Från existentialister till barn.
Ny bokfokuserar på ex i stentia listernas liv.
EXISTENTIAL ISTERNA: En historia om frihet, varat och aprikos cocktails
SARAH BAKEWELL [ALBERT BONNIERS FÖRLAG 2017]
Motslutet av sin bok Existentia listerna skriver Sara h Bakewell att” existentialistiska tankar och förhållningssätt blivit så djupt inbäddade i den moderna kulturen att vi knappt tänker på att de är just existentialistiska ”. Visst är det så. Få filosofiska riktningar har fått så stort genomslag som den som salufördes från parisiska kafébord av paret JeanPaul Sartre och Simone de Beauvoir i mitten av 1900-talet. Att var och en av oss har ansvar för att fylla våra liv med mening och autenticitet genom våra val genomsyrar såväl den liberala marknadsekonomin som den moderna psykologin. Att den synen på individens frihet och ansvar inte är självklar är en nyttig påminnelse.
Som många andra, inklusive jag själv, föll Sarah Bakewell för existentialismen i tonåren. När hon nu återvänder till texterna – och personerna – några decennier senare så ser hon fortfarande deras relevans, om än i ett annat ljus.
Bland annat så har hon upptäckt att ”idéer är intressanta, men människor är oerhört mycket intressantare”. Det gör att hon fokuserar mycket på biografiska anekdoter och på den historiska bakgrunden till tänkare som Martin Heidegger, Jean-paul Sartre, Simone de Beauvoir, Albert Camus och Maurice Merleau-ponty. Boken uppehåller sig till stor del vid hur de olika filosoferna förhöll sig till nazityskland och de kommunistiska diktaturerna, vilket är fullt rimligt. Trots sittindividualistiska frihetscredo, vilket främst präglade hans tidiga skrifter, så lyckades Jean-paul Sartre ta ställning för en rad totalitära kommunistiska regimer under sitt liv. Och tyska Martin Heidegger, som influerat de franska ex i stentia listerna djupt, vägrade hela sitt liv att be om ursäkt för sitt stöd till nazistregimen.
Då står sig Albert Camus bättre, som kombinerade vördnaden för det enskilda människolivet med en uppmaning till revolt mot auktoritära strukturer, var än de dök upp. Även Maurice Merleau-ponty träder fram i ett mer skonsamt historiskt ljus. Från att till en början ha omfamnat sovjetkommunismen så bytte han ståndpunkt så snart han blev varse dess övergrepp, vilket ledde till en schism mellan honom och Sartre, som han redigerade tidskriften Les temps modernes tillsammans med.
ÄVEN PRIVAT FRAMSTÅR Maurice Merleau-ponty som mer sympatisk. Till exempel så svalnade Simone de Beauvoirs romantiska intresse för honom när de först träffades, efter att hon upptäckt hur irriterande trevlig han var mot
alla. de Beauvoir beskriver hur Merleau-ponty bejakade en mångfald av perspektiv och egenskaper hos människor, i motsats till hennes elitistiska och stridbara dömande. Han var dessutom den enda av filosoferna som dansade på de jazzklubbar som befolkades av den subkultur som omgav ex i stentia listerna.
Så var Maurice MerleauPonty inte riktigt existentialist heller. Han räknas mer till fenomenologin, en filosofisk inriktning som förebådat mycket av dagens kognitionsvetenskap och perceptionspsykologi. Han doktorerade i beteendepsykologi 1938, efterträdde utvecklingspsyko- logen Jean Piaget som professor vid Sorbonne och byggde sin filosofi på neurologi och gestaltpsykologi. Över lag så lägger Sarah Bakewell stor vikt vid den tyska fenomenologin, med Edmund Husserl som fixstjärna, och dess påverkan på de franska ex i stentia listerna. Sara h Bakewell utser också Maurice Merleau-ponty till hjälte i sin berättelse. Hon kallar honom ”de oförställda sakernas glade filosof”. Centralt i fenomenologin är just strävan efter att betrakta världen bortom de invanda synsätt som så lätt färgar oss. Det kan behövas i dagens polariserade samtalsklimat.