Så på­ver­kas vi av emo­tio­nell be­rö­ring.

NEUROFYSIOLOGEN HE­LE­NA BACKLUND WASLING FORS­KAR OM VAR­FÖR DET ÄR SÅ VIK­TIGT ATT VI TAR I VARAND­RA.

Modern Psykologi - - INNEHÅLL - TEXT HE­LE­NA BACKLUND WASLING ILLUSTRATIO N MAR­CO MELGRATI

Kvinnan som kom­mer emot mig på ga­tan är oro­ad. Jag ser det ef­tersom hon har ett spänt li­tet an­sik­te. Hon är kor­ta­re än jag. Li­te hop­sjun­ken. Hon går emot mig med hän­der­na lätt ut­sträck­ta. Så där som man rör sig när man sö­ker ef­ter nå­gon an­nan. Nå­gon som kan hjäl­pa till. Det är en äld­re kvin­na med vitt hår klippt i en page. Hon und­rar var po­lishu­set lig­ger.

Jag kan in­te av­gö­ra om hon är i kni­pa el­ler helt en­kelt be‍ hö­ver skaf­fa ett nytt pass och jag frå­gar in­te hel­ler. Jag vet pre­cis var po­lishu­set lig­ger och bör­jar för­kla­ra men hon har

li­te svårt att lyss­na på mig och be­rät­tar i stäl­let vi­da­re om hur hon har le­tat och att nå­gon sagt till hen­ne att det skul­le lig­ga här nå­gon­stans. Jag läg­ger min hand lätt på hen­nes över­arm och säger att hon in­te har långt kvar in­nan hon är fram­me. Hon tyst­nar. Jag läg­ger se­dan armen myc­ket lätt om hen­nes ax­lar och pe­kar i rikt­ning mot po­lishu­set och be­skri­ver hur hon ska ta sig dit.

Jag gör så där ibland. I syn‍ ner­het när jag träf­far äld­re män­ni­skor som jag in­te kän‍ ner se­dan ti­di­ga­re. Jag tar i dem. Jag har märkt att äld­re per­so­ner of­ta är mer öpp­na för be­rö­ring och att de ver­kar upp‍ skat­ta den. Det är ju knap­past nå­gon som ut­tryck­li­gen tac­kar mig för min lät­ta be­rö­ring på över­de­len av ryg­gen men jag kan se en li­ten kon­takt. Ett för­tro­en­de. Ett gil­lan­de. Det är kanske en män­ni­ska som le­ver en­sam. Kanske har man an­led‍ ning att an­vän­da ut­tryc­ket ”hud­hung­er” som Da­gens Nyheter myn­ta­de för ett an­tal år se­dan i en fin ar­ti­kel­se­rie om läng­tan ef­ter krav­lös kropps‍ kon­takt. Vad hän­der om man ald­rig blir be­rörd? Vad hän­der när de per­son­li­ga mö­te­na ute‍ blir och er­sätts med in­ter­net‍ bank, in­check­nings­au­to­ma­ter och sms-kon­ver­sa­tio­ner?

I en rap­port från Sta­tis­tis­ka central­by­rån 2016 re­do­vi‍ sa­des det att Sve­ri­ge är det en­sam­mas­te lan­det i värl­den. Ka­te­go­rin ”en­sam­bo­en­de ut­an barn” ut­gör i dag runt 40 pro­cent av al­la hus­håll och siff­ran är i sti­gan­de. En­sam­het har vi­sat sig va­ra en risk­fak­tor för en för ti­dig död. Den lig­ger där på topp­lis­tan över risk‍ fak­to­rer med kom­pi­sar som rök­ning och al­ko­ho­lism. Det ser in­te sär­skilt lo­van­de ut. Man kan ju fun­de­ra över vad des­sa oro­väc­kan­de fak­ta har med be­rö­ring att gö­ra. Vi får an­led­ning att åter­kom­ma till det­ta, men så länge kan vi nog enas om att män­ni­skor som le­ver en­sam­ma in­te får sär­skilt myc­ket be­rö­ring i si­na liv.

