HJÄR­NAN ÄR EN MO­SA­IK

Modern Psykologi - - ANNONS -

De köns­skill­na­der man har fun­nit i den mänsk­li­ga hjär­nan har lett till upp­fatt­ning­en att hjär­nor är an­ting­en man­li­ga el­ler kvinn­li­ga. En stu­die från 2015 av Daph­na Jo­el med kol­le­ger ger en an­nan bild. Den vi­sar att den ty­pis­ka hjär­nan är en ”mo­sa­ik”, som kom­bi­ne­rar vis­sa drag som är van­li­ga­re hos män och vis­sa som är van­li­ga­re hos kvin­nor, vil­ket le­der till slut­sat­sen att män­ni­skors hjär­nor in­te till­hör två di­stink­ta ty­per som kan ka­te­go­ri­se­ras ut­i­från kön.

” Att du fost­ras in i ett spe­ci‍ fikt ge­nus di­rekt när du föds har en bi­o­lo­gisk på­ver­kan på hjär­nan”

in­tel­li­gen­ta än män. Jour­na‍ lis­ten Ang­e­la Sai­ni skri­ver i sin

bok In­fe­ri­or: How sci­ence got wo­men wrong – and the new re­se­arch that’s rewri­ting the

sto­ry (Har­per Col­lins Publis‍ hers 2017) om hur kvin­no­rätts‍ ak­ti­vis­ten He­len Ha­mil­ton Gar­de­ner (en pseu­do­nym) ut­ma­na­de då‍ti­dens ex­per‍ ter. Hon häv­da­de att för­hål‍ lan­det mel­lan hjär­nans vikt och kropps­vik­ten, el­ler dess stor­lek i för­hål­lan­de till krop‍ pens stor­lek, mås­te va­ra mer re­le­vant än hjär­nans vikt i sig, i frå­gan om in­tel­li­gens: ”An­nars skul­le en ele­fant va­ra smar‍ ta­re än oss al­la.” Pas­san­de nog do­ne­ra­de He­len Ha­mil­ton Gar­de­ner sin egen hjär­na till forsk­ning­en. Den vi­sa­de sig va­ra 140 gram lät­ta­re än en ge­nom­snitt­lig man­lig hjär­na, men väg­de li­ka myc­ket som den hjär­na som till­hört den man­li­ga ve­ten­skaps­man som grun­dat hjärn­sam­ling­en vid Cor­nell uni­ver­si­ty, där hen­nes hjär­na för­va­ra­des. (Det bör på­pe­kas att Gard­ner var nå­got på spå­ren.

– När man kon­trol­le­rat för hjärn­stor­lek, så för­svin­ner de fles­ta köns­skill­na­der­na, el­ler blir väl­digt små, säger Li­se Eli­ot, hjärn­fors­ka­re på Chi­ca­go me­di­cal school vid Ro­salind Frank­lin uni­ver­si­ty of me­di‍ ci­ne and sci­ence.)

av det

UN­DER STÖR­RE DE­LEN föl­jan­de sek­let var kon­kre­ta köns­skill­na­der i hjär­nan in­te ett om­rå­de för hjärn­fors­ka­re, ut­an för en­do­kri­no­lo­ger, som stu­de­ra­de köns­hor­mo­ner och par­nings­be­te­en­den. Köns‍ be­stäm­ning är en kom­plex pro­cess som bör­jar i liv­mo­dern när en kom­bi­na­tion av ge­ner i X- och Y-kro­mo­so­mer­na star­tar ut­veck­ling­en mot fe­mi­ni­se­ring el­ler mas­ku‍ li­ni­se­ring. Men bort­om den bi­o­lo­gis­ka frå­gan om re­pro‍ duk­tion och att skil­ja på poj­ke och flic­ka, rap­por­te­ra­des det fort­satt om psy­ko­lo­gis­ka och kog­ni­ti­va köns­skill­na­der. Mel­lan 1960-ta­let och bör­jan av 1980-ta­let fann Stan­fordpsy­ko­lo­gen Ele­a­nor Mac­co­by fär­re skill­na­der­na mel­lan kö‍ nen än för­vän­tat, men flic­kor ha­de bätt­re ver­ba­la för­må­gor än poj­kar, me­dan poj­kar gjor­de bätt­re ifrån sig när spa­ti­al och ma­te­ma­tisk för­må­ga tes­ta­des. Som vän­tat har hen­nes hen­nes forsk­ning kri­ti­se­rats. Psy­ko­lo‍ gen Ja­net Hy­de vid Uni­ver­si­ty of Wiscon­sin har ge­nom­fört me­taa­na­ly­ser, där hon kom­bi‍ ne­r­at re­sul­ta­ten från ti­di­ga­re forsk­ning, och rap­por­te­ra­de i en stu­die från 2016 att kvin­nor gör li­ka bra ifrån sig i mat­te som män och att ”män och kvin­nor är gans­ka li­ka i de fles­ta – men in­te al­la – psy­ko‍ lo­gis­ka va­ri­ab­ler”. Ut­i­från des­sa re­sul­tat har Ja­net Hy­de ut­veck­lat en lik­hets­hy­po­tes om att den psy­ko­lo­gis­ka sam‍ man­sätt­ning­en hos män och kvin­nor är mer lik än olik.

