Så fun­kar kli­mat­för­ne­ka­re.

FORSKAREN KIRSTI JYL­HÄ FÖR­KLA­RAR PSYKOLOGINBAKOM KLI­MAT­FÖR­NE­KEL­SE.

Modern Psykologi - - INNEHÅLL -

Att vi män­ni­skor le­ver vå­ra liv på ett sätt som or­sa­kar för­änd­ring­ar i jor­dens kli­mat­sy­stem är någon­ting som stän­digt för­med­las via me­di­er­na och i and­ra sam­man­hang. Li­kaså att des­sa för­änd­ring­ar kan med­fö­ra svå­ra kon­se­kven­ser för li­vet på jor­den om vi in­te tar tag i pro­ble­met.

Men det är in­te ba­ra det vi får hö­ra, ut­an det finns and­ra bud­skap ock­så – om att kli­ma­tet in­te hål­ler på att änd­ras på grund av oss, och att om det gör det så kom­mer in­te kon­se­kven­ser­na va­ra på nå­got sätt all­var­li­ga. Där­för är det in­te över­ras­kan­de att många är osäk­ra på vad som gäl­ler. Ska man tro på att kli­ma­tet för­änd­ras på grund av män­ni­skan el­ler in­te? Med den­na osä­ker­het till­kom­mer det även and­ra ty­per av frå­gor: Ska vi verk­li­gen för­änd­ra vår livs­stil och sam­hälls­struk­tur för att mild­ra kli­mat­för­änd­ring­ar­na, om vi in­te ens vet om de är ett fak­tum?

I dag finns det hög ve­ten­skap­lig kon­sen­sus i kli­mat­frå­gan. Uppskatt­nings­vis 97 pro­cent av kli­mat­fors­kar­na är en­se om att kli­ma­tet för­änd­ras på grund av mänsk­lig på­ver­kan. Men var­i­från kom­mer den mot­sat­ta sy­nen?

Ana­ly­ser har vi­sat på att ma­jo­ri­te­ten av mot­be­vi­sen in­te grun­dar sig på ve­ten­skap­li­ga käl­lor, ut­an att det med­ve­tet ska­pas fel­ak­ti­ga mot­be­vis till kli­mat­forsk­ning­en, med syf­te att väc­ka osä­ker­het och tvi­vel hos all­män­he­ten. Den tak­ti­ken är in­te ny, ut­an har an­vänts bland an­nat in­om to­baks­in­du­strin. På 1960-ta­let upp­täck­te man att om man lyc­kas ska­pa tvi­vel kring forsk­nings­re­sul­tat om rök­ning­ens häl­so­ef­fek­ter, så kom­mer all­män­he­ten in­te att li­ta på re­sul­ta­ten och med hög­re san­no­lik­het fort­sät­ta att rö­ka. Lik­nan­de stra­te­gi­er har an­vänts i kli­mat­frå­gan, där till ex­em­pel vis­sa ol­je­bo­lag har stöt­tat och fi­nan­si­e­rat så kal­la­de för­ne­kel­se­ma­ski­ner ( de­ni­al machi­nes) som spri­der fel­ak­tig in­for­ma­tion.

De fles­ta av oss är in­te kli­mat­fors­ka­re, och där­för kan vi in­te ge­ne­rellt för­vän­tas kun­na av­gö­ra vil­ka ut­sa­gor som byg­ger på på­lit­li­ga ve­ten­skap­li­ga be­vis och vil­ka som är fab­ri­ce­ra­de. Och om all­män­he­ten ges bild av att det rå­der stor oe­nig­het i kli­mat­frå­gan bland fors­ka­re, tas be­slu­tet om vil­ka man ska li­ta på ut­i­från and­ra grun­der än de ve­ten­skap­li­ga. Från en psy­ko­lo­gisk syn­vin­kel är det en vik­tig frå­ga vil­ka fak­to­rer som på­ver­kar vil­jan att lyss­na på el­ler mot­stå var­ning­ar­na om kli­mat­för­änd­ring­ar.

sä­ga att ve

GE­NE­RELLT KAN MAN ten­skaps­för­ne­kel­se in­te är en frå­ga om ir­ra­tio­na­li­tet el­ler om mot­stånd mot ve­ten­skap­li­ga fynd i sig. Det kan i vis­sa fall va­ra myc­ket ra­tio­nellt att av­vi­sa oli­ka forsk­nings­re­sul­tat. Om en ut­sa­ga ho­tar ens världs­bild vo­re det ur psy­ko­lo­giskt per­spek­tiv un­der­ligt att ba­ra ac­cep­te­ra det. Det är vik­tigt för oss att kun­na upp­rätt­hål­la sta­bi­la världs­bil­der, och det är ore­a­lis­tiskt – och of­ta in­te önsk­värt – att des­sa lätt skul­le kun­na änd­ras.

