Ak­ut­bi­len stop­par su­i­cid med di­a­log.

Den psy­ki­a­tris­ka ak­ut­bi­len för­hind­rar su­i­cid var­je dag. Så fun­ge­rar per­so­na­lens uni­ka sam­tals­tek­nik.

Modern Psykologi - - INNEHÅLL -

EN no­vem­ber­kväll får den psy­kia‍ tris­ka ak­ut­bi­len ett larm om Hans, som skri­vit ett sms till sin ar­bets­kam­rat med or­den: ”Jag or­kar in­te mer, tack för att ni har stöt­tat mig.” I med­de‍ lan­det från SOS Alarm finns kam­ra­tens mo­bil­num­mer, så An­ki Björns­dot­ter, spe­cia‍ list­sjuk­skö­ters­ka i psy­ki­a­tri, ring­er upp ho­nom me­dan de kör med blå­ljus till Hans hem‍ adress. Hon får hö­ra att Hans skilj­de sig för två år se­dan och att han har haft det tufft se­dan dess. Nu står ar­bets­kam­ra­ten med Hans på bal­kong­en fem trap­por upp och rö­ker. Hans är jät­te­led­sen och ar­bets­kam­ra‍ ten är rädd att han ska hop­pa. Ankis kol­le­ga lä­ser un­der ti­den i Hans sjuk­jour­nal att han va­rit in­lagd för de­pres­sion ef­ter att han ha­de ta­git sömn­tablet­ter med al­ko­hol i sam­band med skils­mäs­san.*

SE­DAN TVÅ ÅR till­ba­ka finns en psy­ki­a­trisk ak­ut­bil i Stock­holm som åker på de fles­ta larm som gäl­ler akut själv­mords­risk, mel­lan kloc­kan 15 och 01, var­je dag året om. Upp­tag­nings­om‍ rå­det sträc­ker sig från Gnes­ta till Hall­sta­vik. Al­la ären­den kom­mer in via SOS Alarm, som pri­o­ri­te­rar dem i tre ni­vå­er ut­i­från hur akut lä­get be­döms va­ra. Vid prio 1 är ris­ken hög och då åker bi­len med si­re‍ ner­na påslag­na. Vid prio 2 finns en mer dif­fus miss­tan­ke om själv­mords­risk. Prio 3-ären‍ den, som till ex­em­pel gäl­ler sjuk­trans­por­ter mel­lan oli­ka en­he­ter, tar bi­len in­te alls. Över hälf­ten av ären­de­na har prio 1. Bi­len be­man­nas av två spe­cia‍ list­sjuk­skö­ters­kor i psy­ki­a­tri och en am­bu­lans­sjuk­vår­da­re som kör bi­len. To­talt be­står tea­met av sju spe­ci­a­list­sjuk‍ skö­ters­kor och li­ka många am­bu­lans­sjuk­vår­da­re.

– Syf­tet är att för­hind­ra själv­mord och er­bju­da en psy‍ ki­a­trisk be­döm­ning på plats. I van­li­ga fall mö­ter pa­ti­en­ten an­nars po­lis el­ler van­lig am‍ bu­lans­per­so­nal som in­te har sam­ma kunskap och er­fa­ren‍ het, sä­ger Fred­rik Bengts­son, en­hets­chef på psy­ki­a­tris­ka akut­mot­tag­ning­en på S:t Gö­rans sjuk­hus och ini­ti­a­tiv‍ ta­ga­re till ak­ut­bi­len.

I un­ge­fär hälf­ten av ären­de­na kom­mer lar­men från an­hö­ri­ga el­ler all­män­he­ten, res­ten är på be­gä­ran av po­lis el­ler van­lig am­bu­lans. De fles­ta be­döm‍ ning­ar sker i pa­ti­en­tens hem, men tea­met åker ock­så till plat­ser som bro­ar, tak, t-ba­ne‍ sta­tio­ner och järn­vägs­spår.