gjor­de det

NÄR VÄL TEK­NI­KEN möj­ligt att ki­ka in i den le­van­de hjär­nan, dök en lång lis­ta upp med köns­skill­na­der som in­te ha­de någon­ting att gö­ra med re­pro­duk­tion. År 2006 be­skrev Larry Ca­hill, i tid­skrif­ten

Na­tu­re Re­vi­ews Neu­rosci­ence, ”en ök­ning av upp­täck­ter hos djur och män­ni­skor vad gäl­ler könsin­flu­en­ser på fle­ra om­rå‍ den i hjär­nan och i be­te­en­den, in­klu­si­ve käns­lor, min­ne, syn, hör­sel, an­sikt­s­i­gen­kän­ning, smär­ta, na­vi­ga­tion, sig­nal­sub‍ stans­ni­vå­er, stress‍hor­mo­ners på­ver­kan på hjär­nan och sjuk‍ doms­till­stånd”.

Hos råt­tor mä­ter Mar­ga­ret M. Mc­cart­hy allt från stor‍ le­ken på grup­per av nerv‍cel­ler till an­ta­let gli­a­cel­ler, som bil­dar stöd för nerv­cel­ler­na.

– Det finns obe­strid­li­ga be­vis för en bi­o­lo­gisk grund för köns­skill­na­der i hjär­nan, bå­de hos djur och män­ni­ska, säger hon. Men Mar­ga­ret M. Mc­car‍ thy be­to­nar ock­så att or­sa­ken till köns­skill­na­der hos männ‍ is­kor är mer kom­pli­ce­ra­de än hos djur, som in­te brot­tas med ge­nus, allt­så den psy­ko­lo­gis­ka och so­ci­a­la kon­struk­tio­nen av kön.

– Hos män­ni­skor har det fak­tum att du fost­ras in i ett spe­ci­fikt ge­nus di­rekt när du föds en bi­o­lo­gisk på­ver­kan på din hjär­na, säger hon. I sin bok Pink brain, blue

brain (Ma­ri­ner Books 2010) in­stäm­mer Li­se Eli­ot. Hon ar‍ gu­men­te­rar för att plas­ti­ci­te‍ ten, hur hjär­nan om­for­mas av er­fa­ren­he­ter, dri­ver på köns‍ skill­na­der i frå­ga om be­te­en­de mer än vad för­pro­gram­me­rad bi­o­lo­gi gör.

Att ta ste­get från hjär­na till be­te­en­de fram­kal­lar de mest hög­ljud­da kon­tro­ver­ser­na. Den se­nas­te hög­pro­fi­le­ra­de stu­di­en som an­kla­gats för att spe­la på ste­re­o­ty­per (och som kal­lats ”neu­ro‍sex­is­tisk”) pub­li­ce­ra­des år 2014 av Ru­ben Gur, Ra­quel Gur och Ra­gi­ni Ver­ma vid Uni­ver­si­ty of Penn­syl­va­nia. De an­vän­de dif­fu­sions­ten­sor‍ av­bild­ning, DTI, en tek­nik som vi­sar styr­kan i nerv­cel­ler­nas för­bin­del­ser, för att un­der‍ sö­ka när­ma­re tu­sen hjär­nor

