”Vi pa­to­lo­gi­se­rar för lätt”

Åsa Nil­son­ne har skri­vit en bok om att ta ställ­ning som psy­ki­a­ter.

Modern Psykologi - - PERSONLIGHETEN ADHD - – Jo­nas Mattsson

Åsa Nil­son­ne är pro­fes­sor eme­ri­tus i me­di­cinsk psy­ko­lo­gi, le­gi­ti­me­rad psy­ko­te­ra­peut, för­fat­ta­re till en rad ro­ma­ner och fack­böc­ker – och krö­ni­kör i Mo­dern Psy­ko­lo­gi. På fö­re­gå­en­de si­dor har vi pub­li­ce­rat ett ut­drag ur Pro­ces­sen (Na­tur & Kul­tur, sep­tem­ber 2017). Vad är Pro­ces­sen? – Det är en bok om min pro­fes­sio­nel­la ut­veck­ling som psy­ki­a­ter. Den byg­ger på ett an­tal hän­del­ser och mö­ten som tving­at mig att tän­ka, och ta ställ­ning. Fle­ra av be­rät­tel­ser­na hand­lar om att väl­ja bort psy­ko­far­ma­ka. Hur ser du på me­di­ci­ne­ring in­om psy‍ ki­a­trin? – Jag an­ser att psy­ko­far­ma­ka kan va­ra en ut­märkt be­hand­ling vid psy­ki­a­tris­ka pro­blem, när rätt per­son får rätt me­di­cin av rätt an­led­ning i rätt dos och un­der la­gom lång tid. Tyc­ker du in­te att det bru­kar va­ra så? – Min er­fa­ren­het är att det fanns och fort­fa­ran­de finns bris­ter på de här punk­ter­na. In­te över­allt, in­te all­tid, men till­räck­ligt of­ta för att det ska va­ra värt att dis­ku­te­ra. Men du är in­te emot psy­ko‍ far­ma­ka? – Nej, in­te ge­ne­rellt. Jag är emot över-, un­der- el­ler fel­me­di­ci­ne­ring. Dis­kus­sio­nen om psy­ko­far‍ ma­ka har en ten­dens att bli väl­digt po­la­ri­se­rad. Var­för då? – Jag tror att det har hi­sto­ris­ka röt­ter. Det har fun­nits en tra­di­tion att an­ting­en se på psy­kis­ka sjuk­do­mar som rent kropps­li­ga till­stånd el­ler som mer psy­ko­lo­gis­ka fe­no­men vars för­ank­ring i krop­pen är oin­tres­sant.

— Tra­di­tio­nellt sett har psy­ki­at­rer stått för den mer kropps­o­ri­en­te­ra­de för­stå­el­sen och psy­ko­lo­ger, fi­lo­so­fer och präs­ter för det mer psy­ko­lo­gis­ka syn­sät­tet. De se­nas­te de­cen­ni­er­na har hjärn­forsk­ning­en gjort det möj­ligt att in­te­gre­ra per­spek­ti­ven. Jag ut­går ifrån att den här kon­flik­ten snart kom­mer att bli hi­sto­risk. Vad sä­ger du om nå­gon går till sin lä­ka­re med din bok un­der ar­men och vill slu­ta ta sin me­di­cin? – För det förs­ta är det myc­ket bätt­re att gö­ra det än att slänga me­di­ci­nen i sop­tun­nan, som många gör. Min er­fa­ren­het är att de fles­ta som me­di­ci­ne­rar un­der lång tid ibland läng­tar efter att slu­ta. Till­sam­mans med sin lä­ka­re kan man då väga för och emot och kanske kom­ma fram till att nack­de­lar­na med att slu­ta är fler än de even­tu­el­la för­de­lar­na, el­ler tvärtom.

– Om man kom­mer över­ens om att tes­ta att slu­ta är det vik­tigt att ned­trapp­ning sker lång­samt och i sam­råd med psy­ki­a­tern. Of­ta får man prö­va sig fram, och even­tu­ellt öka do­sen igen om det skul­le be­hö­vas. Här be­hövs kom­pe­tens hos psy­ki­a­tern när det gäl­ler ex­akt hur ned­trapp­ning­en ska ske, och vil­ka svå­rig­he­ter som kan upp­stå så att man får det stöd man kan be­hö­va. Ut­dra­get vi har pub­li­ce­rat, vad är det?

– Det är ett ex­em­pel på hur det kan kän­nas när man kol­li­de­rar med li­vet och det gör ont. Jag be­trak­tar in­te det­ta som ett sjuk­domstill­fäl­le, ut­an som en nor­malpsy­ko­lo­gisk re­ak­tion på en be­svär­lig si­tu­a­tion. Of­ta har vi re­sur­ser för att kla­ra den här sor­tens på­frest­ning­ar – al­la obe­hag­li­ga käns­lor be­hö­ver in­te nöd­vän­digt­vis tas bort. Om man in­te blir rädd för räds­lan och det man kän­ner så kan de fles­ta av oss stå ut med att drab­bas av emo­tio­nell smär­ta un­der över­gå­en­de tid. Of­tast har de upp­le­vel­ser­na bä­rig­het på vå­ra liv, vå­ra val och vår ut­veck­ling fram­åt. Hur har er­fa­ren­he­ten du be‍ skri­ver i ut­dra­get på­ver­kat dig som psy­ki­a­ter? – Det var ex­tremt in­tres­sant att få kän­na hur det känns. Det var mer dra­ma­tiskt och färg­rikt än jag trott. Se­dan har det här stärkt min upp­fatt­ning att vi ska re­spek­te­ra de käns­lor vi upp­le­ver sna­ra­re än att för­sö­ka att till var­je pris bli av med dem, nå­got som jag lärt mig fram­för allt ge­nom mitt ar­be­te med den di­a­lek­tis­ka be­te­en­de­te­ra­pin, DBT. Hur kan man la­ga sig själv – el­ler and­ra – på ett så­dant sätt att slut­re­sul­ta­tet blir bätt­re än det var in­nan? Vad kan vi lä­ra oss om oss själ­va?

– Det vik­ti­ga är att det in­te är en be­skriv­ning av en sjuk­dom, trots att jag an­tag­li­gen ha­de fått bå­de en di­a­gnos och me­di­cin ifall jag ha­de kom­mit in på en akut­mot­tag­ning. Jag ser det som ett pro­blem att vi har så lätt att pa­to­lo­gi­se­ra nor­ma­la re­ak­tio­ner.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.