Så blir du vän med dina känslor – och din partner.

Ta dina behov på allvar och få bättre relationer.

FRÅGAR DU MIG VILKA situationer i mitt liv jag tycker är svårast, kanske jag berät tar att jag och min man inte har det bra, att jag är irriterad och besviken hela tiden på att han inte bryr sig, och att det är min irritation som är den värsta känslan. Du ber mig om exempel på en konkret situa tion. Jag berättar om hur han förra veckan två gånger ringer och säger att han blir sen från jobbet, så att jag står där ensam med barnen och middagen. Irritationen märker jag tydligt och klart. Men är det verkligen vreden som signalerar vad jag mest behöver i stunden? Ett sätt att söka efter behovet är att titta på vad som händer allra först.

KANSKE BLEV JAG

glad när jag såg på displayen att det var han som ringde. Och krympte ihop i känslan av att vara obetydlig och oviktig för honom, när han ringde för att säga att något annat än jag och familjen var viktigare. Eller kom kanske en stor tyngd och ledsenhet över mig när han sa att han skulle bli sen? En känsla av övergi venhet, att inte orka, inte klara allt ensam, en stark längtan efter stöd och hjälp? Och kanske följdes dessa känslor, om så bara för en sekund, av skam över att vara oviktig och behövande, eller rädsla för att behöva förlita mig på någon annan, att inte klara allt själv.

I vår sårbara längtan efter att vara betydelsefulla för våra viktiga människor, i vårt behov av deras stöd och närvaro och i vår skam och rädsla över våra behov, är vi blottade. Och det är en plågsam känsla, särskilt om vi gjort smärtsamma erfa renheter av vad som händer när vi visar oss själva och våra behov. Så kanske döljer jag min sårbarhet med ilska?

Det enda jag visar utåt, och kanske även mär ker inåt, är hur irri terad jag är på min man och på hur dum och dålig han är. Och jag gör allt för att visa mig själv och världen att jag minsann klarar mig själv, och att min ilska inte har med mina behov att göra, utan med vad som är rättvist och riktigt.

Ilska är ett bra skydd mot sårbarhet, eftersom den innehåller styrka, men den kan också bli en effektiv mur om den används för att dölja mig och hur jag verkligen har det. I den här texten vill vi bidra till en ökad förståelse för den röra av tankar och känslor många av oss upplever i svåra situationer. Att förstå oss själva och det som händer oss bättre innebär att gå nära, ta det långsamt och vara nog grann med detaljerna. Det vi har lättast att upptäcka är ofta konsekvenserna av en lång kedja av inre och yttre hän delser, där det som var mest avgörande för oss passerat för länge sedan. ”Se där, nu blev det bråk, igen!” Bråken, ilskan och den kalla tystnaden mellan mig och min man efteråt, allt det är oerhört bekant för mig. Men hur hamnade vi där? Och var fanns jag dessförinnan?

OM VI SORTERAR händelsen när min man ringer, med hjälp av konflikttriangeln (se grafik på sidan 36), kan det se ut så här: Jag står och lagar mat, har tänkt ut en extra god pastasås i dag, känner mig glad och längtar efter min man som ska komma hem snart. Telefonen ringer, jag ser att det är han, blir glad och förväntans full, tror att han ska säga att han är på väg. Men han låter stressad och frånvarande och säger att han blir sen, att han måste bli klar med något på jobbet och att vi inte ska vänta med middagen. Allt börjar i grundkänslan, den signal som bara finns där, vare sig vi vill det eller inte och vare sig vi märker det eller inte, när en situation är på ett visst sätt. På mindre än en sekund följer sedan vår inlärda reaktion, larmet, som kommer att styra hur tydlig upplevelsen av och uttrycket för grundkänslan blir. Och lika snabbt därefter kommer våra strategier för att lugna larmet. Strategierna innehåller ofta försök att tillgodose behovet som känslan signalerar, utan att utsätta oss själva för risker. Med min ilska försöker jag

” Ilska är ett bra skydd mot sårbar het, men den kan också bli en effektiv mur” ven och oviktig och blir ännu argare och mer kritisk, och han backar ännu längre ifrån mig …

upprätthålla känslan av mitt värde – det är inte okej att behandla mig hur som helst. Men samtidigt innebär mina ansträngningar att skapa lugn inom mig att jag tvingas bort från mig själv, det jag vill och behöver. Ilskan kanske dämpar skammen över att vara bort vald, men den stöter också bort min man.