Vi­da­re är det van­ligt att ar­gu­ment emot ic­ke-önsk­vär­da forsk­nings­re­sul­tat tar upp just mot­sat­ta ve­ten­skap­li­ga fynd. En fram­gångs­fak­tor för för­ne­kel­se­ma­ski­ner­na är att de fab­ri­ce­rar in­for­ma­tion som ser ut att va­ra ve­ten­skap­ligt grun­dad. Så­le­des hän­vi­sar bå­da si­dor till ve­ten­skap.

I lin­je med det bru­kar de som av­vi­sar kli­mat­forsk­ning­ens resultat fö­re­dra ordet skep­ti­ker och ogil­la ordet för­ne­ka­re. Skep­ti­cism in­ne­bär en tviv­lan­de at­ti­tyd gente­mot på­stå­en­den om att de in­te grun­dar sig på ob­jek­ti­va be­vis. Med tan­ke på hur stor cir­ku­la­tio­nen av in­for­ma­tion som ser ut att va­ra ve­ten­skap­lig är, så är det tyd­ligt att en del av dem som är kri­tis­ka mot kli­mat­forsk­ning­en är skep­ti­ker sna­ra­re än för­ne­ka­re. Men ef­tersom det finns många som med­ve­tet spri­der lögn­er, och många som är mo­ti­ve­ra­de att tro på des­sa lögn­er, kan man på­stå att för­ne­kel­se be­skri­ver fe­no­me­net bätt­re än ordet skep­ti­cism.

det då som för­kla­rar

SÅ VAD ÄR ve­ten­skaps­för­ne­kel­se? För att sva­ra på den frå­gan be­hö­ver man iden­ti­fi­e­ra de psy­ko­lo­gis­ka mo­tiv som ett spe­ci­fikt ve­ten­skap­ligt fynd ho­tar. För­ne­kel­se av kli­mat­för­änd­ring­ar kan till ex­em­pel be­ro på oli­ka emo­tio­nel­la or­sa­ker. Kli­mat­för­änd­ring­ar­na kan upp­le­vas som ett ex­i­sten­ti­ellt hot mot li­vet på jor­den och kan även ska­pa skam- och skuld­käns­lor. Ång­es­ten det med­för kan ibland han­te­ras ge­nom för­ne­kel­se el­ler und­vi­kan­de. Men det är ock­så av stor vikt att in­se att de fö­re­slag­na kli­matåt­gär­der­na ho­tar vårt sta­tus quo. Om man med­ger att vi män­ni­skor har or­sa­kat kli­mat­för­änd­ring­ar så be­hö­ver man även er­kän­na

att fram­gångs­ri­ka kli­matåt­gär­der in­te är möj­li­ga ut­an att vi änd­rar vår nu­va­ran­de livs­stil. Det kan va­ra svårt för en in­di­vid som öns­kar be­hål­la sta­tus quo.

DET ÄR VANLIGARE hos po­li­tiskt kon­ser­va­ti­va att öns­ka skyd­da sta­tus quo, om man jäm­för med dem som är po­li­tiskt li­be­ra­la el­ler står till väns­ter. I dag finns det myc­ket forsk­ning från oli­ka län­der som har kopp­lat kli­mat­för­änd­rings­för­ne­kel­se till just kon­ser­va­tiv po­li­tisk ori­en­te­ring. För det förs­ta har ana­ly­ser vi­sat på att en stor del av den kli­matskep­tis­ka lit­te­ra­tu­ren har pub­li­ce­rats i sam­ar­be­te med kon­ser­va­ti­va tan­kes­med­jor. För det and­ra är det mer van­ligt hos po­li­tiskt kon­ser­va­ti­va in­di­vi­der att mot­stå in­for­ma­tion om kli­mat­för­änd­ring­ar.