hos per­so­ner mel­lan åt­ta och 22 år. Forskarna såg att män ha­de star­ka­re kopp­ling­ar inom re­spek­ti­ve hjärn­hal­va, me­dan kvin­nor ha­de mer ro­bus­ta kopp­ling­ar mel­lan hjärn­halv‍ or­na. De kon­sta­te­ra­de att ”re‍ sul­ta­ten ty­der på att man­li­ga hjär­nor är struk­tu­re­ra­de för att un­der­lät­ta kopp­ling­ar mel­lan per­cep­tion och ko­or­di­ne­rad hand­ling, me­dan kvinn­li­ga hjär­nor är de­sig­na­de för att un­der­lät­ta kom­mu­ni­ka­tion mel­lan ana­ly­tis­ka och in­tui­ti­va pro­ces­ser.” (Stu­di­en kon­trol­le‍ ra­de in­te för hjärn­stor­lek.)

IN I DEN­NA mal­ström steg Daph­na Jo­el. Många ti­di­ga­re stu­di­er har iden­ti­fi­e­rat skill‍ na­der i en­skil­da hjär­nor och se­dan an­vänt des­sa skill­na­der för att gö­ra an­ta­gan­den om he­la grup­per – ge­nom­snit­ten för män och kvin­nor. Daph­na Jo­el och hen­nes kol­le­ger gjor­de tvärt om. De an­vän­de en bild av skill­na­der­na på po­pu­la‍ ti­ons­ni­vå i en hel grupp för att frå­ga sig vil­ka på­stå­en­den som kun­de gö­ras om in­di­vi­du­el­la hjär­nor.

– Det­ta är två oli­ka be‍ skriv­ning­ar av värl­den, säger Daph­na Jo­el.

Bå­da sät­ten vi­sar på sam­ma skill­na­der på grupp­ni­vå. Den av­gö­ran­de frå­gan är: Vil­ken be­skri­ver mänsk­li­ga hjär­nor bäst – den förs­ta, där en typ av hjär­na är ty­pisk för män och en an­nan för kvin­nor, el­ler den and­ra, där de fles­ta män­nis‍ kors hjär­nor är mo­sa­i­ker av man­li­ga och kvinn­li­ga drag?

Mer spe­ci­fikt ställ­de Daph­na Jo­els stu­die från 2015 två

frå­gor: Hur stor över­lapp­ning finns det av drag som vi­sar på skill­na­der mel­lan kvin­nor och män? Och har hjär­nor ”in­re kon­si­stens” (en­het­lig­het)?

In­re kon­si­stens är ett mått hon ut­veck­la­de för att av­gö­ra om al­la drag i en hjär­na är mas‍ ku­li­na el­ler fe­mi­ni­na. Ut­i­från fy­ra sto­ra upp­sätt­ning­ar av Mri-da­ta iden­ti­fi­e­ra­de hen­nes team ett an­tal egen­ska­per med störst skill­na­der mel­lan män och kvin­nor, som den sam‍ la­de vo­ly­men av nerv­cel­ler­nas krop­par och dend­ritut­skott (grå sub­stans) och de fib­rer som bin­der sam­man nerv­cel‍ ler­na (vit sub­stans). Vad de fann var ett kon­ti­nu­um där de­fi­ni­tivt fe­mi­ni­se­ra­de och mas­kuli­ni­se­ra­de egen­ska­per fanns i yt­ter­kan­ter­na, me­dan mit­ten­om­rå­det upp­togs av en bland­ning av egen­ska­per.

Forskarna ana­ly­se­ra­de se­dan var­je hjär­na i da­ta­un­der­la­get re­gi­on för re­gi­on och ko­da­de var­je egenskap. De tänk­te att om hjär­nor har in­re konsis‍ tens, så skul­le de­lar som vi­sar på köns­skill­na­der få en tydligt man­lig el­ler kvinn­lig form. Följakt­li­gen bor­de det ex­i­ste­ra få hjär­nor med bå­de fe­mi­ni­na och mas­ku­li­na drag. Men mel­lan 23 och 53 pro­cent av hjär­nor­na (be­ro­en­de på vil­ket da­ta­ma­te­ri­al de tit­ta­de på) upp­vi­sa­de drag från bå­da än‍ dar­na av spektru­met. Hjär­nor som ha­de in­re kon­si­stens var ovan­li­ga – mel­lan 0 och 8 pro‍ cent av dem som un­der­sök­tes.