Mitt fokus på andra och annat, till exempel hur han sviker i uppgifter som har med barnen att göra, skyddar mig i ögonblicket från mitt eget skrämmande behov av honom och hans närhet, men flyttar min uppmärksamhet bort från oss och vår relation: hur viktig han är för mig och hur ont det gör att inte känna mig viktig för honom, hur rädd jag blir att förlora honom. Våra bråk och konflikter riskerar då att bli obegripliga och olösliga, ef tersom de inte handlar om det som ligger närmast oss själva. Bråken är mitt försök att lösa min inre konflikt och gör det lösningsförsöken tyvärr ofta gör: De tar fokus bort från det som egentligen är viktigt.

När vi tappar kontakten med oss själva och våra behov blir ofta våra handlingar i världen ologiska och frikopplade från djupare mening. Det drar i gång en ond spiral. Ju längre bort från mina genuina behov jag kommer, desto mer ökar känslan av meningslöshet, rädsla och otillräcklighet. Och det triggar mig att använda mina lösningsförsök ännu ihärdigare, och så hamnar jag ännu längre ifrån mig själv. Min man blir sårad över mina anklagelser att han försummar familjen – han tycker inte att han gör annat än stressar för att vara alla till lags. Han hör bara kritik och inget av min längtan efter honom. Därför backar han ifrån mig, och jag känner mig ännu mer övergi

olika utsträckning vara

VI KAN I medvetna om vad som pågår i oss. Enkelt kan man uttrycka det som att ju mer jag känner till om vad som pågår i mig, det vill säga hör känsloinforma tionen, desto lättare har jag att ta hand om situationen på ett sätt som hjälper mig.

Om jag, i exemplet ovan, har kontakt med behovet att vara viktig och trygg betyder det förmodligen att jag respekterar och accepterar behovssigna len, själv tycker att jag är viktig och har gjort erfarenheter av att vara trygg och betydelsefull för andra. När jag då hamnar i en svår situation som triggar skam och rädsla, som till ex empel att min man verkar bry sig mer om sitt jobb än om mig och familjen, har jag lättare att förmedla till honom direkt vad det handlar om: ”Jag känner mig så ensam, jag saknar dig och behöver dig.” Jag skyddar mig inte med ilsken kritik, och sannolikheten för att han kom mer mig nära i stället för att backa ökar. Det han hör är att han är viktig för mig, inte att han är en dålig människa.

När vi respekterar våra be hov blir rädslan och skammen också lättare att bära. Jag står ut med den och förstår den; det är klart att jag blir orolig när min man är ur kontakt med mig och kommer hem senare och senare. Då har jag också lättare att var medkännande med mig själv, vilket i sig lugnar larmet. Och ju lugnare larm, desto mer konstruktiva lösningar får jag tillgång till.

Ju mer respekt för och ac ceptans av våra känslosignaler vi har, desto lättare har vi också att stå ut med att inte få det vi vill ha. Livet innehåller smärta – ibland blir vi lämnade av dem vi älskar. Om jag har rätt, att min man är på väg bort och vår relation kommer att gå sönder, så kommer det att göra fruk tansvärt ont. Det finns inget sätt att komma undan det. Men om jag känner värme inför mig själv och mina behov, kommer jag att härda ut och kunna stå vid min sida i smärtan. Jag läg ger inte sten på börda med att anklaga mig själv, se mig som omöjlig att älska och skrämmer upp mig med katastroftankar om att vara oförmögen att klara ett liv på egen hand.

vi

JU SVÅRARE ERFARENHETER gjort, desto längre hamnar vi från våra behov. Många av oss kanske inte har någon upp levelse av värde och trygghet alls, utan bara en gnagande oro och känsla av värdelöshet. När jag triggas, som i situationen då min man verkar fjärma sig från mig, stegras larmet.

Katastrofen verkar nära förestående, han kommer att lämna mig och det är inte konstigt, så värdelös som jag är. Med katastrofen lurande om hörnet blir jag också mer drastisk i mina lösningsförsök. Är det ilska jag använder för att skydda mig får jag häftiga utbrott, som efteråt skickar ner mig i än djupare skam och min man längre ifrån mig.

Vi blir också mer drastiska i vår uppfattning av verklig

heten när vi är fulla av skräck och skam. Ju högre larmet då nar, desto mer sannolikt verkar det att det värsta är på väg att hända: Han struntar i mig och barnen, han kommer att lämna oss, han kanske redan har träffat någon annan … Vi ser plötsligt tecken överallt som bekräftar våra värsta farhågor, vilket i sin tur triggar larmet ännu mer.