Ide­o­lo­giskt mo­ti­ve­rat mot­stånd för ve­ten­skap­li­ga fynd byg­ger på ett psy­ko­lo­giskt fe­no­men som kal­las för mo­ti­ve­rat re­so­ne­mang ( mo­ti­va­ted re­a­so­ning). Det in­ne­bär att vi har en omed­ve­ten ten­dens att pro­ces­sa in­for­ma­tion på ett sätt som tillå­ter oss att kom­ma fram till en i för­väg öns­kad slut­sats. Vi sö­ker efter så­dan in­for­ma­tion som be­kräf­tar vå­ra ti­di­ga­re upp­fatt­ning­ar, och när vi ut­sätts för in­for­ma­tion som ut­ma­nar vå­ra upp­fatt­ning­ar så bru­kar vi va­ra kri­tis­ka och kan för­sö­ka för­kla­ra bort den på oli­ka sätt. In­te säl­lan kom­mer vi fram till en slut­sats att de som le­ve­re­rar den oöns­ka­de in­for­ma­tio­nen är ic­ke-ra­tio­nel­la, käns­lo­styr­da och even­tu­ellt of­fer för so­ci­alt tryck el­ler kon­spi­ra­tio­ner – till skill­nad från oss själ­va, som dra­git ob­jek­ti­va slut­sat­ser på ra­tio­nel­la grun­der. Att vän­ner, släk­ting­ar och dem vi mö­ter i vå­ra fil­ter­bubb­lor på nä­tet of­ta de­lar vå­ra upp­fatt­ning­ar kan yt­ter­li­ga­re för­stär­ka så­da­na slut­sat­ser. Dess­utom är åsik­ter och ide­o­lo­gi­er en vik­tig grund för att be­stäm­ma vil­ka vi gil­lar och li­tar på – i psy­ko­lo­gis­ka ter­mer vil­ka vi räk­nar till vår in­grupp (”vi”) el­ler ut­grupp (”dom”). Åsik­ter är be­ty­del­se­ful­la sig­na­ler för so­ci­al iden­ti­tet och grupp­till­hö­rig­het. I lin­je med det har forsk­ning vi­sat att en or­sak till ide­o­lo­gisk po­la­ri­se­ring i kli­mat­de­bat­ten är att frå­gan ho­tar den kon­ser­va­ti­va po­li­tis­ka iden­ti­te­ten. Att kli­mat­för­änd­ring­ar of­ta­re har lyfts upp av li­be­ra­ler och väns­ter­grup­per gör att dis­kus­sio­nen om pro­ble­met har fått ide­o­lo­gi­se­ra­de be­ty­del­ser.

FÖR ATT FÖR­STÅ var­för kli­mat­för­änd­ring­ar har bli­vit en po­li­tisk frå­ga be­hö­ver man fun­de­ra yt­ter­li­ga­re på de psy­ko­lo­gis­ka fak­to­rer­na. Po­la­ri­se­ring­en kan som sagt del­vis be­ro på att po­li­tiskt kon­ser­va­ti­va in­di­vi­der är mer be­näg­na att för­sva­ra sta­tus quo. Men det kan fin­nas and­ra or­sa­ker ock­så. I vår forsk­ning har jag och mi­na kol­le­ger tes­tat om kopp­ling­en kan be­ro på en an­nan psy­ko­lo­gisk ten­dens som är vanligare hos kon­ser­va­ti­va in­di­vi­der: ac­cep­tans av so­ci­a­la ojäm­lik­he­ter och makt­struk­tu­rer. Man kan näm­li­gen frå­ga sig hur män­ni­skor kan bort­se från var­ning­ar om all­var­li­ga kli­mat­för­änd­ring­ar ba­ra

ut­i­från mo­ti­va­tio­nen att vil­ja fort­sät­ta le­va som hit­tills. En för­kla­ring kan va­ra att många in­te tror att de kom­mer att på­ver­kas av kli­mat­för­änd­ring­ar över hu­vud ta­get, ut­an tän­ker att de som drab­bas lig­ger psy­ko­lo­giskt och geo­gra­fiskt långt bort.