ar­gu­men­ten

DAPH­NA JO­EL TAR för köns­se­pa­re­ra­de klass­rum som ett ex­em­pel från verk­lig‍ he­ten på var­för det här spe­lar roll. En­kö­nad un­der­vis­ning ut­går ifrån att poj­kar har en upp­sätt­ning egen­ska­per – ex­em­pel­vis att de är mer ak­ti­va och har mind­re tå­la­mod – och att flic­kor har en an­nan upp‍ sätt­ning egen­ska­per, och att vi där­för bör vi se­pa­re­ra dem och be­hand­la grup­per­na oli­ka, för­kla­rar hon.

– Vi vi­sar att även om det är sant på grupp­ni­vå, så är det in­te sant på in­di­vid­ni­vå. Du kan in­te de­la upp ele­ver i en grupp som är väl­digt ak­tiv, gil‍ lar sport, är bra på mat­te och in­te gil­lar po­e­si, och en an­nan grupp som är en spe­gel­bild av den förs­ta. Väl­digt få barn är så­da­na, säger Daph­na Jo­el.

De fles­ta fors­ka­re ser hen­nes forsk­ning som över­ty­gan­de.

– Daphnas bi­drag var att, in­di­vid för in­di­vid, vi­sa på va‍ ri­a­tio­nen inom ett kön. Ing­en pub­li­ce­rar nå­gon­sin des­sa da­ta, säger Li­se Eli­ot.

Men många an­ser att mät‍ ning­en av in­re kon­si­stens är pro­ble­ma­tisk. En re­ak­tion på Daph­na Jo­els ar­ti­kel i PNAS kom från Mar­co Del Gi­u­dice vid Uni­ver­si­ty of New Mex­i­co och hans kol­le­ger. De me‍ na­de att de­fi­ni­tio­nen som Jo­el an­vän­de för in­re kon­si­stens var så ex­trem att den var bi­o­lo­giskt osan­no­lik, om in­te omöj­lig. För att be­vi­sa det­ta upp­re­pa­de de ana­ly­sen, men med helt and­ra upp­sätt­ning­ar av bi­o­lo­gis­ka va­ri­ab­ler. Till ex­em­pel jäm­för‍ de de va­ri­a­tio­nen i an­lets­drag hos tre apar­ter med väl­digt oli­ka ut­se­en­de. Om Jo­els me­tod höll, re­so­ne­ra­de Del Gi­u­dice, så skul­le apor­na upp­vi­sa tyd­li­ga (in­re kon­si­sten­ta) skill­na­der i an­sikts­drag mel­lan ar­ter­na.

Trots på­fal­lan­de oli­ka ut‍ se­en­den mel­lan de tre ar­ter­na, re­sul­te­ra­de an­lets­dra­gen hos en­skil­da apor säl­lan i art‍ spe­ci­fik in­re kon­si­stens, så som den de­fi­ni­e­rats av Jo­el – där­av Ca­hills upp­fatt­ning att hen­nes stu­die var ”rig­gad”. (Som svar häv­dar Daph­na Jo­el att me­dan in­re kon­si­stens bland apor­na var låg så var va­ri­a­tio­nen ic­ke-ex­i­ste­ran­de när de en­skil­da ar­ter­na mät­tes, me­dan va­ri­a­tion – en mo­sa­ik – var van­li­ga­re än in­re konsis‍ tens i hen­nes stu­die, ”vil­ket stöd­jer vår slut­sats att mäns och kvin­nors hjär­nor in­te ut­gör di­stinkt oli­ka po­pu­la­tio­ner”.)

De­bat­ten lan­dar i vad som är mest av­gö­ran­de: ge­nom‍ snit­tet el­ler in­di­vi­der­na i grup­pen som stu­de­ras. Sva­ret be­ror of­ta på vil­ken frå­ga som ställs. Fors­ka­re kan dess­utom un­der­sö­ka sam­ma be­vis och än­då dra oli­ka slut­sat­ser. ”Den mänsk­li­ga hjär­nan må va­ra en mo­sa­ik, men med för­ut­säg‍ ba­ra möns­ter”, skrev Avram Hol­mes och hans kol­le­ger vid Ya­le uni­ver­si­ty som svar till Daph­na Jo­el 2015. De me­nar att des­sa möns­ter bör un­der­sö­kas mer nog­grant sta­tis­tiskt.

