Själ­vis­ka hjäl­per till

Sam­ar­be­te gyn­nar över­lev­na­den.

Modern Psykologi - - ANNONS - – Jesper Ny­ström

Som­li­ga djur har ge­men­sam vård­nad om grup­pens ung­ar. Van­ligt­vis får ba­ra någ­ra få do­mi­nan­ta in­di­vi­der skaf­fa ung­ar. De öv­ri­ga skö­ter om de do­mi­nan­tas ung­ar, men får in­te själ­va pa­ra sig. Man kan und­ra vad hjäl­par­na får ut av det. En te­o­ri är att det kan ge evo­lu­tio­nä­ra för­de­lar, un­der för­ut­sätt­ning att in­di­vi­der­na i grup­pen är nä­ra släkt med var‍ and­ra. Hjäl­pa­re som för­bätt­rar ung­ar­nas över­lev­nads­chan­ser kan då fö­ra vi­da­re de an­lag som de de­lar med ung­ar­na i grup­pen. Det går att hit­ta stöd för det­ta bland dägg­djur och fåg­lar. Men ett an­tal ar­ter av cik­lid­fis­kar som le­ver i Tanga‍ ny­i­ka­sjön ut­ma­nar te­o­rin. Även här får ett få­tal in­di­vi­der i grup­pen ung­ar, me­dan and­ra fun­ge­rar som hjäl­pa­re. Men de är in­te släkt med varand­ra. Så hur kan det lö­na sig att va­ra hjäl­pa­re i en så­dan grupp?

– Den främs­ta för­de­len för hjäl­par­na är att ris­ken att bli uppä­ten mins­kar om man le­ver i grupp, sä­ger John Fitz­pa­trick, bi­o­log vid Stock­holms uni­ver‍ si­tet. Han in­går i ett fors­kar­lag som har pub­li­ce­rat rö­nen i Na­tu­re eco­lo­gy & evo­lu­tion.

– Fis­kar le­ver in­te sär­skilt länge, så det är gans­ka stor om­sätt­ning. En hjäl­pa­re kan där­för få chan­sen att ta över grup­pen och pa­ra sig när le­da‍ ren dör. El­ler så kan hjäl­pa­ren vän­ta tills den vux­it sig rik­tigt stor och se­dan ut­ma­na le­da­ren.

BARNVAKT Cik­li­der i Tang­a­ny­i­ka‍ sjön tar hand om ung­ar som in­te är släkt.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.