RECENSIONER Från hjärnkirurgi till känslosmarta barn.
En desillusionerad kirurgs bekännelser.
BEKÄNNELSER: En neurokirurg berättar om liv och död HENRY MARSH [LIND & CO]
Det är inte bara jag som blev tagen av Henry Marshs förra bok Liv, död och hjärnkirurgi (Lind & Co), som redogjorde för fyra årtionden av arbete som neurokirurg. Författaren Karl Ove Knaus gård valde den till exempel till årets bok i Financial Times 2014. Så när jag öppnade den nya Bekännelser: En neurokirurg berättar om liv och död ville jag helt enkelt ha mer av samma: fler hisnande fall beskrivningar och tankar om livet som hjärnkirurg.
DÄRFÖR BLEV JAG lite skeptisk när jag insåg att Bekännelser inte bara tar vid där den andra boken slutade, utan innehåller en stor portion mer personliga anekdoter och på många sätt är att betrakta som en memoar. Jag var inte så intresserad av en massa blaj om Henry Marshs uppväxt, åren på internatskola och rädslan för att liksom sin egen far bli dement.
Nu råkar det emellertid vara så att just detta ”blaj” om kirurgens eget liv är det som gör boken så läsvärd. Det är Henry Marshs ödmjukhet inför professionen, trots en fantas tisk karriär och 40 år i yrket, hans medmänsklighet och känslor inför patienterna som lyfter boken – inte fallbeskriv ningarna av neurokirurgiska ingrepp.
HENRY MARSH HAR gått i pen sion och lämnat sin tjänst som överläkare i London, men arbetar fortfarande med att lära upp hjärnkirurger i Nepal och Ukraina, där villkoren för neuro kirurgisk sjukvård är minst sagt begränsade. Hans reflekterande över sitt eget och andras psyken, och hans betraktelse och kär leksförklaring till landet Nepal, genomsyras av en känslomäs sig ton som man inte spontant skulle koppla till en hjärnkirurg med stjärnstatus. Just därför är hans böcker så angelägna: att i stället för att glänsa visa rädsla i hans position, att filosofera över människovärde och sjuk vårdssystem, där förutsätt ningarna inte på något sätt är lika för alla – det känns viktigt.
I en intervju i brittiska The Guardian säger Henry Marsh att det är bättre att lämna allt lite för tidigt än lite för sent, oavsett om det handlar om en fest, ens karriär eller livet självt (kanske är det därför han har ett självmordskit undangömt hemma, med narkotiska pre parat han kommit över under åren). Men jag hoppas att detta att lämna i förtid inte gäller hans författarskap. Jag tror att vi behöver läsa reflektioner från fler läkare, män, med människor, av Henry Marshs sort.