PORTRÄTT Psykologen Jenny Jägerfeld lever inte lagom.

Psykologen och författaren JENNY JÄGERFELD testar gärna egna, och kanske andras, gränser.

PENNY LÖWE SITTER mitt emot sin nya psykolog. Efter att han presenterat sig, säger han:

– Jag måste fråga dig. Förlåt, men det vore oetiskt av mig om jag bara fortsatte, om jag inte ... Jag känner igen dig. Var det dig jag träffade i London? För kanske ... två år sen?

Penny stirrar på honom. Stum inför vändningen samtalet har tagit.

– Du … var där med din vän … en lång, blond tjej … du … du följde med mig … öh hem … är det du?

Plötsligt ser hon det. Håret. Glasögonen. Munnen.

OH MY FUCKING GOD. Det var ju han. Mannen som hon gått hem med i orgasm tävlingssyfte. Hur jävla osannolik fick världen egentligen vara?

SCENEN ÄR HÄMTAD ur psykolo-gen Jenny Jägerfelds nya roman. Den är inte självupplevd.

– Nä, som tur är inte. Jag fick idén när jag tinderdejtade som nyskild för några år sedan. Det är ju lite märkligt att göra det som psykolog, om jag skulle se någon klient där, eller kanske ännu mer för dem, om de skulle se mig. Men det absoluta mardrömsscenariot som jag leker med i den här scenen – bara för att det är så underbart obehagligt – skulle ju vara att man kommer till en psykolog, eller får en klient som man har råkat ligga med för hundra år sedan, säger Jenny Jägerfeld.

Hur det går för Penny Löwe, som gjort succé med sin debutroman men nu har skrivkramp, och exakt vad den ovan nämnda orgasmtävlingen bestod i, står alltså att läsa i Blixtra, spraka, blända!, som är Jenny Jägerfelds första roman för vuxna, efter fyra framgångsrika ungdomsböcker. Hon är aktuell med en barnbok också, Comedy queen, men den återkommer vi till.

När vi träffas är hon i slutfasen av arbetet med den nya romanen, där vi kastas mellan Penny Löwes olika faser: från att leva large och festa upp sitt förskott från förlaget, till ett kvävande parförhållande. Men alltjämt utan att få ur sig ett ord på nästa bok.

– När hon försöker att leva rimligt så blir det så tråkigt att hon håller på att trilla omkull av tristess, eftersom hon är en kicksökare. Men när hon följer sina impulser ihop med vännen Lola, som är likadan, och ännu ” När hon försöker att leva rimligt blir det så tråkigt att hon håller på att trilla omkull” värre, så går det också åt helvete. Hon försöker hitta ett sätt att leva. Hur lever man lagom, liksom?

Ja, hur gör man? Jenny Jägerfeld själv säger sig ha ”låg tolerans för tristess” och verkar alltid ha hundra bollar i luften. Hon är psykolog och författare. När hon inte tar emot klienter, svarar hon på psykologifrågor i flera medier, har podden

Superältarna ihop med författaren Johanna Thydell, skriver krönikor (bland annat i denna tidning) och leder scensamtal. Och så skriver hon romaner. Hon har dessutom två döttrar, som varannan vecka bor hos henne i lägenheten i Liljeholmen i Stockholm, i vars kök vi sitter nu.

– Boken är inte självbiografisk, men visst, det får hellre hända för mycket än för lite. Och jag har levt ganska mycket skörlevnad innan jag fick barn, säger Jenny Jägerfeld.

VI PRATAR MER om den destruktiva Penny, som knarkar mycket, dricker mycket, har mycket sex och liksom lever livet på gränsen, om hennes narcissistiska pappa och den gränslösa vänskapen till Lola, som börjar iscensätta deras liv med dramatik för att Penny ska ha något att skriva om.

På ett sätt handlar boken om iscensättning över lag, menar Jenny Jägerfeld, att iscensätta kvinnlighet till exempel. Hos Lola finns en utmanande ”gurlesk”–kvinnlighet som på samma gång är sockersöt och aggressiv, hos Pennys mamma och hennes sambo en annan, mer lågmäld kvinnlighet och hos pappans kvinna en tredje, den som inte vill åldras.

Hur förhåller du dig till din egen kvinnlighet?