I TRAPPHUSET MÖ­TER ar­bets‍ kam­ra­ten upp. Han är blek och blic­ken är spänd. Han be­rät­tar att Hans i dag har fått be­sked om att han in­te får den be­ford­ran som han har hop­pats på. An­ki och hen­nes kol­le­ga föl­jer med in i lä­gen­he­ten. På soff­bor­det i var­dags­rum­met står en halv­tom flas­ka röd­vin och ett urdruc­ket glas. An­ki går mot bal­kong­en och sä­ger till Hans att hon kom­mer från sjuk­vår­den, me­dan kol­le­gan pra­tar med ar­bets­kam­ra­ten i kö­ket. Hans sit­ter bort­vänd på bal­kong­en med an­sik­tet i hän­der­na, han grå­ter hög­ljutt och skri­ker: ”Dra åt hel­ve­te!” An­ki sva­rar: ”Jag för­står att du mår jät­te­då­ligt, vi är här för att hjäl­pa dig.” Hans sva­rar: ”Ni kan in­te hjäl­pa mig, jag har ing­et för­tro­en­de för vår­den.” An­ki: ”Har du en vård­kon­takt nu?” Hans: ”De har bytt per­so‍ nal he­la ti­den, så nu går jag in­te dit läng­re.” An­ki: ”Jag för­står att det är svårt när per­so­na­len byts ut, så ska det in­te be­hö­va va­ra.”

AN­KI BJÖRNS­DOT­TER BE­RÄT­TAR att hon för­sö­ker få kon­takt och eta­ble­ra en di­a­log på pa­ti­en­tens vill­kor.

– Ibland kan det ta fle­ra tim­mar. Man får för­sö­ka lä­sa av si­tu­a­tio­nen och lyss­na in pa­ti­en­ten, hit­ta nå­got som den här per­so­nen kan tän­ka sig att pra­ta om. Det kan va­ra vad som helst. Ibland kan man in­te ge­nast gå in på det svå­ra, sä­ger hon.

Ulla­ka­rin Ny­berg är psy­ki‍ ater och su­i­cid­fors­ka­re. Hon hand­le­der ak­ut­bi­lens team re­gel­bun­det.

– När­va­ro är vik­ti­ga­re än ord och hand­ling­ar, sä­ger hon. Vi be­hö­ver vi­sa att vi är upp­märk‍ sam­ma och in­tres­se­ra­de och verk­li­gen vill för­stå per­so­nens be­rät­tel­se, ge­nom kropps­språk och ge­nom att be­kräf­ta käns­lor.

Hon sä­ger att det är viktigt att vi­sa ac­cep­tans och in­te ar­gu­men­te­ra emot el­ler mo­ra‍ li­se­ra: ”Så där kan man tän­ka, jag för­står att du kän­ner så i din si­tu­a­tion.” Och att nor­ma­li­se­ra så att det in­te trap­pas upp: ”Det är in­te kons­tigt att du tän­ker så, det är van­ligt att man tän‍ ker på dö­den.”

– Och då ska man stan­na kvar i det, in­te ha för bråt­tom vi­da­re, ut­an vi­sa att man or­kar lyss­na. Jag bru­kar re­kom‍ men­de­ra att man ska va­ra tyst li­te läng­re än vad som känns be­kvämt, sä­ger hon. Hur hittar ni rätt ord? – Om man me­nar väl och är in­tres­se­rad är or­den mind­re vik­ti­ga. Det kan bli fel ibland.

Man kanske in­ser att for‍ mu­le­ring­en var li­te klum­pig, men då ber man om ur­säkt. Man kan all­tid ta till­ba­ka när man har ett be­kräf­tan­de för­håll­nings‍ sätt som grund för re­la­tio­nen, sä­ger Ulla­ka­rin Ny­berg.

Det finns en del stu­di­er om hur man be­mö­ter själv­mordsnä­ra per­so­ner, men de är små och sak­nar of­ta en kon­troll­grupp. Ulla­ka­rin Ny­berg på­pe­kar att äm­net i sig gör det svårt att kon­stru­e­ra jäm­fö­ran­de stu­di­er där en grupp får bra och en an‍ nan får då­ligt be­mö­tan­de.