An­ne Fausto-ster­ling, pro­fes­sor eme­ri­ta i bi­o­lo­gi och köns­ut­veck­ling vid Brown uni­ver­si­ty, är kri­tisk till forsk‍ ning om köns­skill­na­der och har ett an­nat per­spek­tiv.

– Att ta­la om ge­nom­snitt­li­ga skill­na­der är miss­vi­san­de om det är det en­da vi gör. Hjär­nan är in­te en oför­än­der­lig en­het som upp­för sig som nå­got man­ligt el­ler nå­got kvinn­ligt, och den be­ter sig in­te li­ka­dant i al­la sam­man­hang. Daph­na för­sö­ker kom­ma åt kom­plexi‍ te­ten i vad hjär­nor fak­tiskt gör och hur de fun­ge­rar, säger hon.

Kon­se­kven­ser­na av den här de­bat­ten, i syn­ner­het för

” Det skul­le va­ra fel att dra slut­sat­sen att det in­te finns någ­ra skill­na­der mel­lan ha­nar och ho­nor”

” Min mam­ma är om­vår­dan‍ de, men hon är bätt­re än min pap­pa på att hit­ta. Det är en mo­sa­ik, el­ler hur?”

forsk­ning som syf­tar till att be­hand­la sjuk­do­mar, kan va­ra om­fat­tan­de. Mel­lan åren 1997 och 2000 drogs tio lä­ke­me­del till­ba­ka från den ame­ri­kans­ka mark­na­den, ef­ter‍som de ha­de far­li­ga, ibland till och med död­li­ga, bi­verk­ning­ar. Åt­ta av des­sa tio in­ne­bar en stör­re häl­so­risk för kvin­nor än för män. År 2013 hal­ve­ra­de USA:S livs­me­dels- och lä­ke­me­dels‍ myn­dig­het den re­kom­men‍ de­ra­de do­sen av sömn­med­let zol­pi­dem, till kvin­nor. Ef­ter att pa­ti­en­ter kla­gat på då­sig­het un­der mor­gon­pend­ling­en upp‍ täck­tes att lä­ke­med­let var kvar i krop­pen hos vis­sa kvin­nor när de vak­na­de. Även här dy­ker motar­gu­ment upp. Li­se Eli­ot och Sa­rah Ri­chard­son, ve­ten‍ skaps- och ge­nus‍histo­ri­ker vid Har­vard uni­ver­si­ty, me­nar att en stor del av skill­na­der­na i bi­verk­ning­ar­na av zol­pi­dem kun­de här­le­das till skill­na­der i kropps­vikt. Vikt är in­te he­la för­kla­ring­en, ef­tersom kvin‍ nors hög­re an­del kropps­fett gör att vis­sa lä­ke­me­del me­ta­bo‍ li­se­ras lång­sam­ma­re, men en stör­re pre­ci­sion i lä­ke­me­dels‍ do­se­ring­en bor­de va­ra möj­lig.

på så­dan

DEL­VIS SOM SVAR oro krä­ver den ame­ri­kans­ka häl­so­vårds­myn­dig­he­ten, NIH, se­dan 2016 att all pre­kli­nisk forsk­ning, in­nan man över­går till att tes­ta på män­ni­skor, mås­te in­klu­de­ra hon­djur. Ja­ni­ne Clay­ton, chef för NIH:S av­del­ning för forsk­ning om kvin­nors häl­sa, var no­ga med att po­äng­te­ra att den nya po­li­cyn, som in­klu­de­rar bå­da kö­nen i stu­di­er, in­te nöd­vän‍ digt­vis in­ne­bär att man le­tar ef­ter köns­skill­na­der.

Många ser det­ta som ett vik‍ tigt steg. Mar­ga­ret M. Mc­car‍ thy på­pe­kar att fle­ra di­a­gno­ser med neu­ro­lo­gisk grund som tar sig ut­tryck i ti­dig ål­der, som ad­hd och au­tism­spektrum­till‍ stånd, är van­li­ga­re hos män, me­dan de som upp­trä­der se­na‍ re, som de­pres­sion och ång­est, är van­li­ga­re hos kvin­nor.

