Skriv upp dig!

Där­för mår du bätt­re av att skri­va dag­bok.

Modern Psykologi - - PERSONLIGHETEN SYNESTETIKERN - TEXT KA­RIN ALFREDSSON ILLUSTRATIO N EMMA HANQUIST

Att skri­va ner si­na tan­kar kan hjäl­pa oss al­la att hit­ta oss själ­va, och ge nya in­falls­vink‍ lar. Dag­boks­skri­va­ren för ju en in­re di­a­log med sig själv, och då blir sa­ker of­ta tyd­li­ga­re. Det sä­ger Eli­sa­beth Pun­zi, som är fors­ka­re på psy­ko­lo­gis­ka in­sti­tu­tio­nen vid Gö­te­borgs uni­ver­si­tet.

Hen­nes forsk­ning hand­lar om den be­ty­del­se konst­när‍ li­ga ut­tryck, som skri­van­de, kan ha för män­ni­skors häl­sa. Hon har bland an­nat fors­kat om hur skri­van­de, läs­ning och mål­ning kan an­vän­das i vår­den och om att det kan fun­ge­ra te­ra­peu­tiskt att skri­va po­e­si.

Hen­nes forsk­nings­in­tres­se kom­mer ur hen­nes er­fa­ren­het som kli­nisk psy­ko­log:

– Det hän­de ibland att en pa­ti­ent kom med någ­ra pap‍ per där de i ef­ter­hand skri­vit ner svar på frågor jag ställt. Jag läs­te dem för­stås, men nu tyc­ker jag att jag in­te an­vän­de dem på rätt sätt. Jag ha­de i myc­ket stör­re ut­sträck­ning kun­nat ut­gå från per­so­nens eget sätt att be­rät­ta. Men det ingick in­te i ut­bild­ning­en och jag ha­de inga rik­ti­ga verk­tyg. He­la pro­fes­sio­nen mås­te bli bätt­re på att lyss­na på män­nis‍ kors be­rät­tel­ser.

Eli­sa­beth Pun­zi upp­munt­rar of­ta till skri­van­de:

– Det kan va­ra så en­kelt som att de skri­ver upp vad de gör och se­dan stan­nar upp och re‍ flek­te­rar över si­na hand­ling­ar. Det finns all­tid en tänkt lä­sa­re – även om det ba­ra är jag själv.

Eli­sa­beth Pun­zi är med i ett nät­verk, ”Me­di­cinsk hu­ma‍ nio­ra”, som in­tres­se­rar sig för gräns­om­rå­den mel­lan oli­ka spe­ci­a­li­te­ter. Det mesta av den forsk­ning som be­dri­vits kring ned­teck­na­de be­rät­tel­ser i Sve­ri­ge har va­rit me­di­cinskt in­rik­tat och till ex­em­pel hand­lat om att sjuk­skö­ters­kor fört dag­bok över vad som hänt pa­ti­en­ter som va­rit in­lag­da på in­ten­siv‍vård.

– För den som va­rit all­var‍ ligt sjuk kan fle­ra vec­kor i li­vet ba­ra för­svin­na, bli ett svart hål där man ba­ra har glimtvi­sa min­nen, sä­ger Eli­sa­beth Pun­zi. Att då få en dag­bok som nå­gon annan när­va­ran­de skri­vit kan hjäl­pa pa­ti­en­ten att för­stå vad som hänt, och ock­så var­för. ”Jaså, jag var så bor­ta för att jag fått den me­di­ci­nen el­ler va­rit med om den be‍ hand­ling­en.”

Att an­vän­da be­rät­tel­ser – dag­böc­ker, konst, lit­te­ra­tur – som psy­ko­lo­gis­ka be­hand‍ lings­verk­tyg är in­te så van­ligt i Sve­ri­ge.

– Fort­fa­ran­de är väl­digt myc­ket av den svens­ka vår­den, bå­de den so­ma­tis­ka och den psy­ki­a­tris­ka, gans­ka stel­bent, sä­ger Eli­sa­beth Pun­zi. Vi syss‍ lar med skatt­nings­ska­lor och di­a­gno­ser och mal­lar för hur många be­sök som ”be­hövs”. Man bort­ser från män­ni­skors eget be­hov av att be­rät­ta och ut­tryc­ka sig, och tar in­te hän‍ syn till att al­la är oli­ka.

Finns det in­te en risk att en per­son som till ex­em­pel är de­pri­me­rad och ser allt i svart för­stär­ker de tan­kar‍ na om de skrivs ner?

