Så påverkas vi av emotionell beröring.

NEUROFYSIOLOGEN HELENA BACKLUND WASLING FORSKAR OM VARFÖR DET ÄR SÅ VIKTIGT ATT VI TAR I VARANDRA.

Kvinnan som kommer emot mig på gatan är oroad. Jag ser det eftersom hon har ett spänt litet ansikte. Hon är kortare än jag. Lite hopsjunken. Hon går emot mig med händerna lätt utsträckta. Så där som man rör sig när man söker efter någon annan. Någon som kan hjälpa till. Det är en äldre kvinna med vitt hår klippt i en page. Hon undrar var polishuset ligger.

Jag kan inte avgöra om hon är i knipa eller helt enkelt be höver skaffa ett nytt pass och jag frågar inte heller. Jag vet precis var polishuset ligger och börjar förklara men hon har

lite svårt att lyssna på mig och berättar i stället vidare om hur hon har letat och att någon sagt till henne att det skulle ligga här någonstans. Jag lägger min hand lätt på hennes överarm och säger att hon inte har långt kvar innan hon är framme. Hon tystnar. Jag lägger sedan armen mycket lätt om hennes axlar och pekar i riktning mot polishuset och beskriver hur hon ska ta sig dit.

Jag gör så där ibland. I syn nerhet när jag träffar äldre människor som jag inte kän ner sedan tidigare. Jag tar i dem. Jag har märkt att äldre personer ofta är mer öppna för beröring och att de verkar upp skatta den. Det är ju knappast någon som uttryckligen tackar mig för min lätta beröring på överdelen av ryggen men jag kan se en liten kontakt. Ett förtroende. Ett gillande. Det är kanske en människa som lever ensam. Kanske har man anled ning att använda uttrycket ”hudhunger” som Dagens Nyheter myntade för ett antal år sedan i en fin artikelserie om längtan efter kravlös kropps kontakt. Vad händer om man aldrig blir berörd? Vad händer när de personliga mötena ute blir och ersätts med internet bank, incheckningsautomater och sms-konversationer?

I en rapport från Statistiska centralbyrån 2016 redovi sades det att Sverige är det ensammaste landet i världen. Kategorin ”ensamboende utan barn” utgör i dag runt 40 procent av alla hushåll och siffran är i stigande. Ensamhet har visat sig vara en riskfaktor för en för tidig död. Den ligger där på topplistan över risk faktorer med kompisar som rökning och alkoholism. Det ser inte särskilt lovande ut. Man kan ju fundera över vad dessa oroväckande fakta har med beröring att göra. Vi får anledning att återkomma till detta, men så länge kan vi nog enas om att människor som lever ensamma inte får särskilt mycket beröring i sina liv.

om beröring

NÄR JAG FÖRELÄSER och använder just det ordet är det relativt lätt att associera till något lite kladdigt. Det lig ger nära att associera till något flummigt eller otydligt och oprofessionellt. Själv tänker jag ofta på något slags grupp terapeutisk situation där alla måste älska kramar och må bra av att klappas och smekas till sammans med andra, kanske främlingar. Det är dock inte alls detta jag menar, även om terapiformen verkar existera. Jag menar de små, naturliga kontakter av kropp mot kropp som äger rum i både formella och informella situationer hela dagarna, överallt.

Tänk efter! Kan det vara nå got värt att händerna möts när växel ges i närlivsbutiken (ne hej, vi har visst inte kontanter längre)? Kan det ha någon be tydelse att vi får håret tvättat hos frisören i stället för att göra det hemma? Spelar det någon roll om man tar i hand när man presenterar sig eller bara hejar lite på avstånd? Självklart har det betydelse. Även den riktigt kortvariga beröringen har ef fekter på framtida beteende. Kontrollerade studier har visat att vi blir mer benägna att tänka uppskattande tankar om en tjänst, person eller service där kortvarig kroppskontakt ägt rum än om det inte har det. Vi blir mer villiga att samar beta och hjälpa varandra och blir mer generösa gentemot människor som vi haft kortva rig kroppskontakt med.

