Mu­si­ka­lisk sy­nes­te­si.

Så fun­kar mu­si­ka­lisk sy­nes­te­si.

Modern Psykologi - - INNEHÅLL - TEXT MATS KARLSSON

När Ca­mil­la Lang hör mu­sik ser hon tre­di­men­sio‍ nel­la struk‍ tu­rer för sitt in­re. Hon kan vri­da och vän­da på dem, gå in i dem och zoo­ma in på de­tal­jer. Ju mer kom­plex mu­sik, desto mer avan­ce­ra­de struk­tu­rer.

– Det ba­ra väl­ler fram. Men jag har svårt att sät­ta ord på det, sä­ger Ca­mil­la Lang, som är mu­sik­ve­ta­re och en skick­lig pi­a­nist.

– Ef­tersom jag upp­le­ver mu­sik så här finns det in­te ba­ra en tolk­ning av ett styc­ke. Jag kan gå in i struk­tu­ren, ut­fors­ka den och väx­la per­spek­tiv. Så det lå­ter ald­rig li­ka­dant när jag spe­lar sam­ma styc­ke. Jag kan åter­vän­da gång på gång och det blir oli­ka he­la ti­den.

Styc­ken av ton­sät­ta­re som Be­et­ho­ven och Pa­lestri­na spän­ner upp enor­ma rum i Ca‍ mil­la Langs in­re, som väl­di­ga ka­te­dra­ler ful­la av oänd­li­ga de­tal­jer. Mer låg­mält in­ti­ma verk, som Brit­tens kam­mar‍ styc­ken, fram­kal­lar mind­re struk­tu­rer, ”stu­gor”. Lik­väl är de pre­cis li­ka ful­la av de­tal­jer, även om det krä­ver li­te mer ut‍ forsk­ning för att upp­le­va dem.

Ca­mil­la Lang ser in­te hus när hon hör mu­sik. Det un­der‍ stry­ker hon no­ga. Men hur ska man be­skri­va uni­ka upp­le­vel‍ ser som är ab­strak­ta och som väl­digt få män­ni­skor får?

Att mu­sik kan ska­pa en käns­la av rymd upp­le­ver många. Men för Ca­mil­la Lang är den nyc­keln till en väl­dig skatt­kam­ma­re. En gnist­ran­de värld som få släpps in i.

Men nej, hon får in­te för‍ nim­mel­ser av färg, ut­an just av geo­met­ris­ka for­mer, sam­man‍ sat­ta till kom­plexa struk­tu­rer. Mång­fal­den är änd­lös, för‍ bluf­fan­de och upp­fyl­lan­de.

– Jag har all­tid upp­levt tre­di­men­sio­nel­la struk­tu­rer när jag hör mu­sik. Men jag trod­de det var så för al­la. När jag såg Dis­neys film Fan­ta­sia så var det väl­digt nä­ra hur jag upp­le­ver mu­sik, sä­ger hon.

– När jag ser no­ter bör­jar mu­si­ken ögon­blick­li­gen ta form. Jag ser om det är li­ten struk­tur el­ler en stor, en mjuk el­ler en hård. Se­dan kom­mer det ut i fing­rar­na.

ATT ETT SINNESINTRYCK trig‍ gar and­ra sin­nen kal­las för sy­nes­te­si. Van­li­gast är att man för­knip­par bok­stä­ver och ord med oli­ka fär­ger. Män­ni­skor med för­må­gan är san­no­likt över­re­pre­sen­te­ra­de bland konst­nä­rer, mu­si­ker och and­ra kre­a­ti­va yr­ken. Att mu­sik kan ge upp­le­vel­ser av färg är in­te hel­ler ovan­ligt. En­skil­da to­ner, ac­kord el­ler in­stru­ment kan för­knip­pas med en viss ku­lör. En del ser mu­sik flö­da fram i en ström. Men de kom‍ plexa struk­tu­rer som Ca­mil­la Lang upp­le­ver är säll­syn­ta.

