FRÅ­GOR&SVAR Du frå­gar – ex­per­ter­na sva­rar.

Modern Psykologi - - INNEHÅLL - Jenny Klef­bom, le­gi­ti­me­rad psy­ko­log/psy­ko­lo­gi­gui­den.se

Vår son bör­ja­de på för­sko­la för fy­ra må­na­der se­dan när han var ett år och nio må­na­der, och har gått 15 tim­mar i vec­kan när jag va­rit för­äld­ra­le­dig med lil­le­bror. Men vå­ra läm­ning­ar är hems­ka! So­nen blir hy­ste­risk, grå­ter och skri­ker och lig­ger på gol­vet som en el­visp. Han spring­er till dör­ren och slår och spar­kar mot mig när jag för­sö­ker lug­na ho­nom.

Jag blir för­tviv­lad och vet in­te hur många gång­er jag har grå­tit på vä­gen hem. För­sko­le­per­so­na­len är fan­tas­tis­ka, de kom­mer all­tid och mö­ter oss och tar emot so­nen. Vi har en bra di­a­log och har kom­mit över­ens om att in­te gö­ra en stor sak av det he­la. So­nen bru­kar lug­na ner sig täm­li­gen snabbt och per­so­na­len sä­ger att han trivs, le­ker och del­tar. När jag häm­tar ho­nom är han glad och vill vi­sa mig lek­sa­ker. Men var­je mor­gon är en kamp. Jag för­be­re­der ho­nom no­ga och be­rät­tar att vi ska till da­gis. Men of­ta bör­jar det i vag­nen på väg dit. Han får pa­nik och för­sö­ker lir­ka sig ur. Bör­jar grå­ta och pe­kar och sä­ger ”hem”.

Hur ska jag be­mö­ta ho­nom? Jag bru­kar sä­ga att jag sak­nar ho­nom ock­så när han är på för­sko­lan och att jag ser och för­står att han är led­sen. Har haft ho­nom hem­ma väl­digt myc­ket, bå­de på grund av sjuk­do­mar men ock­så för att jag tyc­ker att det är så job­bigt med hans ”ut­brott”. Jag blir jät­te­led­sen och har bör­jat und­ra om jag sab­bar hans trygg­het. Han har tem­pe­ra­ment och kan bli arg när han in­te får som han vill, men är en snäll, fram­åt och so­ci­al li­ten kil­le som all­tid har va­rit trygg i sig själv. Vi tyc­ker att vi är när­va­ran­de för­äld­rar som vär­de­sät­ter tid med bar­nen, men det har hänt att äld­re släk­ting­ar har kri­ti­se­rat oss för att va­ra för snäl­la mot bar­nen. Kan det lig­ga nå­got i det? Jag vill ju ogär­na skäl­la på so­nen när han blir så ofant­ligt led­sen vid läm­ning.

Jag har pra­tat med BVC och de me­nar att det går över. Men det har på­gått i fle­ra må­na­der! Vi har dis­ku­te­rat dag­mam­ma men de har ful­la barn­grup­per i om­rå­det och nu snart ska lil­le­bror sko­las in på sam­ma av­del­ning som sto­re­bror. Kanske blir det lät­ta­re då. Det skil­jer 14 må­na­der mel­lan dem och han är väl­digt för­tjust i sin lil­le­bror.

Du de­lar di­na er­fa‍ren‍‍he­ter med väl­digt många. Min giss­ning är att en ma­jo­ri­tet av al­la för­äld­rar nå­gon gång har upp­levt just det­ta – att de­ras barn pro­te­ste­rar vilt mot att gå till för­sko­lan och att det­ta får dem själ­va som för­äld­rar att li­te grann tap­pa fatt­ning­en och in­te ve­ta om de gör rätt.