– När vi ställs in­för det, är vi tvung­na att tit­ta på hjär­nan som ett bi­o­lo­giskt or­gan som skil­jer sig mel­lan män och kvin­nor, säger hon. Att in­te gö­ra det skul­le va­ra en för‍ vräng­ning av verk­lig­he­ten.

Men Daph­na Jo­el, An­ne Fausto-ster­ling och and­ra oro­ar sig över att pen­deln ska svänga för långt. De fö­re­språ‍ kar forsk­ning som in­klu­de­rar kön som en va­ri­a­bel, med ett jämnt an­tal man­li­ga och kvinn­li­ga del­ta­ga­re, men som i ana­ly­sen av re­sul­ta­ten ser att ka­te­go­ri­er­na ”man­ligt” och ”kvinn­ligt” kan re­flek­te­ra va‍ ri­ab­ler som in­te har nå­got med kön att gö­ra.

Om den här forsk­ning­en ska kun­na för­änd­ra hur sam­häl‍ let tän­ker kring kön och ge­nus på ett bre­da­re plan, bör­jar det kanske med ter­mi­no­lo­gin.

– Det är dags att dum­pa or‍ det ’di­mor­fism’. En di­mor­fisk struk­tur är en ägg­stock kont­ra en te­sti­kel. En två­pro­cen­tig skill­nad i för­hål­lan­det mel­lan grå och vit hjärn­sub­stans är in­te di­mor­fisk. Det är ba­ra en köns­re­la­te­rad va­ri­a­tion, säger Li­se Eli­ot.

Cat­he­ri­ne Du­lac me­nar att vi be­hö­ver ”ett mer raf­fi­ne­rat sätt för att de­fi­ni­e­ra des­sa skill­na­der”. Hos möss har hon fun­nit att de nerv­kret­sar som styr man­ligt par­nings­be­te­en­de ock­så finns hos ho­nor, me­dan nerv­kret­sar för mo­ders­be­te‍ en­de finns hos ha­nar.

– Det skul­le va­ra fel att ut­i­från vår forsk­ning dra slut‍ sat­sen att det in­te finns någ­ra skill­na­der mel­lan ha­nar och ho­nor, säger Cat­he­ri­na Du­lac, men den intressanta frå­gan är: Hur upp­står des­sa skill­na­der och hur sub­ti­la el­ler sig­ni­fi‍ kan­ta är de?

Mar­ga­ret M. Mc­cart­hy och Daph­na Jo­el slog sig ihop ti­di­ga­re i år för att ut­veck­la ett mer so­fisti­ke­rat ram­verk för att de­fi­ni­e­ra vad som mäts i forsk‍ ning­en om köns­skill­na­der och vad de be­ty­der. De fö­re­slår fy­ra möj­li­ga di­men­sio­ner: om ett drag är be­stå­en­de el­ler över‍ gå­en­de; om det är kon­text‍ be­ro­en­de; om det upp­trä­der i ba­ra en av två for­mer – och då är verk­ligt di­mor­fiskt – el­ler an­nars be­fin­ner sig inom ett spekt­rum; och om dra­get är en di­rekt el­ler in­di­rekt kon­se‍ kvens av kö­net. Det sät­tet att be­skri­va köns­skill­na­der är in­te alls så fyn­digt som den seg­li­va­de Mars och Ve­nusme­ta­fo­ren, men tro­li­gen mer ex­akt. Som re­gel speg­lar kom‍ plex­i­tet bätt­re hur män­ni­skor verk­li­gen är.

– Min mam­ma är väl­digt om­vår­dan­de, men hon är myc­ket bätt­re än min pap­pa på att hit­ta, säger Li­se Eli­ot.

– Det är ett ex­em­pel på en mo­sa­ik, el­ler hur?

Ly­dia Denworth är ve­ten­skaps­jour­na­list och för­fat

ta­re till boken I can he­ar you whis­per: An in­ti­ma­te jour­ney through the sci­ence of sound and lan­gu­age (Dut­ton). Den här ar­ti­keln pub­li­ce­ra­des först i Sci­en­ti­fic Ame­ri­can i sep­tem­ber 2017. Över­sätt­ning: Karin Ska­ger­berg.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.