Detta är sant oavsett om vi har medvetandegjort den korta beröringen eller inte. Även om beröring i dag mellan vuxna människor har blivit mer sällsynt, är det ändå intressant att tänka på hur livet skulle te sig om beröringen inte alls fanns. Vi har många tillfällen i livet där beröringen är helt otvungen och spontan och väldigt självklar. Hur tröstar man barnet som skrapat knät utan att ta i det? Hur möter du en kär vän vid flygplatsen utan kroppskontakt? En separation och lite längtan brukar vara ett bra recept för en omfam ning vid återföreningen. Hur ingjuter vårdpersonal trygghet hos en patient som uttrycker oro inför ett ingrepp? Hur många kontaktlösa kärleks historier känner ni till? Har ni sett förälskade par på bussen? Benen inflätade i varandra.

”Vi blir mer generösa mot människor som vi haft kortvarig kroppskon takt med”

Alla kroppsdelar som kan vara i kontakt är det. Varför beter vi oss så? Varför söker vi spontant efter denna kontakt mitt i denna värld där tekniken fjärmar oss från varandra? Två parallella och starka krafter är i arbete.

att vi alla är

JAG VÅGAR PÅSTÅ utrustade med en egen gren av nervsystemet som arbetar för att vi ska uppleva beröring på en emotionell nivå. Berörings sinnet kan delas upp i en ”be skrivande” del och en ”emotio nell” del. Det går inte helt att dela upp det så här, men låt oss för enkelhets skull skapa den bilden. Den beskrivande delen av nervsystemet är det som de flesta av oss i vardagligt tal tänker på när vi talar om kän sel. Man håller handen i fickan och fingrar på det som ligger där och kan, utan att använda ögonen, identifiera att det är ett gem, ett mynt (oftast även valören) eller en gummisnodd. Vi kan dessutom beskriva föremålens egenskaper – att gemet är gjort av metalltråd, att mynten är runda och av metall och att gummisnod den är klädd med textil och är elastisk. Allt detta är resultatet av trafik av nervimpulser i de nervtrådar som löper mel lan fingrar och handflata och delar av vår hjärnbark, som har hand om just hudkänseln. De här nervtrådarna är kraftiga, har relativt stor diameter och leder nervsignalerna snabbt upp till hjärnan och ger upphov till en saklig upplevelse, där vi konstaterar var, hur och hur länge en kontakt på huden äger rum. Vi kan värdera denna typ av beröring emotionellt, men även detta blir av beskrivande natur. Vi kan uppleva något som lent, slätt och varmt vilket är egenskaper som vi tenderar att värdera positivt. Vi kan också uppleva en hudkontakt som vass, kladdig eller sträv, vilket står i kontrast till det förra och brukar värderas i mer negativt beskrivande ordalag.

Den rent emotionella berö ringsupplevelsen är i stället den aspekt av beröringen som ändrar vårt känsloläge. Jag vill i det närmaste påstå att varje beröring, i synnerhet den som träffar den del av huden som inte är våra fingrar och handflator, utan resten (för övrigt en gigantisk del av vårt sinnessystem), förändrar vårt känsloläge mer eller mindre. En beröring, om aldrig så kortvarig, kan ge oss emotio nella effekter så att vi känner oss glada, ängsliga, upplivade, upphetsade, äcklade eller kanske inkluderade, sedda och respekterade. Denna emo tionella upplevelse är inte omedelbar och tydlig, utan ligger som en bakgrundsfärg. Kanske kan denna känslomäs siga effekt liknas lite vid att himlen ibland är grå och ibland blå och detta kan påverka vårt välmående på ett sätt som vi inte direkt kan beskriva. Denna emotionella del av vår hudkänsel aktiveras av lätta rörelser över huden men även av kortvariga, lätta tryck. Den här delen av människans be röringssystem har vi studerat vid Sahlgrenska akademin i Göteborg sedan ungefär 20 år, men omvärldens intresse för området ökar hela tiden och framför allt under senare år.

Signalerna leds till hjärnan genom tunna, fina nervtrådar av Cklassen, vilket innebär att de saknar det isolerande fettskikt, myelin, som omger de nervtrådar som förmedlar den beskrivande beröringen

och tillhör A-klassen. Detta medför att C-trådarna leder nervsignaler mycket långsamt in till det centrala nervsyste met. C-trådar finns för flera funktioner i nervsystemet. De kan signalera förändringar i hudtemperatur eller vissa aspekter av smärta, men det finns alltså en egen variant av dessa som har till uppgift att förmedla emotionella aspek ter av beröring. Vi har valt att kalla dessa, taktilt känsliga C-trådar för C-taktila eller Ct-trådar. Jag har kunnat stu dera deras funktion genom att på vakna, frivilliga människor kunna sätta in mycket tunna nålar direkt in i den extremt tunna Ct-tråden och ”tjuv lyssna” på impulstrafiken på vägen till hjärnan, och på det sättet kunna kartlägga exakt vad de har för egenskaper.

