Skriv upp dig!

Därför mår du bättre av att skriva dagbok.

Att skriva ner sina tankar kan hjälpa oss alla att hitta oss själva, och ge nya infallsvink lar. Dagboksskrivaren för ju en inre dialog med sig själv, och då blir saker ofta tydligare. Det säger Elisabeth Punzi, som är forskare på psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet.

Hennes forskning handlar om den betydelse konstnär liga uttryck, som skrivande, kan ha för människors hälsa. Hon har bland annat forskat om hur skrivande, läsning och målning kan användas i vården och om att det kan fungera terapeutiskt att skriva poesi.

Hennes forskningsintresse kommer ur hennes erfarenhet som klinisk psykolog:

– Det hände ibland att en patient kom med några pap per där de i efterhand skrivit ner svar på frågor jag ställt. Jag läste dem förstås, men nu tycker jag att jag inte använde dem på rätt sätt. Jag hade i mycket större utsträckning kunnat utgå från personens eget sätt att berätta. Men det ingick inte i utbildningen och jag hade inga riktiga verktyg. Hela professionen måste bli bättre på att lyssna på männis kors berättelser.

Elisabeth Punzi uppmuntrar ofta till skrivande:

– Det kan vara så enkelt som att de skriver upp vad de gör och sedan stannar upp och re flekterar över sina handlingar. Det finns alltid en tänkt läsare – även om det bara är jag själv.

Elisabeth Punzi är med i ett nätverk, ”Medicinsk huma niora”, som intresserar sig för gränsområden mellan olika specialiteter. Det mesta av den forskning som bedrivits kring nedtecknade berättelser i Sverige har varit medicinskt inriktat och till exempel handlat om att sjuksköterskor fört dagbok över vad som hänt patienter som varit inlagda på intensivvård.

– För den som varit allvar ligt sjuk kan flera veckor i livet bara försvinna, bli ett svart hål där man bara har glimtvisa minnen, säger Elisabeth Punzi. Att då få en dagbok som någon annan närvarande skrivit kan hjälpa patienten att förstå vad som hänt, och också varför. ”Jaså, jag var så borta för att jag fått den medicinen eller varit med om den be handlingen.”

Att använda berättelser – dagböcker, konst, litteratur – som psykologiska behand lingsverktyg är inte så vanligt i Sverige.

– Fortfarande är väldigt mycket av den svenska vården, både den somatiska och den psykiatriska, ganska stelbent, säger Elisabeth Punzi. Vi syss lar med skattningsskalor och diagnoser och mallar för hur många besök som ”behövs”. Man bortser från människors eget behov av att berätta och uttrycka sig, och tar inte hän syn till att alla är olika.

Finns det inte en risk att en person som till exempel är deprimerad och ser allt i svart förstärker de tankar na om de skrivs ner?

– Den risken finns förstås, säger Elisabeth Punzi, men problem kan också krympa när de blir nedtecknade. Och många, till exempel personer med dålig impulskontroll, har stor hjälp av att stanna upp och analysera sitt beteende.

PSYKOTERAPEUTEN IRENE LAINIO

har erfarenhet av att skrivan det kan hjälpa en person som ältar sina problem med att komma vidare.

– Jag kan föreslå att patien ten varje dag ägnar en viss tid, kanske en halvtimme, åt att formulera och skriva ner alla negativa tankar hen bär på. Men sedan ska boken läg gas ihop och stoppas undan, helst i en låda så att den inte syns. Det fysiska, att faktiskt lägga undan anteckningarna, kan hjälpa patienten att också lägga bort tankarna.

Hon berättar att hon har haft patienter som skrivit mer än de pratat.

– Många har svårt att ens uttala orden i terapirum met – de drar upp tröjan över ansiktet och blir tysta. Då kan det vara lättare att skriva. Sedan är det värsta sagt och vi kan fortsätta i terapirummet. Skam är det mest självför störande som finns. Det kan handla om olika saker – att en man tycker om att klä sig i kvinnokläder, att någon plågat sin lillebror, något sexuellt … säger Irene Lainio.

– Att skriva ner sina tankar efter terapin är också ett sätt att fortsätta terapin, på egen hand. Vad pratade vi egentligen om? Vad leder det till för nya tankar? Hur kan jag gå vidare? Sedan kan det nedskrivna användas i nästa terapisession, eller behållas av patienten.

Brukar dina patienter vara rädda för att andra ska läsa vad de skrivit?

– Ibland, säger Irene Lainio. I en handledning hörde jag ta las om en ung kille. Han skrev i små små böcker, med små små bokstäver, en del i koder, och sedan gömde han dem på olika ställen så att ingen skulle hitta dem. Men han hade skrivit ner sina tankar, det var det viktiga.

SJÄLV SKREV IRENE

Lainio mycket dagbok när hon var ung. Hon var mycket ensam med en missbrukande pappa och en mamma som stängde av sina känslor. Hon kunde inte berätta för sina kompisar hur hon hade det men i dagboken fann hon en bästa vän.

Var du inte rädd att någon skulle läsa vad du skrev?

– Nej, faktiskt inte. Det var mycket som var konstigt i vår familj, men det fanns etiska regler, och dit hörde att inte läsa sådant andra skrivit.

När den tonåriga Irene Lainio hittade sin mammas ungdomsdagböcker på vinden satte hon sig alltså inte och läste i hemlighet, utan frå gade sin mamma om hon fick. ”Kanske när du blir äldre”, sa mamman.

– När hon dog hittade jag dem inte. Jag antar att hon hade förstört dem. Det tycker jag var oerhört synd. Min mamma hade en svår barn dom. Min mormor var djupt deprimerad, fast det sa man aldrig, bara att ”hon måste åka bort och vila upp sig” och då lämnades barnen bort, säger hon.

– Det finns så många frågor som jag kanske kunde ha fått svar på om jag fått läsa mam mas dagböcker. Det hade an tagligen varit smärtsamt, men det hade varit bättre. Nu har jag bara mina egna fantasier. Jag har känt mig övergiven och jag hade velat veta mer, med hennes egna ord.