om be­rö­ring

NÄR JAG FÖ­RE­LÄ­SER och an­vän­der just det or­det är det re­la­tivt lätt att as­so­ci­e­ra till nå­got li­te klad­digt. Det lig‍ ger nä­ra att as­so­ci­e­ra till nå­got flum­migt el­ler otyd­ligt och opro­fes­sio­nellt. Själv tän­ker jag of­ta på nå­got slags grupp‍ te­ra­peu­tisk si­tu­a­tion där al­la mås­te äls­ka kra­mar och må bra av att klap­pas och sme­kas till‍ sam­mans med and­ra, kanske främ­ling­ar. Det är dock in­te alls det­ta jag me­nar, även om te­ra­pi­for­men ver­kar ex­i­ste­ra. Jag me­nar de små, na­tur­li­ga kon­tak­ter av kropp mot kropp som äger rum i bå­de for­mel­la och in­for­mel­la si­tu­a­tio­ner he­la da­gar­na, över­allt.

Tänk ef­ter! Kan det va­ra nå‍ got värt att hän­der­na möts när väx­el ges i när­livs­bu­ti­ken (ne‍ hej, vi har visst in­te kon­tan­ter läng­re)? Kan det ha nå­gon be‍ ty­del­se att vi får hå­ret tvät­tat hos fri­sö­ren i stäl­let för att gö­ra det hem­ma? Spe­lar det nå­gon roll om man tar i hand när man pre­sen­te­rar sig el­ler ba­ra he­jar li­te på av­stånd? Själv­klart har det be­ty­del­se. Även den rik­tigt kort­va­ri­ga be­rö­ring­en har ef‍ fek­ter på fram­ti­da be­te­en­de. Kon­trol­le­ra­de stu­di­er har vi­sat att vi blir mer be­näg­na att tän­ka upp­skat­tan­de tan­kar om en tjänst, per­son el­ler ser­vice där kort­va­rig kropps­kon­takt ägt rum än om det in­te har det. Vi blir mer vil­li­ga att samar‍ be­ta och hjäl­pa varand­ra och blir mer ge­ne­rö­sa gente­mot män­ni­skor som vi haft kort­va‍ rig kropps­kon­takt med.

Det­ta är sant oav­sett om vi har med­ve­tan­de­gjort den kor­ta be­rö­ring­en el­ler in­te. Även om be­rö­ring i dag mel­lan vux­na män­ni­skor har bli­vit mer säll­synt, är det än­då in­tres­sant att tän­ka på hur livet skul­le te sig om be­rö­ring­en in­te alls fanns. Vi har många till­fäl­len i livet där be­rö­ring­en är helt otvung­en och spon­tan och väl­digt själv­klar. Hur trös­tar man bar­net som skra­pat knät ut­an att ta i det? Hur mö­ter du en kär vän vid flyg­plat­sen ut­an kropps­kon­takt? En se­pa­ra­tion och li­te läng­tan bru­kar va­ra ett bra re­cept för en om­fam‍ ning vid åter­för­e­ning­en. Hur in­gju­ter vård­per­so­nal trygg­het hos en pa­ti­ent som ut­tryc­ker oro in­för ett in­grepp? Hur många kon­takt­lö­sa kär­leks‍ historier kän­ner ni till? Har ni sett för­äls­ka­de par på bus­sen? Be­nen in­flä­ta­de i varand­ra.

”Vi blir mer ge­ne­rö­sa mot män­ni­skor som vi haft kort­va­rig kropps­kon‍ takt med”

Al­la kropps­de­lar som kan va­ra i kon­takt är det. Var­för be­ter vi oss så? Var­för sö­ker vi spon­tant ef­ter den­na kon­takt mitt i den­na värld där tek­ni­ken fjär­mar oss från varand­ra? Två pa­ral­lel­la och star­ka kraf­ter är i ar­be­te.