– Jag har nog tänkt en del på att åldras och skämts för att jag

tycker det är jobbigt att få rynkor och så, eftersom jag tycker att åldersnoja är töntigt. Att man borde stå över det. Men samhället ser ju ut som det gör. Så nu försöker jag mer omfamna åldersångesten. Precis som Penny i boken har jag lekt med uttryck genom åren och haft en ganska ambivalent relation till min kvinnlighet, inte så problematisk tror jag, men jag har testat olika. För några år sedan hade jag kort hår och alltid kängor. Nu lät jag håret växa ut och har läppstift, kanske för att se vad som hände.

Vad hände då?

– Plötsligt fick jag mer uppskattning från heterosexuella män. Det är lite bisarrt, men jag känner att jag blir tolkad på ett annat sätt. Det är så intressant hur vi förhåller oss till och spelar på kvinnlighet och konstruerar kön. Jag har hela livet känt att man som kvinna kan vara duktig och snygg, men att vara smart, att vilja vara intellektuell som tjej, det är inte helt lätt.

Hon berättar om sin egen reaktion när hennes ena dotter sa att hon inte var feminist.

– Jag blev så himla provocerad! Allt jag har gjort och tänkt, all indoktrinering! Så vi hade en ganska vild diskussion om feminism. Men att hon vågade säga det till mig, att hon kände att hon kunde – det är nog det viktiga här.

ATT SOM PSYKOLOG svara på barns och ungas frågor i både

SVD Junior och i TV4, samt hennes tidigare jobb inom barn- och ungdomspsykiatrin har nog gjort henne lite självreflekterande som förälder, hoppas Jenny Jägerfeld.

Hon bedriver terapi med klienter en dag i veckan med psykodynamisk utgångspunkt. I den nya boken, strax innan Penny blir varse att hon legat med sin psykolog, häver hon ur sig en svada om hur andefattigt kognitiv beteendeterapi är.

Jenny Jägerfeld själv är inte riktigt lika kategorisk.

– Kognitiv beteendeterapi är en jättebra terapiform men för mig är den psykodynamiska läran och även de moderna psykodynamiska tankegångarna mindre reduktionistiska. Jag har alltid tyckt att det är ett mer holistiskt sätt att se på människan. Men det händer absolut att folk kontaktar mig med problem där jag vet att kbt är mer effektivt och får hänvisa till någon annan.

Möjligen är det ingen slump att psykodynamikern Jenny Jägerfelds böcker i princip alltid handlar om relationen mellan föräldrar och barn. Eller, ganska ofta, avsaknaden av densamma.

– Ja, men den relationen är central. Det märker man inte minst i terapier. Föräldrarna kommer ofta upp, oavsett vilka problem människor kommer med. Hur man förhåller sig till dem, vad man har fått från dem, eller hur man förlikar sig med dem. Allt från psykisk ohälsa till alkoholism, tveksamma uppfostringsmetoder eller en narcissistisk förälder – det påverkar oss mycket.

Men frågan om hur förhållandet till hennes egna föräldrar är, verkar hon inte helt intresserad av att diskutera.

– Jag älskar dem, men vi har givetvis haft våra issues. Fast jag vill inte prata så mycket

om min familj, de har inte valt att få det ljuset riktat mot sig.

Efter att Jenny Jägerfeld fick Augustpriset för sin andra bok

Här ligger jag och blöder 2010, gick hon igenom en skilsmässa och skrev en roman på temat. Den var i princip helt klar, men hon ångrade sig i sista sekund. Den blev för privat.

– Det var en fiktiv roman, men det handlade om en skilsmässa och jag insåg att jag inte ville prata om, eller bli intervjuad om ämnet ändå. Kanske behövde jag skriva ut det för min egen skull, men jag ville inte ge ut den. Faktum är att jag har skrivit en bok till som inte getts ut.

Var den också för privat?

– Nä, den var nog mest dålig. Eller ja, den var privat, för den handlade om den reumatiska sjukdomen jag har, som är och har varit en väldigt jobbig del av mitt liv. Men boken om det blev ärligt talat rätt tråkig. Rent dramaturgiskt är det en väldigt trist sjukdom. I

Cityakuten på tv kom ju aldrig någon in med reumatism, utan en hjärntumör, skottskada i bröstet eller liknande. Med reumatism blir man bara pyttelite sämre hela tiden. Det är vidrigt men inte så intressant.

