Du frå­gar – ex­per­ter­na sva­rar.

Mo­dernpsy­ko­lo­gi pre­sen­te­rar svar från le­gi­ti­me­ra­de psy­ko­lo­ger på Sve­ri­ges psy­ko­log‍‍ för­bunds sajt Psy­ko­lo­gi­gui­den.se och från fors­ka­re vid svens­ka uni­ver­si­tet.

Modern Psykologi - - INNEHÅLL -

Min vän är över­vik­tig

Jag har en vän som un­der någ­ra år till­ba­ka gått upp en hel del i vikt, drygt 50 ki­lo. Hon är i tju­go­års­ål­dern och har nu ett BMI på cir­ka 44. I bör­jan gjor­de hon li­te för­sök att änd­ra kost och bör­ja trä­na, men det gick in­te så bra och nu är det som om hon gett upp. Jag mär­ker på hen­ne att hon in­te alls or­kar sa­ker hon or­kat för­ut. Hon vill ha barn in­om en re­la­tivt snar fram­tid, men ver­kar in­te in­se att det dels kan va­ra svårare men ock­så mer risk­fyllt med en gra­vi­di­tet i hen­nes till­stånd. I stäl­let för att gö­ra små för­sök känns det som om hon gör tvärtom. Jag bru­kar för­sö­ka bju­da på frukt i stäl­let för fi­ka när vi ses, fö­re­slå en pro­me‍ nad i stäl­let för att gå på re­stau­rang. Men hon väl­jer det säl­lan.

När ett nytt ham­bur­ger­hak öpp­na­de val­de hon att pro­va de­ras spe­ci­el­la bur­ga­re som är ex­tremt stor och sa med stolt­het att hon min­sann or­ka­de he­la. Jag vet att det är hen­nes liv och att hon får väl­ja hur hon ska le­va det. Men jag kan in­te lå­ta bli att bli pro­vo­ce­rad och led­sen. Det känns som att se hen­ne miss‍ hand­la sin egen kropp. Jag vet att det är en käns­lig frå­ga att ta upp med hen­ne och und­rar om jag över hu­vud ta­get ska gö­ra det. Men min frå­ga är helt en­kelt – hur pra­tar man om det­ta? Finns det nå­got jag kan gö­ra, el­ler ska jag ba­ra lå­ta hen­ne gö­ra som hon vill? Att ha ett BMI på 44 räk­nas som ex­trem över­vikt och be­ty­der, som du skri­ver, att man är ut­satt för sto­ra ris­ker. Rent akut så ris­ke­rar din vän att dra på sig oli­ka sjuk­do­mar, allt­i­från di­a­be­tes och hjärt­kärl­sjuk­dom till pro­blem med le­der och smär­ta. Även in­fer­ti­li­tet och kom­pli­ka­tio­ner vid even­tu­ell gra­vi­di­tet hör till ris­ker­na, som du skri­ver. Jag skul­le sä­ga att det ock­så är tro­ligt att din vän kän­ner till ris­ker­na trots att hon in­te vi­sar någ­ra tec­ken på det.

Din vän är ung och viktupp‍ gång­en är stor och har skett has­tigt. Det finns där­för skäl att tro att grun­den bakom den är sjuk­dom. Med sjuk­dom me‍ nar jag i det här fal­let i förs­ta hand en ät­stör­ning el­ler nå­gon typ av be­ro­en­de­be­te­en­de. Det kan för­stås ock­så va­ra så att vikt­upp­gång­en är kopp­lad till nå­got me­di­cinskt till­stånd, men en giss­ning är att din vän i så fall ha­de be­rät­tat om det, för då ha­de det ju fun­nits en tyd­lig och ac­cep­ta­bel för­kla­ring till den.

Om vi allt­så har hy­po­te­sen att vikt­upp­gång­en be­ror på ett psy­kiskt till­stånd, så är det in­te kons­tigt att din vän in­te vill pra­ta om sitt pro­blem. Att li­da av ett be­ro­en­de är för­e­nat med myc­ket svå­ra käns­lor. Van­ligt är att den som äg­nar sig åt het­sät­ning, el­ler för den de­len miss­bruk av al­ko­hol el­ler dro­ger, plå­gas av skam och själv­förakt. Den som har al­ko‍ hol­pro­blem för­sö­ker of­ta döl­ja flas­kor och and­ra spår, och det är in­te ovan­ligt att miss­bru‍ ka­re helt för­ne­kar sitt miss‍ bruk trots solkla­ra ”be­vis” på att det på­går för fullt. När det som miss­bru­kas är mat, så blir si­tu­a­tio­nen än­nu svårare. Så myc­ket av vårt so­ci­a­la liv är or­ga­ni­se­rat kring ätan­de,