att vi al­la är

JAG VÅ­GAR PÅ­STÅ ut­rus­ta­de med en egen gren av nerv­sy­ste­met som ar­be­tar för att vi ska upp­le­va be­rö­ring på en emo­tio­nell ni­vå. Be­rö­rings‍ sin­net kan de­las upp i en ”be‍ skri­van­de” del och en ”emo­tio‍ nell” del. Det går in­te helt att de­la upp det så här, men låt oss för en­kel­hets skull ska­pa den bil­den. Den be­skri­van­de de­len av nerv­sy­ste­met är det som de fles­ta av oss i var­dag­ligt tal tän­ker på när vi ta­lar om kän‍ sel. Man hål­ler han­den i fic­kan och fing­rar på det som lig­ger där och kan, ut­an att an­vän­da ögo­nen, iden­ti­fi­e­ra att det är ett gem, ett mynt (of­tast även valö­ren) el­ler en gum­mis­nodd. Vi kan dess­utom be­skri­va fö­re­må­lens egen­ska­per – att ge­met är gjort av me­tall­tråd, att myn­ten är run­da och av me­tall och att gum­mis­nod‍ den är klädd med tex­til och är elas­tisk. Allt det­ta är re­sul­ta­tet av tra­fik av ner­vim­pul­ser i de nerv­trå­dar som lö­per mel‍ lan fing­rar och hand­fla­ta och de­lar av vår hjärn­bark, som har hand om just hud­kän­seln. De här nerv­trå­dar­na är kraf­ti­ga, har re­la­tivt stor di­a­me­ter och le­der nerv­sig­na­ler­na snabbt upp till hjär­nan och ger upp­hov till en sak­lig upp­le­vel­se, där vi kon­sta­te­rar var, hur och hur länge en kon­takt på hu­den äger rum. Vi kan vär­de­ra den­na typ av be­rö­ring emo­tio­nellt, men även det­ta blir av be­skri­van­de na­tur. Vi kan upp­le­va nå­got som lent, slätt och varmt vil­ket är egen­ska­per som vi ten­de­rar att vär­de­ra po­si­tivt. Vi kan ock­så upp­le­va en hud­kon­takt som vass, klad­dig el­ler sträv, vil­ket står i kon­trast till det förra och bru­kar vär­de­ras i mer ne­ga­tivt be­skri­van­de or­da­lag.

Den rent emo­tio­nel­la be­rö‍ ringsupp­le­vel­sen är i stäl­let den aspekt av be­rö­ring­en som änd­rar vårt käns­lo­lä­ge. Jag vill i det när­mas­te på­stå att var­je be­rö­ring, i syn­ner­het den som träf­far den del av hu­den som in­te är vå­ra fing­rar och hand­fla­tor, ut­an res­ten (för öv­rigt en gi­gan­tisk del av vårt sin­nes­sy­stem), för­änd­rar vårt käns­lo­lä­ge mer el­ler mind­re. En be­rö­ring, om ald­rig så kort­va­rig, kan ge oss emo­tio‍ nel­la ef­fek­ter så att vi kän­ner oss gla­da, ängs­li­ga, uppli­va­de, upp­het­sa­de, äck­la­de el­ler kanske in­klu­de­ra­de, sed­da och re­spek­te­ra­de. Den­na emo‍ ti­o­nel­la upp­le­vel­se är in­te ome­del­bar och tyd­lig, ut­an lig­ger som en bak­grunds­färg. Kanske kan den­na känslo­mäs‍ si­ga ef­fekt lik­nas li­te vid att him­len ibland är grå och ibland blå och det­ta kan på­ver­ka vårt väl­må­en­de på ett sätt som vi in­te di­rekt kan be­skri­va. Den­na emo­tio­nel­la del av vår hud­kän­sel ak­ti­ve­ras av lät­ta rö­rel­ser över hu­den men även av kort­va­ri­ga, lät­ta tryck. Den här de­len av män­ni­skans be‍ rö­rings­sy­stem har vi stu­de­rat vid Sahl­grens­ka aka­de­min i Gö­te­borg se­dan un­ge­fär 20 år, men om­värl­dens in­tres­se för om­rå­det ökar he­la ti­den och fram­för allt un­der se­na­re år.

