HJÄRNAN ÄR EN MOSAIK

De könsskillnader man har funnit i den mänskliga hjärnan har lett till uppfattningen att hjärnor är antingen manliga eller kvinnliga. En studie från 2015 av Daphna Joel med kolleger ger en annan bild. Den visar att den typiska hjärnan är en ”mosaik”, som kombinerar vissa drag som är vanligare hos män och vissa som är vanligare hos kvinnor, vilket leder till slutsatsen att människors hjärnor inte tillhör två distinkta typer som kan kategoriseras utifrån kön.

” Att du fostras in i ett speci fikt genus direkt när du föds har en biologisk påverkan på hjärnan”

intelligenta än män. Journa listen Angela Saini skriver i sin

bok Inferior: How science got women wrong – and the new research that’s rewriting the

story (Harper Collins Publis hers 2017) om hur kvinnorätts aktivisten Helen Hamilton Gardener (en pseudonym) utmanade dåtidens exper ter. Hon hävdade att förhål landet mellan hjärnans vikt och kroppsvikten, eller dess storlek i förhållande till krop pens storlek, måste vara mer relevant än hjärnans vikt i sig, i frågan om intelligens: ”Annars skulle en elefant vara smar tare än oss alla.” Passande nog donerade Helen Hamilton Gardener sin egen hjärna till forskningen. Den visade sig vara 140 gram lättare än en genomsnittlig manlig hjärna, men vägde lika mycket som den hjärna som tillhört den manliga vetenskapsman som grundat hjärnsamlingen vid Cornell university, där hennes hjärna förvarades. (Det bör påpekas att Gardner var något på spåren.

– När man kontrollerat för hjärnstorlek, så försvinner de flesta könsskillnaderna, eller blir väldigt små, säger Lise Eliot, hjärnforskare på Chicago medical school vid Rosalind Franklin university of medi cine and science.)

av det

UNDER STÖRRE DELEN följande seklet var konkreta könsskillnader i hjärnan inte ett område för hjärnforskare, utan för endokrinologer, som studerade könshormoner och parningsbeteenden. Köns bestämning är en komplex process som börjar i livmodern när en kombination av gener i X- och Y-kromosomerna startar utvecklingen mot feminisering eller masku linisering. Men bortom den biologiska frågan om repro duktion och att skilja på pojke och flicka, rapporterades det fortsatt om psykologiska och kognitiva könsskillnader. Mellan 1960-talet och början av 1980-talet fann Stanfordpsykologen Eleanor Maccoby färre skillnaderna mellan kö nen än förväntat, men flickor hade bättre verbala förmågor än pojkar, medan pojkar gjorde bättre ifrån sig när spatial och matematisk förmåga testades. Som väntat har hennes hennes forskning kritiserats. Psykolo gen Janet Hyde vid University of Wisconsin har genomfört metaanalyser, där hon kombi nerat resultaten från tidigare forskning, och rapporterade i en studie från 2016 att kvinnor gör lika bra ifrån sig i matte som män och att ”män och kvinnor är ganska lika i de flesta – men inte alla – psyko logiska variabler”. Utifrån dessa resultat har Janet Hyde utvecklat en likhetshypotes om att den psykologiska sam mansättningen hos män och kvinnor är mer lik än olik.

gjorde det

NÄR VÄL TEKNIKEN möjligt att kika in i den levande hjärnan, dök en lång lista upp med könsskillnader som inte hade någonting att göra med reproduktion. År 2006 beskrev Larry Cahill, i tidskriften

Nature Reviews Neuroscience, ”en ökning av upptäckter hos djur och människor vad gäller könsinfluenser på flera områ den i hjärnan och i beteenden, inklusive känslor, minne, syn, hörsel, ansiktsigenkänning, smärta, navigation, signalsub stansnivåer, stresshormoners påverkan på hjärnan och sjuk domstillstånd”.

Hos råttor mäter Margaret M. Mccarthy allt från stor leken på grupper av nervceller till antalet gliaceller, som bildar stöd för nervcellerna.