– Det hand­lar mer om er­fa­ren­hets­ba­se­rad kunskap, en nar­ra­tiv tra­di­tion som förs vi­da­re bland per­so­nal men bor­de gö­ras mer med­ve­tet. Det är möj­ligt att lä­ra sig och lä­ra ut en sam­tals­tek­nik som byg­ger på när­va­ro, be­kräf­tel­se, ac­cep‍ tans och nor­ma­li­se­ring. Se­dan mås­te man im­pro­vi­se­ra ibland – det går in­te att ha ru­ti­ner för ex­tre­ma si­tu­a­tio­ner. Men det är lät­ta­re att im­pro­vi­se­ra när man har en trygg ru­tin i ryg‍ gen, sä­ger Ulla­ka­rin Ny­berg.

Ibland för­änd‍ ras den aku­ta si­tu­a­tio­nen av rent prak­tis­ka or­sa­ker. Pa­ti­en‍ ten som står vid bro­räc­ket kanske bör­jar fry­sa och tar då emot en filt av per­so­na­len och föl­jer med till bi­len – el­ler bör­jar pra­ta om sin katt som är en­sam hem­ma och tar då emot skjuts till hem­met.

EF­TER EN TIMME lyc­kas An­ki loc­ka in Hans i var­dags­rum‍ met ge­nom att hän­vi­sa till ky­lan. Sam­ta­let fort­sät­ter i sof­fan. Hans be­rät­tar nu mer om sin för­tviv­lan in­för fram‍ ti­den. Ankis kol­le­ga häm­tar ett glas vat­ten åt ho­nom. Hans ser fort­fa­ran­de ing­en annan ut­väg än att av­slu­ta sitt liv. An­ki vill där­för ta ho­nom med till psyka­ku­ten för en läkar­be‍ döm­ning. ”Jag vill in­te läg­gas in”, sä­ger Hans. An­ki sva­rar: ”Så be­hö­ver det in­te bli, men vi be­dö­mer att du be­hö­ver få träf­fa en lä­ka­re i kväll.” Till slut föl­jer Hans med trots att han är tvek­sam.

AK­UT­BI­LEN SER UT som en am­bu‍ lans ut­an­på, men i ut­rym­met bakom fram­sä­te­na finns ing­en bår, ut­an fy­ra fri­ståen­de sä­ten som går att vän­da mot va­ran‍ dra om man är fle­ra som ska sam­ta­la. I ta­ket finns en svag blå be­lys­ning som ly­ser som små stjär­nor. Om per­so­na­len in­te lyc­kas över­ta­la en pa­ti­ent som be­döms som akut su­i­ci­dal att föl­ja med till sjuk­hu­set, be­gär man po­lishandräck­ning via te­le­fon­kon­takt med en psy­ki­a­ter på sjuk­hu­set. Po­li­sen föl­jer då med i den psy­ki­a­tris­ka ak­ut­bi­len och pa­ti­en­ten slip­per åka po­lis­bil till sjuk­hu­set.

– Det är det vik­ti­gas­te med vår verk­sam­het, tyc­ker jag, att av­stig­ma­ti­se­ra de här si­tu­a­tio‍ ner­na. En per­son i akut psy­kisk kris ska få sjuk­trans­port på sam­ma sätt som pa­ti­en­ter med aku­ta so­ma­tis­ka sjuk­domstill‍ stånd, sä­ger Fred­rik Bengts‍ son.

Men i 34 pro­cent av fal­len läm­nas pa­ti­en­ten kvar i hem‍ met med en över­ens­kom­mel­se om upp­följ­ning näst­kom­man­de var­dag hos en på­gåen­de vård‍ kon­takt el­ler en ege­nan­mä­lan till öp­pen­vårds psy­ki­a­trin. Hit‍ tills har ing­en av des­sa pa­ti­en‍ ter ta­git sitt liv den när­mas­te må­na­den ef­ter akut­tea­mets be­sök.

Ibland mö­ter per­so­na­len en per­son som för­sökt ta sitt liv, men räd­dats i sista stund. Ul­la‍ ka­rin Ny­berg vill att per­so­na­len ska be­trak­ta ett själv­mords­för‍ sök som ett trau­ma.