Den sorgliga belägenheten för oss människor är att just när vi som mest behöver tröst och trygghet, är vi som skick ligast på att skapa just det vi fruktar allra mest. Med min oro och ilska, och med mitt ständi ga frågande och ifrågasättande stöter jag bort min man och får, återigen, bekräftat: Den man behöver överger en alltid. Och min upplevelse är att det är just mitt behov som skrämmer bort människor. Jag behöver för mycket – ingen orkar med mig sådan jag verkligen är. Det jag missar är att min man egent ligen inte fick se mina behov, min längtan och min sårbar het, utan mina explosiva försök att dölja dem. Det han övergav var mina lösningsförsök, inte mig. Mig fick han inte träffa, inte på riktigt.

ur kontakt med

IBLAND ÄR VI både behoven och larmet. Det är då vi hamnar riktigt långt bort från verkligheten. Jag märker inte att jag är rädd och känner mig dålig, så jag kan inte förstå att det är något jag försöker ta hand om. Än min dre har jag någon uppfattning om att det i grunden handlar om min känsla av trygghet och värde. Det enda jag är i kontakt med är ilska mot min man, kanske uppgivenhet när det gäller vår relation. Min uppmärksamhet är hela tiden därute – han är si och gjorde så. Både den del av mig som längtar efter trygghet och bekräftelse och den del som ängslas över att förlora dem, är övergivna av mig. Jag kämpar desperat därute för att lösa ett dilemma som finns inuti mig. Frågar min man: ”Varför är du så arg?” svarar jag: ”För att du är så dum!” (Blanda inte in mig i vår relation!)

När vi hamnar så långt från oss själva är det för att vi, omedvetet, uppfattar alter nativet som outhärdligt. Vi behöver ha respekt för det och komma ihåg att vi alla gör så gott vi kan. Jag gjorde tidigt erfarenheten att när jag var som mest sårbar så fanns det ingen där för mig. Som litet barn är det livsfarligt. Då kom mer jag att göra allt jag kan för att aldrig någonsin blotta den sårbarheten igen. Jag kan inte ta risken att behöva någon och bli avvisad. Jag kanske inte överlever.

Att bringa reda i sin känslo röra är därmed ingen lätt sak. Det försvåras av den smärta som är förknippad med att komma i kontakt med upple velser, och av den begränsade förmåga som vi alla har att tänka klart och se oss själva när det stormar inom eller ut anför oss. Våra lösningsförsök leder uppmärksamheten bort från det allra viktigaste – vi tappar siktet på vad vi vill och behöver. Obehaget vi känner växer sig starkare när vi mär ker att det inte är vi som styr. En massa saker händer oss, till stor del automatiskt och utan vår vetskap om vad som pågår.

veta vad som

HUR KAN MAN pågår i en? Särskilt de känslor som skrämmer en och man har övat större delen av sitt liv på att undvika, hur ska man hitta dem? Det är inte så lätt. Något vi skulle önska av dig som läser det här är detta: Innan du börjar analysera dig själv, ta först varsamt reda på varför du gör det och med vilken känsla inför dig själv. Ofta när vi läser texter av det här slaget är det för att vi är fulla av självkritik och tycker att vi måste bli annorlunda.

Vi skulle önska att du i stället tar ett steg närmare dig själv med medkänsla och respekt. Du har goda skäl att vara som du är, och det som kanske ver kar dumt och destruktivt i dag var en gång i tiden det bästa du kunde göra. Försök att komma ihåg: Känslosignaler kan aldrig vara fel, de bara är. Vi har våra behov, och hur legitima de är har inte att göra med om vi får dem tillgodosedda eller ej. Din rädsla och skam bär du för att du blivit skrämd och skämd, och du delar med resten av mänskligheten talangen för att skämmas och bli rädd; det är det vi är bäst på. Vi vill inte att du ska se dig själv som något trasigt som ska lagas, och vi tillhandahåller inte ”verktyg”. Vi vill bidra till att du går nära dig själv med ömhet, värme och en vilja att förstå, inte döman de och med en massa krav på förändring.

gång sett, i verk

HAR DU NÅGON ligheten eller på film, hur ett nyfångat vilt djur beter sig, till exempel en liten räv i bur? Den kastar sig mot gallret så hårt att den gör sig illa, den visar tänderna och väser mot människorna utanför, den

” Våra lösnings försök leder uppmärk samheten bort från det allra viktigaste”