– Det finns obestridliga bevis för en biologisk grund för könsskillnader i hjärnan, både hos djur och människa, säger hon. Men Margaret M. Mccar thy betonar också att orsaken till könsskillnader hos männ iskor är mer komplicerade än hos djur, som inte brottas med genus, alltså den psykologiska och sociala konstruktionen av kön.

– Hos människor har det faktum att du fostras in i ett specifikt genus direkt när du föds en biologisk påverkan på din hjärna, säger hon. I sin bok Pink brain, blue

brain (Mariner Books 2010) instämmer Lise Eliot. Hon ar gumenterar för att plasticite ten, hur hjärnan omformas av erfarenheter, driver på köns skillnader i fråga om beteende mer än vad förprogrammerad biologi gör.

Att ta steget från hjärna till beteende framkallar de mest högljudda kontroverserna. Den senaste högprofilerade studien som anklagats för att spela på stereotyper (och som kallats ”neurosexistisk”) publicerades år 2014 av Ruben Gur, Raquel Gur och Ragini Verma vid University of Pennsylvania. De använde diffusionstensor avbildning, DTI, en teknik som visar styrkan i nervcellernas förbindelser, för att under söka närmare tusen hjärnor

hos personer mellan åtta och 22 år. Forskarna såg att män hade starkare kopplingar inom respektive hjärnhalva, medan kvinnor hade mer robusta kopplingar mellan hjärnhalv orna. De konstaterade att ”re sultaten tyder på att manliga hjärnor är strukturerade för att underlätta kopplingar mellan perception och koordinerad handling, medan kvinnliga hjärnor är designade för att underlätta kommunikation mellan analytiska och intuitiva processer.” (Studien kontrolle rade inte för hjärnstorlek.)

IN I DENNA malström steg Daphna Joel. Många tidigare studier har identifierat skill nader i enskilda hjärnor och sedan använt dessa skillnader för att göra antaganden om hela grupper – genomsnitten för män och kvinnor. Daphna Joel och hennes kolleger gjorde tvärt om. De använde en bild av skillnaderna på popula tionsnivå i en hel grupp för att fråga sig vilka påståenden som kunde göras om individuella hjärnor.

– Detta är två olika be skrivningar av världen, säger Daphna Joel.

Båda sätten visar på samma skillnader på gruppnivå. Den avgörande frågan är: Vilken beskriver mänskliga hjärnor bäst – den första, där en typ av hjärna är typisk för män och en annan för kvinnor, eller den andra, där de flesta männis kors hjärnor är mosaiker av manliga och kvinnliga drag?

Mer specifikt ställde Daphna Joels studie från 2015 två

frågor: Hur stor överlappning finns det av drag som visar på skillnader mellan kvinnor och män? Och har hjärnor ”inre konsistens” (enhetlighet)?

Inre konsistens är ett mått hon utvecklade för att avgöra om alla drag i en hjärna är mas kulina eller feminina. Utifrån fyra stora uppsättningar av Mri-data identifierade hennes team ett antal egenskaper med störst skillnader mellan män och kvinnor, som den sam lade volymen av nervcellernas kroppar och dendritutskott (grå substans) och de fibrer som binder samman nervcel lerna (vit substans). Vad de fann var ett kontinuum där definitivt feminiserade och maskuliniserade egenskaper fanns i ytterkanterna, medan mittenområdet upptogs av en blandning av egenskaper.

Forskarna analyserade sedan varje hjärna i dataunderlaget region för region och kodade varje egenskap. De tänkte att om hjärnor har inre konsis tens, så skulle delar som visar på könsskillnader få en tydligt manlig eller kvinnlig form. Följaktligen borde det existera få hjärnor med både feminina och maskulina drag. Men mellan 23 och 53 procent av hjärnorna (beroende på vilket datamaterial de tittade på) uppvisade drag från båda än darna av spektrumet. Hjärnor som hade inre konsistens var ovanliga – mellan 0 och 8 pro cent av dem som undersöktes.

argumenten

DAPHNA JOEL TAR för könsseparerade klassrum som ett exempel från verklig heten på varför det här spelar roll. Enkönad undervisning utgår ifrån att pojkar har en uppsättning egenskaper – exempelvis att de är mer aktiva och har mindre tålamod – och att flickor har en annan upp sättning egenskaper, och att vi därför bör vi separera dem och behandla grupperna olika, förklarar hon.

