Ny forskning om språk och schizofreni.
Nya rön om hur språket avviker vid schizofreni.
Nyinsjuknade med schizofreni söker dialog med test ledaren i stället för att på uppmaning berätta en fantiserad historia. 105 personer fick i uppgift att berätta en historia utifrån en bilderbok. I testgruppen ingick personer med möjliga för symtom till schizofreni, förstagångsinlagda med schizo freni och några som vårdats på sjukhus flera gånger. Kontrollgruppen utgjordes av personer utan någon psykiatrisk sjukhistoria.
De friska gav karaktärerna namn och hittade på dialoger. De agerade som allvetande berättare med fraser som ”grodan är trött” och fantiserade fritt. Patienterna däremot frågade om ramen för testsituationen, till exempel ”ska jag beskriva bilderna eller berätta en historia?” eller ”får man ge grodan ett namn?” De var synliga som berättare med meningar som ”jag tror att grodan är trött” eller ”jag vet inte om … kanske”. Ibland verkade de vilja ge belägg för sina utsagor genom att hänvisa till objektiva ”bevis” i bilderna, exempelvis ”det ser ut att vara på landet, jag ser måsar”.
– En möjlig tolkning är att patienternas språkliga beteende är uttryck för schizofrenin. Deras verklighetsuppfattning har börjat vackla, de famlar efter mening och söker dialog med mig som testledare för att göra världen begriplig, säger Charlotte Petersen, språkvetare vid Roskilde universitet och författare till studien som publicerats i Acta Linguistica Hafniensia.
I senare stadier av sjukdomen kan patienterna inte alltid upprätthålla dialogen. De prövar inte längre sina föreställningar mot andras uppfattningar. En annan tänkbar tolkning är att patienterna nog kan berätta en historia, men att de inte vill göra det just i det här sammanhanget.
– Det är ett svårt läge ur existentiell synvinkel. Frågorna om uppgiften kan vara ett försök att normalisera situationen genom att försöka etablera en dialog med mig, säger Charlotte Petersen.
Hon hänvisar till filosofen Jürgen Habermas tankar om att vi vanligen tar för givet att det vi talar om återfinns i verkligheten, att vi talar sanning och att vi följer sociala normer för samtal. Om de här förutsättningarna är osäkra, kommer vi att föra dem på tal explicit, för att kunna kommunicera.