– Den ris­ken finns för­stås, sä­ger Eli­sa­beth Pun­zi, men pro­blem kan ock­så krym­pa när de blir ned­teck­na­de. Och många, till ex­em­pel per­so­ner med då­lig im­puls­kon­troll, har stor hjälp av att stan­na upp och ana­ly­se­ra sitt be­te­en­de.

PSYKOTERAPEUTEN IRE­NE LAINIO

har er­fa­ren­het av att skri­van‍ det kan hjäl­pa en per­son som äl­tar si­na pro­blem med att kom­ma vi­da­re.

– Jag kan fö­re­slå att pa­ti­en‍ ten var­je dag äg­nar en viss tid, kanske en halv­tim­me, åt att for­mu­le­ra och skri­va ner al­la ne­ga­ti­va tan­kar hen bär på. Men se­dan ska boken läg‍ gas ihop och stop­pas un­dan, helst i en lå­da så att den in­te syns. Det fy­sis­ka, att fak­tiskt läg­ga un­dan an­teck­ning­ar­na, kan hjäl­pa pa­ti­en­ten att ock­så läg­ga bort tan­kar­na.

Hon be­rät­tar att hon har haft pa­ti­en­ter som skri­vit mer än de pra­tat.

– Många har svårt att ens ut­ta­la or­den i te­ra­pi­rum‍ met – de drar upp trö­jan över an­sik­tet och blir tys­ta. Då kan det va­ra lät­ta­re att skri­va. Se­dan är det värs­ta sagt och vi kan fort­sät­ta i te­ra­pi­rum­met. Skam är det mest själv­för‍ stö­ran­de som finns. Det kan hand­la om oli­ka sa­ker – att en man tyc­ker om att klä sig i kvin­noklä­der, att nå­gon plå­gat sin lil­le­bror, nå­got sex­u­ellt … sä­ger Ire­ne Lainio.

– Att skri­va ner si­na tan­kar ef­ter te­ra­pin är ock­så ett sätt att fort­sät­ta te­ra­pin, på egen hand. Vad pra­ta­de vi egent­li­gen om? Vad le­der det till för nya tan­kar? Hur kan jag gå vi­da­re? Se­dan kan det ned­skriv­na an­vän­das i näs­ta te­ra­pi­ses­sion, el­ler be­hål­las av pa­ti­en­ten.

Bru­kar di­na pa­ti­en­ter va­ra räd­da för att and­ra ska lä­sa vad de skri­vit?

– Ibland, sä­ger Ire­ne Lainio. I en hand­led­ning hör­de jag ta‍ las om en ung kil­le. Han skrev i små små böc­ker, med små små bok­stä­ver, en del i ko­der, och se­dan göm­de han dem på oli­ka stäl­len så att ing­en skul­le hit­ta dem. Men han ha­de skri­vit ner si­na tan­kar, det var det vik­ti­ga.

SJÄLV SKREV IRE­NE

Lainio myc­ket dag­bok när hon var ung. Hon var myc­ket en­sam med en miss­bru­kan­de pap­pa och en mam­ma som stäng­de av si­na käns­lor. Hon kun­de in­te be­rät­ta för si­na kom­pi­sar hur hon ha­de det men i dag­bo­ken fann hon en bäs­ta vän.

Var du in­te rädd att nå­gon skul­le lä­sa vad du skrev?

– Nej, fak­tiskt in­te. Det var myc­ket som var kons­tigt i vår fa­milj, men det fanns etis­ka reg­ler, och dit hör­de att in­te lä­sa så­dant and­ra skri­vit.

När den ton­å­ri­ga Ire­ne Lainio hit­ta­de sin mam­mas ung­doms­dag­böc­ker på vin­den sat­te hon sig allt­så in­te och läs­te i hem­lig­het, ut­an frå‍ ga­de sin mam­ma om hon fick. ”Kanske när du blir äld­re”, sa mam­man.

– När hon dog hit­ta­de jag dem in­te. Jag an­tar att hon ha­de för­stört dem. Det tyc­ker jag var oer­hört synd. Min mam­ma ha­de en svår barn‍ dom. Min mor­mor var djupt de­pri­me­rad, fast det sa man ald­rig, ba­ra att ”hon mås­te åka bort och vi­la upp sig” och då läm­na­des bar­nen bort, sä­ger hon.

– Det finns så många frågor som jag kanske kun­de ha fått svar på om jag fått lä­sa mam‍ mas dag­böc­ker. Det ha­de an‍ tag­li­gen va­rit smärt­samt, men det ha­de va­rit bätt­re. Nu har jag ba­ra mi­na eg­na fan­ta­si­er. Jag har känt mig över­gi­ven och jag ha­de ve­lat ve­ta mer, med hen­nes eg­na ord.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.