Det finns in­te sär­skilt myc­ket svensk forsk­ning om sy­nes­te­si. Det är ing­et funk‍ ti­ons­hin­der, ut­an en för­stärk‍ ning av sin­ne­na – där­för sö­ker

Vi­su­el­la sy­nes­te‍ si­er un­der­lät­tar för min­net – man miss­tän­ker att ak­ti­vi­tet i en del av hjär­nan ak­ti­ve­rar en annan

sig sy­nes­te­ter in­te till vår­den. Men neu­ro­lo­gen och min­nes‍ fors­ka­ren Pon­tus Was­ling har i stäl­let sökt upp dem.

– Har man vi­su­el­la sy­nes­te‍ si­er un­der­lät­tar det för min­net – man miss­tän­ker att skil­da de­lar i hjär­nan är hop­kopp‍ la­de så att ak­ti­vi­tet i en del av hjär­nan ak­ti­ve­rar en annan. Dro­gen LSD ger lik­nan­de upp‍ le­vel­ser – det av­täc­ker nå­gon funk­tion, hä­ver nå­gon spärr. Men i van­li­ga sy­nes­te­si­er är det nog and­ra me­ka­nis­mer – det finns of­ta en ge­ne­tisk kom‍ po­nent. Så jag tror in­te att al­la har en ic­ke upp­väckt sy­nes­te­si in­om sig.

Han näm­ner Ric­kard Juh­lin, värl­dens främs­te cham­pagne‍ ex­pert. Sma­ker och dof­ter fram­kal­lar för ho­nom fi­gu­rer som han kan vri­da och vän­da på. Han upp­le­ver även ljud, som ac­kord på en el­gi­tarr el­ler slag på en bastrum­ma. Det ger ho­nom ett fan­tas­tiskt doft‍ min­ne.

Ca‍

SOM MU­SIK­VE­TA­RE HAR mil­la Lang rik­tat in sig på ”upp­fö­ran­de‍prax­is i ba­rock‍ mu­sik”. Hon in­tres­se­rar sig för hur mu­si­ken fram­för­des då, in­te hur vi upp­le­ver den nu.

– No­ter­na är ba­ra ske­let‍ tet. När styc­ke­na upp­för­des skul­le man im­pro­vi­se­ra kring en stom­me – de blev nya var­je gång. Jag kan bli fru­stre­rad att den är så ofull­kom­lig, som en bygg­nad som in­te är mö­ble­rad.

Men da­gens klas­siskt sko­la­de mu­si­ker sak­nar of­ta för­må­gan att im­pro­vi­se­ra, be‍ kla­gar hon. In­te hel­ler hon kan fyl­la i det hon sak­nar. Dä­re­mot le­ver im­pro­vi­sa­tio­nen in­om fram­för allt folk­mu­sik och jazz, fram­hål­ler hon.

– Jag skul­le vilja hö­ra folk- el­ler jazz­mu­si­ker spe­la ba­rock­mu­sik. Im­pro­vi­sa­tio‍ ner för­änd­rar for­mer­na kring grund­struk­tu­ren. Även dis­so‍ nan­ser är spän­nan­de, de till­för än­nu en di­men­sion. Näs­tan som kvant­fy­sik, för­kla­rar Ca‍ mil­la Lang. To­ner kroc­kar och struk­tu­rer gli­der in i varann i ett flö­de och går in­te att skil­ja från varand­ra.

– Jag tyc­ker myc­ket om mo­dern konst­mu­sik. Den är mer kon­flikt­fylld, brå­ki­ga­re på ett po­si­tivt sätt. Trå­ki­ga­re är när ton­sät­ta­re fram­kal­lar lik­nan­de struk­tu­rer i al­la si­na verk, sam­ma bygg­nad om och om igen. Mo­zart är myc­ket för‍ ut­säg­bar, sä­ger Ca­mil­la Lang.

Nå­gon mu­sik som fram­kal‍ lar plåg­sam­ma upp­le­vel­ser har hon in­te hit­tat. På sin höjd blir det oin­tres­sant. En­da nack­de‍ len är att mu­si­ken ibland kan drän­kas i struk­tu­ren, men det vägs upp av al­la de po­si­ti­va upp­le­vel­ser­na och njut­ning­en.

– Det är li­te häf­tigt att ha sin egen hem­li­ga värld. Jag tyc­ker synd om dem som in­te får de här enor­ma upp­le­vel­ser­na!

Det är häf­tigt att ha sin egen hem­li­ga värld. Jag tyc­ker synd om dem som in­te får de här upp­le­vel­ser­na!

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.