sidan 19. Fortsättning från
Här kan du och Nicklas, Aleia och Tim hämta stöd för olika syn på arbete.
Nicklas kan luta sig mot de filosofiska giganterna Platon (428 f.kr.–348 f.kr.) och Aris toteles (384 f.kr.–322 f.kr.). Fysiskt arbeta var för dem ett gissel. Något måste göras – så, skörda, sy, baka – och någon måste göra det. Tyvärr. All form av arbete ansåg de stod i vägen för det verkligt viktiga: att filosofera och fundera kring sådant som matematik, skönhet, etik, kärlek och poesi. Ja, Platon gick så långt att han ansåg att det var omöjligt att finna meningen med livet genom arbete och därför skulle ”medborgarna”, de fria män nen, till och med hindras från att arbeta. Aristoteles hyllade den fria tiden, fritiden, som en förutsättning för att männis kan skulle kunna utveckla sig till kropp och själ. En sak kan dock Nicklas få problem med om han helt ska luta sig mot de gamla grekerna, den antika lösningen på arbetsproblemet var – slaveri.
Tim kan hämta medhåll från årets jubilar Martin Luther (1483–1546), som 1517 kritise rade den katolska kyrkan med sina berömda teser. Luther menade att arbetet var ett gudomligt kall som det bara var att acceptera och utföra. Lös drivare som inte tog sitt ansvar borde tvingas till arbete, ansåg han. Hans kollega teologen Jean Calvin (1509–1564) gick ett steg längre och gjorde idogt arbete till en grundfaktor för den som ville lyckas både i detta livet och det nästa. Här handlade det inte bara om att utföra sina sysslor, utan ju mer och ju intensivare, desto bättre. Att ha ett framgångsrikt ar betsliv var inte bara ett bevis för den enskildes förmåga utan också ett tecken på att man tillhörde guds utvalda. Det fanns ingenting värre, menade Calvin, än ”de lata odugliga” som inte var till nytta varken för sig själva eller andra.
Aleia kan fördjupa sig i den analytiska filosofen Isaiah Ber lin (1909–1997) som skilde på positiv och negativ frihet. Den negativa friheten var känslan av att inte vara utsatt för yttre tvång, att vara fri från något. I Nicklas fall att inte behöva gå till jobbet. Men det finns också en annan form av frihet, menade Berlin, känslan av att kunna kontrollera sitt eget öde, att ställa upp egna mål och genomföra dem. Bara för att du inte behöver gå till jobbet innebär det inte att du kan bestämma över ditt eget liv.
Problemet, menade Berlin, är att de här olika friheterna kan stå emot varandra. Jag kan längta efter att inte arbete, men på samma gång vilja ha ett välfärdssamhälle. Jag kan hylla rätten att rösta, på samma gång som det parti jag väljer kommer att begränsa min frihet. Hur balansera de två friheterna mot varandra?