Sig­na­ler­na leds till hjär­nan ge­nom tun­na, fi­na nerv­trå­dar av C‍klas­sen, vil­ket in­ne­bär att de sak­nar det iso­le­ran­de fett­skikt, my­e­lin, som om­ger de nerv­trå­dar som för­med­lar den be­skri­van­de be­rö­ring­en

och till­hör A-klas­sen. Det­ta med­för att C-trå­dar­na le­der nerv­sig­na­ler myc­ket lång­samt in till det cen­tra­la nerv­sys­te‍ met. C-trå­dar finns för fle­ra funk­tio­ner i nerv­sy­ste­met. De kan sig­na­le­ra för­änd­ring­ar i hud­tem­pe­ra­tur el­ler vis­sa aspek­ter av smär­ta, men det finns allt­så en egen va­ri­ant av des­sa som har till upp­gift att för­med­la emo­tio­nel­la aspek‍ ter av be­rö­ring. Vi har valt att kal­la des­sa, tak­tilt käns­li­ga C-trå­dar för C-tak­ti­la el­ler Ct-trå­dar. Jag har kun­nat stu‍ de­ra de­ras funk­tion ge­nom att på vak­na, fri­vil­li­ga män­ni­skor kun­na sät­ta in myc­ket tun­na nå­lar di­rekt in i den ex­tremt tun­na Ct-trå­den och ”tjuv‍ lyss­na” på im­puls­tra­fi­ken på vägen till hjär­nan, och på det sät­tet kun­na kart­läg­ga ex­akt vad de har för egen­ska­per.

en lång­sam­het

DET FINNS ALLT­SÅ in­byggd i det­ta sy­stem. Var­för? Här hand­lar det in­te om att snabbt bors­ta bort en gif­tig spin­del el­ler att dra un­dan fo­ten från en spik på mar­ken. Här hand­lar det om att änd­ra bak­grun­den, va­ri­a­tio­ner i käns­lo­lä­get och på­ver­kan på vårt be­te­en­de på läng­re sikt. Vi blir med det­ta änd‍ ra­de käns­lo­lä­ge mer be­näg­na att hjäl­pas åt. Det ska­par en kopp­ling och en re­la­tion till en an­nan per­son. Vi kan med be­rö­ring kän­na oss mer tryg­ga och i go­da hän­der, vil­ket kan på­ver­ka vil­ka be­te­en­de­val vi gör i den nä­ra fram­ti­den.

Ct-trå­dar­na le­der oss in till hjär­nans oli­ka om­rå­den. Hjär­nan är som be­kant in­de­lad i lo­ber och om­rå­den som vi gär­na till­skri­ver oli­ka se­pa­ra­ta funk­tio­ner. Vid al­la sin­nes­för‍ nim­mel­ser ak­ti­ve­ras hjär­nan dock i nät­verk. Många, många nerv­cel­ler i nät­verk för­bin‍ der hjär­nans oli­ka de­lar med varand­ra, vil­ket in­ne­bär att sto­ra de­lar av hjär­nan är ak­ti­va näs­tan vad vi än gör. Man kan stu­de­ra hur nät­verks­ak­ti­vi­te‍ ten för­änd­ras vid oli­ka sin­nes‍ in­tryck ge­nom att stu­de­ra hur hjär­nans blod­flö­de va­rie­ras. Vi har i många oli­ka stu­di­er un‍ der­sökt hjär­nans ak­ti­ve­ring av bå­de be­skri­van­de och af­fek­tiv be­rö­ring ge­nom att ob­ser­ve­ra hjär­nans va­ri­e­ran­de blod­flö­de med hjälp av mag­net­ka­me­ra.

