Ilskan har krympt när jag fått ner den på papper”

Birgittas liv har inte varit lätt. Under de svåraste perioderna har hon skrivit dagbok, i kol legieblock efter kollegieblock. När det värsta varit över har hon läst igenom alltihop – och stoppat dem i papperstuggen.

– För mig har det varit ett sätt att sätta punkt. Att sluta älta, säger Birgitta, som är 55 år i dag. Dagbok började hon skriva när hon var 15 år.

– Då hade de sexuella övergreppen från mammas fästman pågått i några år. Jag hade inget sagt utan bara blivit tystare och tystare.

I dagboken hittade Birgitta en förtrogen och där skrev hon ner allt som hände.

Den första omgången kol legieblock förstörde Birgitta när hon var i 20årsåldern och hade flyttat till Stockholm. Mammans fästman försökte söka upp henne, men nu kla rade hon att avvisa honom och strax därefter hade Birgittas mamma också fått nog.

När mannen försvann sluta de Birgitta skriva. Hon mådde ganska bra, jobbade och reste. I 25årsåldern tog hon fram dagboken igen. Nu handlade böckerna om allt större kon flikter med en syster.

– Jag tror att skrivandet har varit ett sätt att rensa hu vudet och att få ur mig saker som jag inte kunnat säga högt. Ilskan har inte försvunnit när jag fått ner den på papper, men den har krympt, och blivit lättare att leva med.

Birgitta jobbade som eko nom och upptäckte en brist i företagets säkerhetsrutiner, som hon bestämde sig för att utnyttja. Efter att hon under några år regelbundet fört över pengar till sitt konto upptäck tes det och hon dömdes till ett kortare fängelsestraff. I fäng elset träffade hon Lisbet.

– Åren med Lisbet, efter att vi muckat, blev ett allt värre inferno. I början skrev jag dag bok, men mot slutet klarade jag inte ens det.

Missbruk, arbetslöshet och ekonomiska problem följde och några år senare dömdes Lisbet och Birgitta till var sitt långt fängelsestraff, för ett allvarligt våldsbrott. De första åren satt de på samma anstalt men när Birgitta flyttades till ett annat fängelse började hon skriva igen.

– Jag gick igenom mitt liv med Lisbet och vågade äntli gen se vad som hade hänt.

När Birgitta muckade, och relationen med Lisbet var över, bodde hon de första måna derna i en familj. Där läste hon igenom högen kollegieblock som utgjorde hennes fäng elsedagbok och bad kvinnan i familjen att få låna hennes dokumentförstörare.

– Hon tyckte att det var konstigt att jag hade så mycket papper med mig från fängelset, men när jag berät tade vad det var, och varför jag ville förstöra dem, köpte hon en egen dokumentförstörare åt mig.

Några år senare träffade Birgitta Anette och de flyttade ihop. Birgitta kände sig, kanske för första gången i sitt liv, inte längre ensam. Men Anette var narkoman och återföll i sitt missbruk. Birgitta började skriva dagbok igen.

Relationen med Anette tog så småningom slut. Anette fortsatte söka upp Birgitta som hade svårt att förklara hur hon såg på deras relation.

– Då gav jag henne mina dagböcker. Det var första gången jag låtit någon annan läsa det jag skrivit.

För Anette blev dagböck erna en ögonöppnare. Hon förstod hur hennes beteende uppfattats, av någon som älskat henne, och det blev en vändpunkt som fick henne att sluta med drogerna.

Men kärleken hade tagit slut och Birgitta var ensam igen.

– Senaste gången jag skrev dagbok var när min älskade hund dog för tre år sedan. Just nu behöver jag inte skriva. Ångrar du att du tuggat sönder alla dina dagböcker?

– Ibland. Kanske kunde de ha hjälpt någon annan, att se att man kan komma vidare. Men för mig är de avslutade kapitel. Jag ser framåt och har slutat älta. I Modern Psykologi 7/2016 skrev Karin Alfredsson om psykiatri i Zambia. Birgitta, Lisbet och Anette heter egentligen något annat.