en långsamhet

DET FINNS ALLTSÅ inbyggd i detta system. Varför? Här handlar det inte om att snabbt borsta bort en giftig spindel eller att dra undan foten från en spik på marken. Här handlar det om att ändra bakgrunden, variationer i känsloläget och påverkan på vårt beteende på längre sikt. Vi blir med detta änd rade känsloläge mer benägna att hjälpas åt. Det skapar en koppling och en relation till en annan person. Vi kan med beröring känna oss mer trygga och i goda händer, vilket kan påverka vilka beteendeval vi gör i den nära framtiden.

Ct-trådarna leder oss in till hjärnans olika områden. Hjärnan är som bekant indelad i lober och områden som vi gärna tillskriver olika separata funktioner. Vid alla sinnesför nimmelser aktiveras hjärnan dock i nätverk. Många, många nervceller i nätverk förbin der hjärnans olika delar med varandra, vilket innebär att stora delar av hjärnan är aktiva nästan vad vi än gör. Man kan studera hur nätverksaktivite ten förändras vid olika sinnes intryck genom att studera hur hjärnans blodflöde varieras. Vi har i många olika studier un dersökt hjärnans aktivering av både beskrivande och affektiv beröring genom att observera hjärnans varierande blodflöde med hjälp av magnetkamera.

När vi aktiverar Ct-trådar na optimalt och ger dem det de allra helst vill ha, innebär det att vi stryker långsamt och lätt över huden med hudtempera tur. Gör vi det ser vi aktivitet i samma nätverk som aktiveras när vi upplever belöning, så som att äta mat vi tycker sma kar gott eller uppleva dofter vi tycker är behagliga. Flera delar av detta nätverk i hjärnan är intressant nog kopplade till vår sociala förmåga som varelser och kallas i litteraturen för

the social brain, den sociala hjärnan. Affektiv beröring kan alltså beskrivas som beröring som har en social betydelse. Det nyfödda barnet skulle knappast klara sig bra om det inte tidigt knöt an till en annan människa. Beröring är troligtvis den viktigaste kom ponenten i den anknytningen. I en studie vi nyligen utförde på spädbarn kunde vi se att redan helt nyfödda barns hjärnor reagerar helt olika på beröring som riktar sig mot det affektiva Ct-systemet jämfört med en beröring som inte gör det.

Vad bristen på intim kontakt gör med djur är väl studerat och när det gäller människor vet vi att barnhemsbarn som i stor utsträckning lämnas en samma helt enkelt inte får ett normalt utvecklat nervsystem. Både djur och människor får svårigheter att bilda varak tiga relationer med andra, blir mindre stresståliga och har lättare att utveckla långva riga smärttillstånd om de inte tidigt i livet får beröring. Utan socialt stöd hade männis kan inte tagit sig långt. Vår förmåga att bilda stora, väl fungerande grupper har lett till vår överlevnad mot utifrån kommande hot. En kortvarig, lätt beröring är det första ste get i en social relation.

I vårdsammanhang är berö ring något helt normalt. Vi tar den för given. Sjuksköterskan, undersköterskan och arbetste rapeuten gör det. Vi tar det för givet. Tänker inte så mycket på det. Vi har inte pratat särskilt mycket om den och vi har inte funderat över vilken roll den har. Troligtvis har beröringen en viktig roll i alla relationer och i synnerhet i relationer där människor befinner sig i utsatta positioner, så som i patientrollen. Diskussionen kring beröring i vården har fått ytterst lite utrymme. Tiden är kanske mogen för att tvätta bort luddigheten kring bety delsen av mänsklig närhet.

Damen som letade efter po lisen? Hon veknade i min lätta omfamning, blev alldeles lugn och förstod var polishuset låg. Hon log mot mig och vände sig om och vinkade.

Helena Backlund Wasling är forskare inom neurofysiologi vid Sahlgrenska akademin. Möt Helena på Hjärndagen 17 november: www.vetenskapsmedia.se/hjarnan

” Barnhems barn som lämnats ensamma får inte ett nor malt utvecklat nervsystem”