Spe­ci­ellt för med­bor­ga­re i ri­ka län­der kan den upp­fatt­ning­en till viss del stäm­ma. Även om kli­mat­för­änd­ring­ar kan för­vän­tas på­ver­ka al­la på jor­den på nå­got sätt, är det främst fat­ti­ga och kom­man­de ge­ne­ra­tio­ner som för­vän­tas mö­ta de svå­ras­te kon­se­kven­ser­na. Med tan­ke på att den ri­ka livsti­len pri­märt har or­sa­kat kli­mat­för­änd­ring­en, är det de som är minst skyl­di­ga till pro­ble­met som drab­bas hår­dast. Där­för kan man även för­vän­ta sig att ac­cep­tans av ojäm­lik­he­ter och hi­e­rar­kis­ka makt­struk­tu­rer ock­så häng­er ihop med kli­mat­för­änd­rings­för­ne­kel­se. Det kan allt­så va­ra lät­ta­re att fort­sät­ta krä­va mer be­vis för kli­mat­för­änd­ring­ar om man in­te ser so­ci­a­la orätt­vi­sor som ett pro­blem.

I sex oli­ka stu­di­er har vi tes­tat om sy­nen på so­ci­al ojäm­lik­het – en­ligt en ska­la för so­ci­al do­mi­nan­s­o­ri­en­te­ring – häng­er ihop med kli­mat­för­änd­rings­för­ne­kel­se, och om det kan för­kla­ra sam­ban­det mel­lan till ex­em­pel po­li­tisk ori­en­te­ring och för­ne­kel­se. Resultat har, i lin­je med forsk­ning från and­ra fors­ka­re i oli­ka län­der, vi­sat på att ac­cep­tans av grupp­ba­se­ra­de so­ci­a­la hi­e­rar­ki­er och do­mi­nans kor­re­le­rar med ten­den­sen att för­ne­ka oli­ka aspek­ter av kli­mat­frå­gan.

Vi­da­re har vå­ra resultat vi­sat på att då ef­fek­ten av so­ci­al do­mi­nan­s­o­ri­en­te­ring sta­tis­tiskt kon­trol­le­ras, så blir kopp­ling­en mel­lan po­li­tisk ori­en­te­ring och kli­mat­för­ne­kel­se myc­ket sva­ga­re el­ler för­svin­ner helt. Sam­ma gäl­ler för kopp­ling­en mel­lan för­sva­ran­det av sta­tus quo och för­ne­kel­se. Det in­ne­bär att även om för­ne­kan­de av kli­mat­för­änd­ring­ar till viss del kan ba­se­ras på öns­kan att upp­rätt­hål­la nu­va­ran­de livssti­lar, så för­kla­rar in­te det i sig för­ne­kel­se, om in­te in­di­vi­den även ac­cep­te­rar hi­e­rar­kis­ka makt­struk­tu­rer. Det krävs allt­så bå­de och.

man gö­ra med des­sa

SÅ VAD KAN resultat? De kan med för­del an­vän­das för att kom­ma fram till hur man kan dis­ku­te­ra kli­mat­frå­gan så att den kan ac­cep­te­ras av in­di­vi­der med oli­ka ty­per av världs­bild. De at­ti­ty­der som so­ci­al do­mi­nan­s­o­ri­en­te­ring mä­ter bru­kar va­ra vanligare hos in­di­vi­der som vi­sar läg­re em­pa­ti, hög­re do­mi­nans och/el­ler till­hör grup­per som har hög­re sta­tus i sam­häl­let. So­ci­al do­mi­nan­s­o­ri­en­te­ring häng­er även ihop med en bild av att värl­den präglas av stän­dig täv­ling, ett slags noll­sum­me­spel, där det är na­tur­ligt och önsk­värt att hi­e­rar­ki­er upp­står. Ut­i­från det­ta per­spek­tiv kan man in­se att in­di­vi­der som lig­ger högt i so­ci­al do­mi­nan­s­o­ri­en­te­ring tro­ligt­vis in­te loc­kas av dis­kus­sio­ner om orätt­vi­sor i kli­mat­frå­gan. De är då in­te hel­ler mo­ti­ve­ra­de att ge upp be­kväm­lig­he­ter för att ta hand om dem som för­vän­tas drab­bas hår­dast av kli­mat­för­änd­ring­ar.

Hur man skul­le pra­ta i stäl­let be­hö­ver det fors­kas vi­da­re om, men någ­ra för­slag är att dis­ku­te­ra hur al­la (även män­ni­skor i Sve­ri­ge ge­ne­rellt och de ri­ka) kom­mer att gyn­nas av kli­matåt­gär­der, att eko­no­min in­te be­hö­ver drab­bas, samt att ens eget land kun­de för­sö­ka nå en le­dan­de po­si­tion i kli­mat­ar­be­tet.

Kirsti Jyl­hä är lek­tor i psy­ko‍ lo­gi vid Sö­der­törns hög­sko­la.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.