Reumatismen är på ett sätt kanske anledningen till att hon är författare: I sin första bok, Hål i huvudet från 2006, kanaliserade hon sin ilska över att ha blivit sjuk och skrev om den 23-åriga Minou, som blir övergiven av sin kille – och mycket arg. Och på ett sätt är det också Jenny Jägerfelds reumatism som har gjort att hon blev psykolog, visar det sig.

– Jag hade tänkt att jag skulle bli journalist. Men jag kom inte in på journalisthögskolan eftersom jag misslyckades på allmänbildningsprovet, haha. Men så gick det jättebra

” Hur balanserar man självmord med humor utan att det blir respektlöst?”

på högskoleprovet och jag kom in på psykologlinjen. I samma veva blev jag sjuk i min reumatism och tänkte att psykolog ju var ett bra jobb som jag kunde ha även om jag blev assjuk och inte kunde gå. Jag tänkte så då, för jag kunde kanske bara gå 200 meter och hade färdtjänst i fyra år.

I dag mår hon ganska bra och är nöjd med medicinen hon tar. Och kanske är reumatismen inte längre hennes mest kända diagnos. Efter att förra året ha gjort en utredning, är hon nog nu mer känd som ”psykologen med adhd”, något som hon bland annat skrivit om i sina krönikor i Modern Psykologi.

– Jag är generellt lite diagnoskritisk och tycker att vi verkar vara mitt uppe i en överdiagnostisering. Men det var inte därför jag blev ledsen när jag fick diagnosen. För det blev jag, och det kan jag fortfarande inte riktigt förklara.

I BOKEN Jag är ju så jävla easy going från 2013 använde hon sina egna erfarenheter och skruvade upp dem ett varv i huvudpersonens 16-åriga kropp. Boken, om Joanna som har adhd och vars pappa är deprimerad, är – likt Jenny Jägerfelds alla böcker – strösslad med psykologiska referenser, tillstånd, frågeställningar.

– Jag får alltid fundera två gånger över hur psykologiskt medvetna mina karaktärer är. Hur mycket ska de förstå? Är Penny i nya romanen medveten om att hennes pappa är narcissist eller ska hon bara idealisera honom? Därför var det befriande att skriva in psykologen i Comedy queen, för hon kan säga och påpeka allt som jag tänker att jag som psykolog på BUP skulle sagt till en ung person vars förälder tagit livet av sig.

Så är vi inne på den andra boken Jenny Jägerfeld är aktuell med i vår. Comedy queen är en berättelse för 9–12-åringar om stand up. Eller egentligen handlar den om hur tolvåriga Sasha hanterar att hennes mamma tagit livet av sig. Men det ämnet var så tungt att Jenny Jägerfeld bestämde sig för att den också skulle få handla om något roligt.

– Ämnet är svårt. Hur balanserar man det med humor utan att det blir respektlöst? Men jag visste ändå vad jag ville göra. Det finns fortfarande så mycket skam kring självmord. Så är det ju med psykisk ohälsa generellt, men det finns diagnoser som är svårare att tala om än andra. Adhd är okej och utmattning möjligen, men att säga att man hade en psykos förra året är det inte. Och självmord talas det ytterst lite om. Det är ett ämne som måste bli talbart. Några hundra barn om året drabbas av att en förälder tar livet av sig och ofta har man haft en längre eller kortare tids psykiska problem innan. Det brände till i mig.

Det är så ämnena kommer till henne, att det bränner till. Hittills har hennes ungdomsböcker avhandlat adhd, deprimerade föräldrar, ensamhet, transsexualism och knark. Bland annat. De tunga ämnena till trots lyckas hon alltid skriva roliga ungdoms-

romaner, som med fördel kan läsas även av vuxna. Men detta med stand up då, det är en lite mer påtaglig humorform än den hon vanligen ägnar sig åt.

– Ja, det är en så fulkulturell och rolig grej. Min storslagna plan var att jag skulle testa stand up själv när jag skrev boken, men jag hann inte. Jag vill fortfarande göra det, för jag tänker att det är lite plågsamt och liksom testar ens gränser. Går det dåligt kan det ju bli en riktig skamsköljning i värsta fall, och då skulle jag ju kunna skriva om det … På tal om att iscensätta grejer för att kunna skriva om det.

