Forskare slår in öppna dörrar
Artikeln Vilket kön har hjärnan? i Modern Psykologi: Hjärnan 11/2017 var intres sant, men ska jag vara ärlig så förstod jag aldrig riktigt på vilket sätt Daphna Joels idéer kan ha ”rört om inom hjärnforskningen”, som ni skriver i numrets ledare.
Hon har uppenbarligen ägnat många år och mycket pengar åt att försöka be visa att ingen hjärna är helt manlig eller helt kvinnlig, utan att vi alla befinner oss någonstans på ett sedvan ligt Gaussformat kontinuum – men har någon seriös forskare, under de senaste 40 åren eller så, haft en avvi kande uppfattning? Har hon inte lagt både tid och pengar på att bara sparka in redan vidöppna dörrar?
Motsatsen till en ”könad” hjärna förekom ju som upp fattning under 1960–70-ta let, då många hävdade att det mentalt inte finns några statistiska skillnader mellan pojkar och flickor när vi föds – till och med vilket kön vi tillhör fick vi lära oss av våra föräldrar och på dagis.
Sett i backspegeln så är det mer eller mindre uppen bart att detta var en Pk-för hoppning, som motvikt mot 1950-talets hemmafruideal och så vidare, men att vi till skillnad från alla andra djur inte skulle ha ens en medfödd instinkt/uppfattning om vilket kön vi har?
Skräckexemplet var när ge nusforskaren John Money un der 1960-talet trädde in som räddaren i nöden, när en av pojkarna i ett tvillingpar fick sin penis förstörd i samband med en omskärelse. Enligt Money så vore det bästa att registrera barnet som flicka, konsekvent uppfostra henne enligt amerikanska ideal för hur flickor skulle vara, och i tonåren börja ge henne östrogen och progesteron, så att hon fysiskt skulle utvecklas likadant som sina tjejkompisar. Bortsett från att hon aldrig fick sin mens, så gick det ju ytligt sett väldigt bra – men den unga kvinnan mådde så dåligt, att någon inom sjukvården till slut berättade för henne hur det låg till.
Allt föll plötsligt på plats och blev begripligt. Hon började leva som pojke, fick testosteron, större muskler, skäggväxt och mörkare röst, och återfick sin juridiska sta tus som man – men kunde ju inte få tillbaka sin penis. Den här nye mannen var dess utom mycket mindre än sin testosteronbroiler till bror. Trots detta så träffade han en kvinna, de gifte sig och han adopterade hennes barn – men han tog efter några år sitt liv. Om detta finns det både mycket att läsa, och en dokumentärfilm.
I dag vet man att kroppens kön bestäms tidigt i gravidi teten, medan hjärnans inrikt ning avgörs ett antal veckor senare. Normalt så överens stämmer dessa, men ibland blir det fel – kanske beroende på fel hormonsignaler till fostret, eller någon gen som gör fostret mindre mottag ligt för det som händer. Re dan för ett halvsekel sedan – långt före detta bokstavliga grävande i hjärnan – så visste man för övrigt att transsexu alism snarare är en soma tisk åkomma än en mental. Kropp, social och juridisk roll kan man ändra, men absolut inte hjärnans uppfattning om sin könstillhörighet.
– Erica
Tack för ditt brev! Som framgår av artikeln så finns det forskare som har en uppfatt ning om relationen mellan kön, genus och hjärna som avviker från de resultat och de perspektiv som lyfts fram i Daphna Joels forskning. Som också framgår så är det först på senare år som man har kunnat bedriva mer detalje rad hjärnforskning, för att få bättre svar på frågor som tidigare alltför ofta byggt på ofta könspolitiskt färgade antaganden.
Om John Moneys avskräck ande behandling av David Reimer har vi skrivit tidigare, i Modern Psykologi 5/2013.
– Jonas Mattsson, chefredaktör
Har någon seriös forskare, under de senaste 40 åren, haft en avvikande uppfattning?