– Det är oer­hört trau­ma­tiskt att för­lo­ra livs­vil­jan. Som vid en ter­ror­at­tack be­hö­ver då per­so­nen få sät­ta ord på al­la de­tal­jer i ske­en­det. Man kan frå­ga: ”Hur kom det sig att du val­de just häng­ning, hur kän­de du när du ha­de re­pet runt hal­sen, var du rädd?” Vi mås­te vi­sa att vi tål att hö­ra pre­cis hur per­so­nen har det, sä­ger hon.

En­ligt An­ki Björns‍ dot­ter är de svå­ras­te si­tua‍ ti­o­ner­na när man in­te har ett ge­men­samt språk. Det kan hand­la om till ex­em­pel en­sam‍ kom­man­de flyk­ting­barn som har fått av­slag och ska­dat sig själ­va el­ler barn med au­tism.

– Och svå­ra kris­re­ak­tio­ner hos an­hö­ri­ga, till ex­em­pel om en för­äl­der har hängt sig. Det är svårt att trös­ta ett barn när för­äl­dern är bor­ta för all­tid, sä­ger hon.

För att or­ka han­te­ra svå­ra si­tu­a­tio­ner har per­so­na­len hand­led­ning re­gel­bun­det och vid be­hov. De pra­tar myc­ket med varand­ra ock­så. Vid ex­tra‍ or­di­nä­ra hän­del­ser som mord, ord­nar am­bu­lans­fö­re­ta­get debri­e­fing för dem som vill.

An­hö­ri­ga tar of­ta ett stort an‍ svar för själv­mords‍ nä­ra per­so­ner. Ulla­ka­rin Ny­berg upp­munt­rar an­hö­ri­ga att sö­ka stöd för egen del för att sor­te­ra i an­sva­ret.

– Många tän­ker att det är mitt an­svar om min fa­mil­je‍ med­lem mår bra, le­ver el­ler dör, sär­skilt om det gäl­ler ett barn. Det är van­ligt att man in­te har fun­de­rat över sin egen roll och vad som är rim­ligt att bi­dra med. Som an­hö­rig är du in­te vår­da­re. Dä­re­mot ska man vå­ga frå­ga om själv­mordstan­kar och se till att per­so­nen får hjälp in­om vår­den, sä­ger hon. Vad är det som hind­rar oss att frå­ga? – Of­ta är det en räds­la att an­vän­da fel ord, sä­ga fel sa­ker, el­ler väc­ka den björn som so­ver, så att det blir vär­re. Men så är det in­te. Fel­ak­ti­ga ord le­der ald‍ rig till su­i­cid, det är all­tid mer kom­plext än så, sä­ger Ulla­ka­rin Ny­berg.

– Det kan ock­så hand­la om räds­la för det eg­na an­sva­ret att hit­ta lös­ning­ar om sva­ret blir att per­so­nen fun­de­rar på att ta sitt liv. Så är det in­te hel­ler. Men det är viktigt att per­so­nen får de­la tan­kar­na, att san­ning­en kom‍ mer fram, så att man se­dan kan sö­ka hjälp och att per­so­nen in­te blir en­sam med si­na pro­blem, som då ris­ke­rar att för­sto­ras i tan­ken. Vi är of­ta in­te va­na vid att mö­tas i svå­ra käns­lor, men det kan vi trä­na på, sä­ger hon. I Mo­dern Psy­ko­lo­gi 4/2017 skrev In­na Se­ve­li­us om nya rön om schi­zo­fre­ni. Be­rät­tel­sen om Hans är på­hit­tad men stäm­mer över­ens med hur tea­mets ären­den kan se ut.

PÅ PLATS An­ki Björns­dot­ter i bi­len. Pa­ti­en‍ ten får näs­tan all­tid sit­ta längst bak till väns­ter i färd­rikt­ning­en, ef­ter in­ci­den­ter där pa­ti­en­ter för­sökt öpp­na dör­rar­na.

BLÅ­LJUS Det blå lju­set i bi­len ska för­svå­ra att hit­ta blod­kärl

för pa­ti­en­ter med miss­bruks‍

pro­ble­ma­tik.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.