Vilket kön har hjärnan?

Debatten om huruvida mäns och kvinnors hjärnor faktiskt har betydande olikheter kan få långtgående konsekvenser för människors hälsa och identitet.

År 2009 bestämde sig hjärn forskaren Daphna Joel, vid Tel Aviv university i Israel, för att hålla en kurs i genuspsykologi. Som feminist hade hon länge varit intresserad av frågor om kön och genus, men hennes forskning hade mest hand lat om den neurala grunden till tvångssyndrom. För att förbereda sig gick hon under ett år igenom mycket av den omfattande och polariserade litteraturen om könsskillna der i hjärnan. De hundratals vetenskapliga artiklarna täckte allt från storleks variationer i specifika anato miska strukturer hos råttor till möjliga aggression förklaringar och kvinnlig av manlig em pati hos människan.

Till en början delade Daphna Joel det populära antagandet om att på samma sätt som könsskillnader nästan alltid ger upphov till två olika repro duktionssystem, så borde de också ge upphov till två olika typer och en av manlig. hjärnor – en kvinnlig

Under läsningen stötte hon på en vetenskaplig artikel som motsade den idén. Studien hade publicerats år 2001 av Tracey Shors och hennes kol leger vid Rutger university i USA och rörde en detalj i rått hjärnan: små utskjutningar på hjärncellerna, så kallade dentritutskott, som reglerar överföringen av elektriska impulser. Forskarna visade att när östrogennivåerna var höga dentritutskott så hade honråttorna än hanarna. fler Tracey Shors upptäckte också att när han- och honråttor utsattes för akut stress – de fick elchocker på svansen – så svarade satt sätt: deras Hanråttorna hjärnor på fick mot fler utskott, honorna färre.

Utifrån detta oväntade fynd utvecklade Daphna Joel en hypotes om könsskillnader i hjärnan, som har skapat en ny debatt inom ett forskningsfält som redan är fullt av motsätt ningar. I stället för att titta på områden i hjärnan som skiljer sig mellan könen, föreslår hon att vi ska se på våra hjärnor som en ”mosaik”, som består av en blandning av, ibland föränderliga, maskulina och feminina drag. Variationen i sig, samt den beteendemäs siga överlappningen mellan könen finns aggressiva – exempelvis kvinnor att det och empatiska män, och män och kvinnor som visar båda dragen – tyder på att våra hjärnor inte kan delas in i en av två dis tinkta – dimorfa (tvåformiga) – kategorier. Den omkring 1 400 gram tunga klumpen innanför skallbenet är varken manlig eller kvinnlig, enligt Daphna Joel. Tillsammans med sina kolleger vid Tel Aviv-univer sitetet, för kognitiv Max neurovetenskap Planck-institutet i Leipzig, Tyskland, och univer sitetet i Zürich, Schweiz, tes tade Daphna Joel sin idé genom att analysera magnetkamera bilder av fler än 1 400 hjärnor. Resultatet visade att de flesta av hjärnorna faktiskt innehöll både maskulina och feminina drag. – Vi tillhör alla en enda, mycket heterogen grupp, säger hon. NÄR DAPHNA JOELS arbete pu blicerades 2015 i den veten skapliga tidskriften PNAS, hyllades den av likasinnade forskare som ett genombrott. ”Resultatet innebär en be tydande utmaning gentemot ingrodda missuppfattningar”, skrev Gina Rippon, professor i kognitiv neurovetenskap vid Aston university i Storbritan nien. ”Jag hoppas att den kom mer att rita om spelplanen för 2000-talet.” Andra, som länge ägnat sig åt att studera könsskillna der, motsatte sig resultaten. De ifrågasatte såväl Daphna Joels metodik och slutsatser som hennes öppna femi nism. ”Artikeln är ideologi maskerad som vetenskap”, sa neurobiologen Larry Cahill vid University of California, USA. Hon menade att Daphna Joels statistiska metoder var ”rig gade” (om än inte nödvändigt

” Den omkring 1 400 gram tunga klum pen innanför skallbenet är varken manlig eller kvinnlig”

vis avsiktligt) för att gynna hennes hypotes. Annan kritik var mer försiktig:

– Det finns en variation inom individer, och det visar hon på ett fint sätt, men det be tyder inte att det inte finns re gioner i hjärnan som i genom snitt skiljer sig mellan män och kvinnor, säger hjärnforskaren Margaret M. Mccarthy vid University of Maryland school of medicine, som studerar könsskillnader hos råttor.

Daphna Joel, å sin sida, håller med om att gener, hormoner och miljö skapar könsskill nader i hjärnan. Hon instäm mer till och med i att det, med tillräcklig information om specifika egenskaper i en en skild hjärna, med viss precision går att gissa om den tillhör en kvinna eller en man. Men vad man inte kan göra, poängterar hon, är det motsatta: att titta på en man eller kvinna och avgöra strukturen i individens hjärna eller personlighet bara genom att du känner till perso nens kön.

HUR KONTROVERSIELL Daphna Joels forskning än må betrak tas som, så är kärnan i det hon säger sant, menar Catherine Dulac, molekylärbiolog vid Harvard university, vars arbete med möss återspeglar Joels resultat:

– Det finns en stor variation mellan individer, säger hon.

Att erkänna det faktumet har öppnat ett nytt spår för diskussionen om vad det bety der att vara man eller kvinna. För forskare räcker det inte längre med att leta efter köns skillnader i hjärnan. Debatten fokuserar nu på ursprunget, omfattningen och betydelsen av dessa skillnader. Det kan få stora konsekvenser för hur man ser på kön och genus, i och utanför laboratoriet. Det kan också få betydelse för huruvida läkemedel och behandlingar ska specialiseras för kvinnor och män.

– Hela vårt samhälle är uppbyggt på antagandet att våra könsorgan delar upp oss i två grupper, inte bara i fråga om reproduktionsför måga, utan också vad gäller vår hjärna, vårt beteende och våra psykologiska egenskaper, säger Daphna Joel.

– Folk antar att skillna derna hänger ihop, att om du är feminin på ett sätt, så är du det också på andra. Men det stäm mer inte. De flesta människor har en mosaik av olika drag.

I SLUTET AV 1800talet, långt före magnetkamerorna, var den främsta mätbara skillna den mellan mäns och kvinnors hjärnor deras vikt (fastställd vid obduktion, givetvis). Eftersom kvinnors hjärnor i genomsnitt är 140 gram lättare än mäns fastslog forskarna att kvinnor måste vara mindre