– Vi visar att även om det är sant på gruppnivå, så är det inte sant på individnivå. Du kan inte dela upp elever i en grupp som är väldigt aktiv, gil lar sport, är bra på matte och inte gillar poesi, och en annan grupp som är en spegelbild av den första. Väldigt få barn är sådana, säger Daphna Joel.

De flesta forskare ser hennes forskning som övertygande.

– Daphnas bidrag var att, individ för individ, visa på va riationen inom ett kön. Ingen publicerar någonsin dessa data, säger Lise Eliot.

Men många anser att mät ningen av inre konsistens är problematisk. En reaktion på Daphna Joels artikel i PNAS kom från Marco Del Giudice vid University of New Mexico och hans kolleger. De me nade att definitionen som Joel använde för inre konsistens var så extrem att den var biologiskt osannolik, om inte omöjlig. För att bevisa detta upprepade de analysen, men med helt andra uppsättningar av biologiska variabler. Till exempel jämför de de variationen i anletsdrag hos tre aparter med väldigt olika utseende. Om Joels metod höll, resonerade Del Giudice, så skulle aporna uppvisa tydliga (inre konsistenta) skillnader i ansiktsdrag mellan arterna.

Trots påfallande olika ut seenden mellan de tre arterna, resulterade anletsdragen hos enskilda apor sällan i art specifik inre konsistens, så som den definierats av Joel – därav Cahills uppfattning att hennes studie var ”riggad”. (Som svar hävdar Daphna Joel att medan inre konsistens bland aporna var låg så var variationen icke-existerande när de enskilda arterna mättes, medan variation – en mosaik – var vanligare än inre konsis tens i hennes studie, ”vilket stödjer vår slutsats att mäns och kvinnors hjärnor inte utgör distinkt olika populationer”.)

Debatten landar i vad som är mest avgörande: genom snittet eller individerna i gruppen som studeras. Svaret beror ofta på vilken fråga som ställs. Forskare kan dessutom undersöka samma bevis och ändå dra olika slutsatser. ”Den mänskliga hjärnan må vara en mosaik, men med förutsäg bara mönster”, skrev Avram Holmes och hans kolleger vid Yale university som svar till Daphna Joel 2015. De menar att dessa mönster bör undersökas mer noggrant statistiskt.

Anne Fausto-sterling, professor emerita i biologi och könsutveckling vid Brown university, är kritisk till forsk ning om könsskillnader och har ett annat perspektiv.

– Att tala om genomsnittliga skillnader är missvisande om det är det enda vi gör. Hjärnan är inte en oföränderlig enhet som uppför sig som något manligt eller något kvinnligt, och den beter sig inte likadant i alla sammanhang. Daphna försöker komma åt komplexi teten i vad hjärnor faktiskt gör och hur de fungerar, säger hon.

Konsekvenserna av den här debatten, i synnerhet för

” Det skulle vara fel att dra slutsatsen att det inte finns några skillnader mellan hanar och honor”

” Min mamma är omvårdan de, men hon är bättre än min pappa på att hitta. Det är en mosaik, eller hur?”

forskning som syftar till att behandla sjukdomar, kan vara omfattande. Mellan åren 1997 och 2000 drogs tio läkemedel tillbaka från den amerikanska marknaden, eftersom de hade farliga, ibland till och med dödliga, biverkningar. Åtta av dessa tio innebar en större hälsorisk för kvinnor än för män. År 2013 halverade USA:S livsmedels- och läkemedels myndighet den rekommen derade dosen av sömnmedlet zolpidem, till kvinnor. Efter att patienter klagat på dåsighet under morgonpendlingen upp täcktes att läkemedlet var kvar i kroppen hos vissa kvinnor när de vaknade. Även här dyker motargument upp. Lise Eliot och Sarah Richardson, veten skaps- och genushistoriker vid Harvard university, menar att en stor del av skillnaderna i biverkningarna av zolpidem kunde härledas till skillnader i kroppsvikt. Vikt är inte hela förklaringen, eftersom kvin nors högre andel kroppsfett gör att vissa läkemedel metabo liseras långsammare, men en större precision i läkemedels doseringen borde vara möjlig.