När vi ak­ti­ve­rar Ct-trå­dar‍ na op­ti­malt och ger dem det de all­ra helst vill ha, in­ne­bär det att vi stry­ker lång­samt och lätt över hu­den med hud­tem­pe­ra‍ tur. Gör vi det ser vi ak­ti­vi­tet i sam­ma nät­verk som ak­ti­ve­ras när vi upp­le­ver be­lö­ning, så som att äta mat vi tyc­ker sma‍ kar gott el­ler upp­le­va dof­ter vi tyc­ker är be­hag­li­ga. Fle­ra de­lar av det­ta nät­verk i hjär­nan är in­tres­sant nog kopp­la­de till vår so­ci­a­la för­må­ga som va­rel­ser och kal­las i lit­te­ra­tu­ren för

the so­ci­al brain, den so­ci­a­la hjär­nan. Af­fek­tiv be­rö­ring kan allt­så be­skri­vas som be­rö­ring som har en so­ci­al be­ty­del­se. Det ny­föd­da bar­net skul­le knap­past kla­ra sig bra om det in­te ti­digt knöt an till en an­nan män­ni­ska. Be­rö­ring är tro­ligt­vis den vik­ti­gas­te kom‍ po­nen­ten i den an­knyt­ning­en. I en stu­die vi ny­li­gen ut­för­de på späd­barn kun­de vi se att re­dan helt ny­föd­da barns hjär­nor re­a­ge­rar helt oli­ka på be­rö­ring som rik­tar sig mot det af­fek­ti­va Ct-sy­ste­met jäm­fört med en be­rö­ring som in­te gör det.

Vad bris­ten på in­tim kon­takt gör med djur är väl stu­de­rat och när det gäl­ler män­ni­skor vet vi att barn­hems­barn som i stor ut­sträck­ning läm­nas en‍ sam­ma helt en­kelt in­te får ett nor­malt ut­veck­lat nerv­sy­stem. Bå­de djur och män­ni­skor får svå­rig­he­ter att bil­da varak‍ ti­ga re­la­tio­ner med and­ra, blir mind­re stres­stå­li­ga och har lät­ta­re att ut­veck­la lång­va‍ ri­ga smärt­till­stånd om de in­te ti­digt i livet får be­rö­ring. Ut­an so­ci­alt stöd ha­de män­nis‍ kan in­te ta­git sig långt. Vår för­må­ga att bil­da sto­ra, väl fun­ge­ran­de grup­per har lett till vår över­lev­nad mot ut­i­från kom­man­de hot. En kort­va­rig, lätt be­rö­ring är det förs­ta ste‍ get i en so­ci­al re­la­tion.

I vård­sam­man­hang är be­rö‍ ring nå­got helt nor­malt. Vi tar den för gi­ven. Sjuk­skö­ters­kan, un­der­skö­ters­kan och ar­bets­te‍ ra­peu­ten gör det. Vi tar det för gi­vet. Tän­ker in­te så myc­ket på det. Vi har in­te pra­tat sär­skilt myc­ket om den och vi har in­te fun­de­rat över vil­ken roll den har. Tro­ligt­vis har be­rö­ring­en en vik­tig roll i al­la re­la­tio­ner och i syn­ner­het i re­la­tio­ner där män­ni­skor be­fin­ner sig i ut­sat­ta po­si­tio­ner, så som i pa­ti­entrol­len. Dis­kus­sio­nen kring be­rö­ring i vår­den har fått yt­terst li­te ut­rym­me. Ti­den är kanske mo­gen för att tvät­ta bort lud­dig­he­ten kring be­ty‍ del­sen av mänsk­lig när­het.

Da­men som le­ta­de ef­ter po‍ li­sen? Hon vek­na­de i min lät­ta om­fam­ning, blev all­de­les lugn och för­stod var po­lishu­set låg. Hon log mot mig och vän­de sig om och vin­ka­de.

He­le­na Backlund Wasling är fors­ka­re inom neu­ro­fy­si­o­lo­gi vid Sahl­grens­ka aka­de­min. Möt He­le­na på Hjärn­da­gen 17 no­vem­ber: www.ve­ten­skaps­me­dia.se/hjar­nan

” Barn­hems‍ barn som läm­nats en­sam­ma får in­te ett nor‍ malt ut­veck­lat nerv­sy­stem”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.