Vad som of­tast är till störst hjälp är att ba­ra lyss­na till och be­kräf­ta den som har be­kym­mer

och man kan ju in­te helt slu­ta att äta. Det är dess­utom of­ta svårare att hit­ta till­ba­ka till ett ba­lan­se­rat in­tag än vad det är att upp­rät­ta ett total­för­bud. In­te hel­ler är det re­a­lis­tiskt att helt und­vi­ka si­tu­a­tio­ner där mat fö­re­kom­mer.

Av det du skri­ver så ser jag att du tyc­ker att det är un‍ der­ligt att din kom­pis näs­tan skry­ter över sitt ätan­de, och att hon ak­tivt för­sö­ker få till­gång till onyt­ti­ga sa­ker i stäl­let för att väl­ja en frukt el­ler pro­me­nad. Det kan fin­nas fle­ra skäl till det. Kanske är hon så pa­niksla­gen in­för tan­ken på att bör­ja pra­ta om sin si­tua‍ ti­on att hon mås­te över­dri­va i sitt upp­rätt­hål­lan­de av att ”allt är som det ska”. Att i det lä­get bör­ja pra­ta om att mo­tion är bra, vo­re kanske ur hen­nes syn­vin­kel som att er­kän­na hur de­struk­tivt hon le­ver. Kanske är hen­nes sug så stort att hon in­te förmår att kon­trol­le­ra det ens när du är med. Och kanske är en pro­me­nad fak­tiskt så job­big för hen­ne i dags­lä­get att hon in­te kla­rar av den.

Det du und­rar över är om, och i så fall hur, du ska ta upp frå­gan med din vän. Det är ing­en lätt frå­ga, för som du skri­ver så är det oer­hört käns‍ ligt att ta upp nå­gon an­nans vikt­pro­blem. Än­nu svårare blir det för­stås med tan­ke på hur sto­ra an­sträng­ning­ar din kom­pis ver­kar va­ra beredd att gö­ra för att und­vi­ka frå­gan.

Jag tän­ker att du fak­tiskt kan väl­ja att helt lå­ta bli att ta upp saken: Det är ju hen­nes liv. Men det för­ut­sät­ter att du även in­för dig själv kla­rar av att för‍ li­ka dig med den inställningen. Om du dä­re­mot vill fö­ra saken på tal, så tror jag att du gör bäst i att va­ra or­dent­ligt för­be­redd. Är hon tyd­lig med att hon in­te vill pra­ta om det­ta med dig, så mås­te du ac­cep­te­ra det. Hon å sin si­da mås­te ac­cep­te­ra om det in­ne­bär att ni kom­mer att um­gås mind­re, om du kän‍ ner att du in­te or­kar med att spe­la med i hen­nes för­ne­kel­se. Störst fram­gång tror jag att ett så­dant sam­tal skul­le ha om du på en gång sig­na­le­rar att du för­står att si­tu­a­tio­nen är för svår för hen­ne att han­te­ra, och att du in­te kland­rar hen­ne. Att till ex­em­pel sä­ga nå­got i stil med: ”Hur mår du egent­li­gen? Jag ser ju att du har gått upp myc­ket i vikt på se­na­re tid. Jag skul­le så gär­na vilja hjäl­pa och va­ra ett stöd för dig i det­ta.”

En in­stinkt vi al­la har är att för­sö­ka åstad­kom­ma kon­kret för­änd­ring ge­nom att kom­ma med go­da råd el­ler upp­munt‍ ran­de och pep­pan­de ord. Själv­klart ska­dar det in­te om du ut­tryc­ker var­ma käns­lor för din vän, fast vad som of­tast är till all­ra störst hjälp är att ba­ra lyss­na till och be­kräf­ta den som har be­kym­mer. En öns­kan om för­änd­ring mås­te kom­ma ifrån hen­ne själv för att den ska va­ra möj­lig, och det du kan bi­dra med är att va­ra hen­nes sam­tals­stöd ge­nom att vi­sa in­tres­se och om­sorg.

20

50 PLUS Brev­skri­va­rens vän har gått upp re­jält i vikt på

kort tid.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.