Jenny Jägerfeld skrattar till. Hon berättar att hon, förutom att hon ”just nu har lite ångest över den nya boken och sitter och redigerar som ett as”, känner sig privilegierad att kunna kombinera sina två yrken som hon gör. Men visst, det händer väldigt mycket i hennes liv.

Men hur bra är du på återhämtning?

– Jag tycker att det är ganska tråkigt med återhämtning. Jag är ju rätt rastlös och impulsiv. Men jag tror att man måste komma på vad som är ens egen återhämtare. Läsning är bra återhämtning för mig men jag kan inte sitta hemma och meditera. Jag gick på pilates en gång, det var det tråkigaste jag gjort i hela mitt liv. Min exman och barnen håller på med yoga, och de älskar det, men jag kan inte tänka mig något värre.

Hon anser att man i stället

för att vara mindful, ibland faktiskt kan behöva vara lite

mindless och distrahera sig i stället. Hennes avslappnade hållning till hur man ska förhålla sig till sig själv är nog en av anledningarna till att hon ofta blir tillfrågad om att medverka i olika medier. Som psykolog arbetar hon mycket med sexologiska frågeställningar

” Jag tycker inte att man ska moralisera över sex”

och får ofta svara på frågor om sexuella praktiker. Då är hon noga med att inte moralisera, utan i stället försöka förstå.

– Det kan jag nog tacka min pappa för, han är väldigt mycket så – tänka fritt. Se, där fick du en grej om honom i alla fall!

Men den hållningen har också väckt kritik, från lite olika håll. Efter barnboken Brorsan

är kung, om transsexuella Måns, fick hon brev där folk förklarade för henne att man faktiskt är antingen det ena eller det andra könet. Och på ett feministiskt forum på nätet blev det liv efter att hon uttalat sig positivt om BDSM.

– Jag hade sagt i en intervju att människor som ägnar åt vaniljsex har mycket att lära av Bdsm-världen vad gäller tydlighet, och det misstolkades till ungefär: ”Vad säger vi om att en psykolog sanktionerar mäns våld mot kvinnor?” De utgick ifrån att det alltid är män som är dominanta och kvinnor som är underordnade i BDSMrelationer och bortsåg helt från samkönade relationer.

Jenny Jägerfeld menar att det i BDSM ingår ett tydligt samtycke, där man förhandlar och pratar om gränser, vilket inte alltid är fallet när det gäller ”vaniljsex”.

– Folk förutsätter att där finns ett basutbud, och där finns också en moralisk idé om vad man ska göra, som inte alltid stämmer överens med verkligheten. En kvinnlig sexuell önskan kan ju till exempel

vara att vilja ha analsex eller få smisk, men i stället utgår man ifrån att alla kvinnors sexuella behov främst utgår från ömhet och mys. Det är i så fall mer antifeministiskt. I Blixtra, spraka, blända! har huvudpersonen Penny övergrepps fantasier. Hur resonerar du kring det?

– Har man blivit våldtagen och på ett tvångsartat sätt upprepar beteendet är det ju destruktivt. Men i övrigt tänker jag att whatever floats your

boat. Man kan liksom inte rå för vad man går igång på. Om sexualiteten blir för trygg kan det också bli ett problem. Det kan bli lite syskonlik incestu öst stämning när par har varit ihop länge. Det är viktigt att man får vara ett separat subjekt och testa gränser i sin sexualitet–och där kan överraskningsmoment och makt ingå. Jag tycker inte att man ska moralisera över det.

Jenny Jägerfeld svarar även på frågor från ungdomar och vuxna, i bland annat Modern Psykologi, och tycker att det kan vara en svår balansgång att ha individen som ställt frågan för ögonen, och samtidigt tänka på kollektivet av människor som senare ska läsa den.

– Om någon skriver en fråga där exempelvis en partner gjort något som inte är moraliskt försvarbart, så skulle det i en terapeutisk situation inte säkert vara framgångsrikt att fördöma, utan en del i det hela skulle kunna vara att klienten också ska förstå, vilket kan bli knepigt när man på något sätt ska ge mer allmänna svar i en frågespalt. Speciellt när det handlar om sex verkar vi dels vara dåliga på att prata om det, dels jäkligt snabba på att döma. Det gäller även psykologer, och det behöver vi nog tänka på.

Karin Skagerberg är redaktör på Modern Psykologi.