alldeles för snabbt fram. Kanske har han missbedömt dina svårigheter.

Du går i behandling för social fobi, men det kan finnas olika orsaker bakom symtom på social fobi. Du tar upp att du vill ha hjälp med hur du ska bemöta folk och hur du ska göra för att få vänner. Detta är för mig en delvis annan fråga än social fobi. Social fobi handlar mer om svårigheter att framträda inför folk och bli granskad. Det är inte så att personer med social fobi automatiskt saknar vänner. Kanske är det alltså så att din behandling borde skifta fokus, så att ni börjar med att undersöka hur dina sociala svårigheter egentligen yttrar sig, det vill säga att man tar sig en ny och grundligare titt på din symtombild.

Du skriver att du redan har bytt psykolog en gång och att du därför inte vill byta igen. Det tycker jag är mycket hedervärt av dig – du vill verkligen lösa och ta dig igenom problemen i stället för att bara byta ut psykologen. Det du däremot inte skriver något om är varför du bytte psykolog förra gången. Var det samma problem då? Jag tänker också att det faktiskt kan vara nödvändigt att byta igen, om det fortsätter på det här viset, att du inte alls känner dig sedd av din psykolog. Men det är definitivt värt ett försök att lyfta frågan om vad det är för problem du egentligen har med din nuvarande psykolog.

Självklart borde det initiativet komma från psykologen, men då det nu är du som väcker frågan så tycker jag att du ska ta upp detta med din psykolog, som en sista utväg för att ni ska kunna närma er varandra.

Jenny Klefbom, legitimerad psykolog/psykologiguiden.se

Kanske har psykologen gått alldeles för snabbt fram och missbedömt dina svårigheter