på sådan

DELVIS SOM SVAR oro kräver den amerikanska hälsovårdsmyndigheten, NIH, sedan 2016 att all preklinisk forskning, innan man övergår till att testa på människor, måste inkludera hondjur. Janine Clayton, chef för NIH:S avdelning för forskning om kvinnors hälsa, var noga med att poängtera att den nya policyn, som inkluderar båda könen i studier, inte nödvän digtvis innebär att man letar efter könsskillnader.

Många ser detta som ett vik tigt steg. Margaret M. Mccar thy påpekar att flera diagnoser med neurologisk grund som tar sig uttryck i tidig ålder, som adhd och autismspektrumtill stånd, är vanligare hos män, medan de som uppträder sena re, som depression och ångest, är vanligare hos kvinnor.

– När vi ställs inför det, är vi tvungna att titta på hjärnan som ett biologiskt organ som skiljer sig mellan män och kvinnor, säger hon. Att inte göra det skulle vara en för vrängning av verkligheten.

Men Daphna Joel, Anne Fausto-sterling och andra oroar sig över att pendeln ska svänga för långt. De föresprå kar forskning som inkluderar kön som en variabel, med ett jämnt antal manliga och kvinnliga deltagare, men som i analysen av resultaten ser att kategorierna ”manligt” och ”kvinnligt” kan reflektera va riabler som inte har något med kön att göra.

Om den här forskningen ska kunna förändra hur samhäl let tänker kring kön och genus på ett bredare plan, börjar det kanske med terminologin.

– Det är dags att dumpa or det ’dimorfism’. En dimorfisk struktur är en äggstock kontra en testikel. En tvåprocentig skillnad i förhållandet mellan grå och vit hjärnsubstans är inte dimorfisk. Det är bara en könsrelaterad variation, säger Lise Eliot.

Catherine Dulac menar att vi behöver ”ett mer raffinerat sätt för att definiera dessa skillnader”. Hos möss har hon funnit att de nervkretsar som styr manligt parningsbeteende också finns hos honor, medan nervkretsar för modersbete ende finns hos hanar.

– Det skulle vara fel att utifrån vår forskning dra slut satsen att det inte finns några skillnader mellan hanar och honor, säger Catherina Dulac, men den intressanta frågan är: Hur uppstår dessa skillnader och hur subtila eller signifi kanta är de?

Margaret M. Mccarthy och Daphna Joel slog sig ihop tidigare i år för att utveckla ett mer sofistikerat ramverk för att definiera vad som mäts i forsk ningen om könsskillnader och vad de betyder. De föreslår fyra möjliga dimensioner: om ett drag är bestående eller över gående; om det är kontext beroende; om det uppträder i bara en av två former – och då är verkligt dimorfiskt – eller annars befinner sig inom ett spektrum; och om draget är en direkt eller indirekt konse kvens av könet. Det sättet att beskriva könsskillnader är inte alls så fyndigt som den seglivade Mars och Venusmetaforen, men troligen mer exakt. Som regel speglar kom plexitet bättre hur människor verkligen är.

– Min mamma är väldigt omvårdande, men hon är mycket bättre än min pappa på att hitta, säger Lise Eliot.

– Det är ett exempel på en mosaik, eller hur?

Lydia Denworth är vetenskapsjournalist och förfat

tare till boken I can hear you whisper: An intimate journey through the science of sound and language (Dutton). Den här artikeln publicerades först i Scientific American i september 2017. Översättning: Karin Skagerberg.