Du frågar – experterna svarar.
Modernpsykologi presenterar svar från legitimerade psykologer på Sveriges psykolog förbunds sajt Psykologiguiden.se och från forskare vid svenska universitet.
Min vän är överviktig
Jag har en vän som under några år tillbaka gått upp en hel del i vikt, drygt 50 kilo. Hon är i tjugoårsåldern och har nu ett BMI på cirka 44. I början gjorde hon lite försök att ändra kost och börja träna, men det gick inte så bra och nu är det som om hon gett upp. Jag märker på henne att hon inte alls orkar saker hon orkat förut. Hon vill ha barn inom en relativt snar framtid, men verkar inte inse att det dels kan vara svårare men också mer riskfyllt med en graviditet i hennes tillstånd. I stället för att göra små försök känns det som om hon gör tvärtom. Jag brukar försöka bjuda på frukt i stället för fika när vi ses, föreslå en prome nad i stället för att gå på restaurang. Men hon väljer det sällan.
När ett nytt hamburgerhak öppnade valde hon att prova deras speciella burgare som är extremt stor och sa med stolthet att hon minsann orkade hela. Jag vet att det är hennes liv och att hon får välja hur hon ska leva det. Men jag kan inte låta bli att bli provocerad och ledsen. Det känns som att se henne miss handla sin egen kropp. Jag vet att det är en känslig fråga att ta upp med henne och undrar om jag över huvud taget ska göra det. Men min fråga är helt enkelt – hur pratar man om detta? Finns det något jag kan göra, eller ska jag bara låta henne göra som hon vill? Att ha ett BMI på 44 räknas som extrem övervikt och betyder, som du skriver, att man är utsatt för stora risker. Rent akut så riskerar din vän att dra på sig olika sjukdomar, alltifrån diabetes och hjärtkärlsjukdom till problem med leder och smärta. Även infertilitet och komplikationer vid eventuell graviditet hör till riskerna, som du skriver. Jag skulle säga att det också är troligt att din vän känner till riskerna trots att hon inte visar några tecken på det.
Din vän är ung och viktupp gången är stor och har skett hastigt. Det finns därför skäl att tro att grunden bakom den är sjukdom. Med sjukdom me nar jag i det här fallet i första hand en ätstörning eller någon typ av beroendebeteende. Det kan förstås också vara så att viktuppgången är kopplad till något medicinskt tillstånd, men en gissning är att din vän i så fall hade berättat om det, för då hade det ju funnits en tydlig och acceptabel förklaring till den.
Om vi alltså har hypotesen att viktuppgången beror på ett psykiskt tillstånd, så är det inte konstigt att din vän inte vill prata om sitt problem. Att lida av ett beroende är förenat med mycket svåra känslor. Vanligt är att den som ägnar sig åt hetsätning, eller för den delen missbruk av alkohol eller droger, plågas av skam och självförakt. Den som har alko holproblem försöker ofta dölja flaskor och andra spår, och det är inte ovanligt att missbru kare helt förnekar sitt miss bruk trots solklara ”bevis” på att det pågår för fullt. När det som missbrukas är mat, så blir situationen ännu svårare. Så mycket av vårt sociala liv är organiserat kring ätande,
Vad som oftast är till störst hjälp är att bara lyssna till och bekräfta den som har bekymmer
och man kan ju inte helt sluta att äta. Det är dessutom ofta svårare att hitta tillbaka till ett balanserat intag än vad det är att upprätta ett totalförbud. Inte heller är det realistiskt att helt undvika situationer där mat förekommer.
Av det du skriver så ser jag att du tycker att det är un derligt att din kompis nästan skryter över sitt ätande, och att hon aktivt försöker få tillgång till onyttiga saker i stället för att välja en frukt eller promenad. Det kan finnas flera skäl till det. Kanske är hon så panikslagen inför tanken på att börja prata om sin situa tion att hon måste överdriva i sitt upprätthållande av att ”allt är som det ska”. Att i det läget börja prata om att motion är bra, vore kanske ur hennes synvinkel som att erkänna hur destruktivt hon lever. Kanske är hennes sug så stort att hon inte förmår att kontrollera det ens när du är med. Och kanske är en promenad faktiskt så jobbig för henne i dagsläget att hon inte klarar av den.
Det du undrar över är om, och i så fall hur, du ska ta upp frågan med din vän. Det är ingen lätt fråga, för som du skriver så är det oerhört käns ligt att ta upp någon annans viktproblem. Ännu svårare blir det förstås med tanke på hur stora ansträngningar din kompis verkar vara beredd att göra för att undvika frågan.
Jag tänker att du faktiskt kan välja att helt låta bli att ta upp saken: Det är ju hennes liv. Men det förutsätter att du även inför dig själv klarar av att för lika dig med den inställningen. Om du däremot vill föra saken på tal, så tror jag att du gör bäst i att vara ordentligt förberedd. Är hon tydlig med att hon inte vill prata om detta med dig, så måste du acceptera det. Hon å sin sida måste acceptera om det innebär att ni kommer att umgås mindre, om du kän ner att du inte orkar med att spela med i hennes förnekelse. Störst framgång tror jag att ett sådant samtal skulle ha om du på en gång signalerar att du förstår att situationen är för svår för henne att hantera, och att du inte klandrar henne. Att till exempel säga något i stil med: ”Hur mår du egentligen? Jag ser ju att du har gått upp mycket i vikt på senare tid. Jag skulle så gärna vilja hjälpa och vara ett stöd för dig i detta.”
En instinkt vi alla har är att försöka åstadkomma konkret förändring genom att komma med goda råd eller uppmunt rande och peppande ord. Självklart skadar det inte om du uttrycker varma känslor för din vän, fast vad som oftast är till allra störst hjälp är att bara lyssna till och bekräfta den som har bekymmer. En önskan om förändring måste komma ifrån henne själv för att den ska vara möjlig, och det du kan bidra med är att vara hennes samtalsstöd genom att visa intresse och omsorg.