Svårt att sät­ta ord på käns­lor

Modern Psykologi - - FRÅGOR + SVAR -

Jag är 20 år och har av och till un­der mi­na ton­år gått hos oli­ka ku­ra­to­rer på grund av ät­stör­ning­ar, ång­est och de­pres­sion. Just nu går jag hos en som känns bra. Mitt pro­blem är att jag har svårt att ut­tryc­ka mi­na käns­lor i ord. Det har bli­vit ex­tra tyd­ligt med min nu­va­ran­de ku­ra­tor då bå­de hon och jag är ex­tremt babb­li­ga, flam­si­ga och har nä­ra till skratt. Det blir mer som när jag träf­far en kom­pis. Det här gör att jag kän­ner att vi in­te kom­mer nå­gon vart, jag blir in­te hjälpt och jag tap­par syf­tet med att gå dit. Har ta­git upp det­ta och vi la upp en plan men det har in­te bli­vit bätt­re. Hon kan ing­et gö­ra om jag in­te kla­rar av att ut­tryc­ka mig or­dent­ligt. Jag kan ut­tryc­ka mig bra i skrift så fun­de­rar på att slänga iväg ett mejl till hen­ne. Mi­na frågor är: 1) Vad kan man kon­kret gö­ra för att bli bätt­re på att ut‍ tryc­ka käns­lor i ord?

2) Kan det­ta va­ra an­led­ning‍ en till att jag all­tid har be­hövt kom­ma till­ba­ka till nå­gon form av be­hand­ling?

3) Kan lik­he­ter­na mel­lan min och min ku­ra­tors per­son­lig­het va­ra ett hin­der för te­ra­pi?

4) Kan det här pro­ble­met va­ra en or­sak till mi­na psy‍ kis­ka pro­blem?

Du tar upp att du har lätt för att for­mu­le­ra dig i skrift, och det är mitt in­tryck att det verk­li­gen stäm­mer. Nu ska jag för­sö­ka ge dig så bra svar jag kan på di­na frågor.

1) Det du öns­kar, och tror är viktigt för att må bätt­re, är att kun­na ut­tryc­ka di­na käns­lor i ord. Me­nar du att du har svårt att alls ve­ta vad du kän­ner i oli­ka si­tu­a­tio­ner? Så att du in­te vet om du är led­sen, sorg­sen el‍ ler oro­lig? Det skul­le ju gö­ra det svårt för dig att klä di­na upp‍ le­vel­ser i ord. Sam­ti­digt tän­ker jag att det är pre­cis det­ta som te­ra­pi är till för, att sor­te­ra upp­le­vel­ser­na och för­stå dem bätt­re, in­te minst vad gäl­ler vil­ka käns­lor de har väckt.

El­ler me­nar du att du har svårt att pra­ta om all­var­li­ga sa­ker som har hänt dig? Det tän­ker jag att du i så fall skul­le kun­na kom­ma till rät­ta med ge­nom att skri­va ned de hän‍ del­ser som du vill ta upp i din te­ra­pi.

Det jag dock blir mest und‍ ran­de över är ditt fo­kus på just att ut­tryc­ka käns­lor. Det är en van­fö­re­ställ­ning att te­ra­pi främst går ut på att ”pra­ta om käns­lor”. Sam­ta­let kan li­ka­väl hand­la om vad man sagt el­ler gjort, vad som hänt mel­lan en själv och and­ra, el­ler vil­ka tan‍ kar man styrs av. För att in­te ta­la om att ef­fekt­full te­ra­pi of­ta har mer fo­kus rik­tat fram­åt, mot hur man vill ha det, än bak­åt, mot ne­ga­ti­va sa­ker ur det för­flut­na. Men vad sam­ta‍ len än hand­lar om, så vi­lar ett stort an­svar på te­ra­peu­ten för att sty­ra vad som är viktigt att pra­ta om, men ock­så att un­der‍ lät­ta kli­en­tens för­stå­el­se av sig själv och för­må­ga att se kla­ra­re på sin si­tu­a­tion. Kanske byg­ger ditt upp­lev­da pro­blem mest på nå­gon fö­re­ställ­ning som du har kring vad te­ra­pi ska va­ra.

2) Att man be­hö­ver för­ny­a­de sam­tals­kon­tak­ter i takt med att li­vet änd­ras är in­te kon‍ stigt. Det kan be­ro på att man i bot­ten har en sår­bar­het el­ler skör­het, som gör att man rea‍ ge­rar li­te star­ka­re än and­ra på de ut­ma­ning­ar som är job­bi­ga för de fles­ta. Du skri­ver in­te om du har av­slu­tat di­na ti­di­ga­re te­ra­pi­er på grund av att di­na pro­blem har upp­hört, men det kan ock­så va­ra så att du in­te var fär­dig med te­ra­pin och att det är där­för du har be­hövt kon­tak­ta en ny te­ra­peut.

3) Jag är be­nä­gen att hål­la med dig om att det lå­ter som att du och din te­ra­peut är så li­ka, att det skul­le kun­na ut­gö­ra ett hin­der för att ni kan när­ma er mer all­var­li­ga sa­ker. An­sva­ret för det­ta ligger på din te­ra­peut, som mås­te kun­na skil­ja mel­lan en trev­lig prat­stund och sitt ar­be­te. Tills ni har kom­mit till rät­ta med det här pro­b­le‍ met, el­ler om du i stäl­let väl­jer att by­ta te­ra­peut, så fö­re­slår jag att era sam­tal främst ska hand­la om hur er re­la­tion på­ver­kar in­ne­hål­let. Det är den frå­ga ni först mås­te kom­ma till rät­ta med för att sam­ta­len ska bli me­nings­ful­la.

4) De fles­ta psy­kis­ka pro­blem har sitt ur­sprung i bå­de arv och mil­jö. Vad gäl­ler mil­jö­fak­to­rer så bru­kar det va­ra en mängd oli­ka om­stän­dig­he­ter. Vad som har lett fram till ditt må­en­de är nå­got ni kan kom­ma in på i din te­ra­pi, fram­för allt för att du ska kun­na und­vi­ka att upp­re­pa hand­ling­ar som kanske lett till att du mått säm­re igen.

Slut­li­gen vill jag ge dig, som for­mu­le­rar dig så väl i skrift, ett tips. Kanske kan in­ter­net­te­ra­pi va­ra nå­got för dig. Den sker via mejl och chatt, det vill sä­ga skrift­ligt. Jen­ny Klef­bom, le­gi­ti­me­rad psy­ko­log/psy­ko­lo­gi­gui­den.se

Din te­ra­peut mås­te kun­na skil­ja mel­lan en trev­lig prat­stund och sitt ar­be­te

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.