Visst finns det barn som fak­tiskt in­te mår bra av att va­ra på för­sko­lan. Det gäl­ler ex­em­pel­vis barn som li­der av nå­gon oupp­täckt sjuk­dom el­ler funk­tions­ned­sätt­ning som gör att för­sko­lan in­ne­bär över­krav för dem. Det finns ock­så för­sko­lor som in­te är bra, som in­te er­bju­der nå­gon god grund för barn att tri­vas och ut­veck­las

i. Det kan gäl­la för­sko­lor som är un­der­be­man­na­de el­ler har hög per­so­nal­om­sätt­ning, el­ler där det fö­re­lig­ger kon­flik­ter i per­sonal­grup­pen el­ler and­ra miss­för­hål­lan­den. Vad som dock bru­kar va­ra ge­men­samt då, är att bar­net då ock­så gär­na vill gå hem från för­sko­lan, och ger ut­tryck för ne­ga­ti­va käns­lor el­ler trött­het un­der da­gen på för­sko­lan.

Att för­änd­ra små barns be­te­en­den och käns­lor går of­tast via att för­äl­dern be­hö­ver hit­ta nya sätt att be­mö­ta och för­hål­la sig till sitt barn. Du be­skri­ver någ­ra sa­ker du själv gör som jag tror kan ha bi­dra­git till att be­fäs­ta de ne­ga­ti­va käns­lor­na in­för att gå till för­sko­lan hos din son. Nu vill jag po­äng­te­ra att jag in­te me­nar att det är ditt age­ran­de som har gjort att din son in­te vill gå till för­sko­lan – det hän­der som sagt en väl­digt hög an­del barn. Men där­e­mot kan man be­mö­ta barns mot­vil­ja på oli­ka sätt, som an­ting­en för­stär­ker el­ler för­sva­gar be­te­en­den och käns­lor hos bar­net.

Du tar upp att du bru­kar sä­ga till so­nen att ”du sak­nar ho­nom ock­så”. Det lå­ter som en kär­leks­för­kla­ring, men du skic­kar sam­ti­digt en sig­nal. Som jag skul­le tol­ka sig­na­len så hand­lar den om att du helst in­te vill att han ska va­ra på för­sko­lan, att det per au­to­ma­tik in­ne­bär för­sa­kel­se och li­dan­de för al­la in­blan­da­de. Nu tror jag för­stås in­te att en tvåå­ring skul­le tän­ka så, men i kom­bi­na­tion med de käns­lor och den ic­ke-ver­ba­la kom- mu­ni­ka­tion som du kanske fram­för bud­ska­pet med, så är det in­te omöj­ligt att han än­då tol­kar det så. Du näm­ner ock­så att han har fått va­ra hem­ma myc­ket. Det, i kom­bi­na­tion med att han ba­ra är sche­ma­lagd för 15 tim­mars när­va­ro i vec­kan, sä­ger mig att han kanske in­te har va­rit så myc­ket, el­ler re­gel­bun­det, på för­sko­lan. Det i sin tur skul­le kun­na gö­ra att han in­te kän­ner sig helt hem­ma där, och in­te är helt in­sko­lad i ru­ti­ner­na. Al­ter­na­tivt gäl­ler hans pro­tes­ter otyd­lig­he­ten och oför­ut­säg­bar­he­ten i hans till­va­ro. Om du ser på det med hans ”glas­ö­gon” så vet han ju fak­tiskt ald­rig i för­väg hur da­gen kom­mer att te sig.

Om vi ut­går ifrån att han, oav­sett or­sak, fak­tiskt för­sö­ker få va­ra hem­ma, så kan man dra slut­sat­sen att hans me­tod – att få ut­brott – har vi­sat sig va­ra ef­fekt­full och fun­ge­ran­de. Sett ur hans syn­vin­kel. Och var­för slu­ta med nå­got som är fram­gångs­rikt? Med ut­gångs­punkt i det jag skri­vit så är sa­ken en­kel: Ska­pa tyd­li­ga och re­gel­bund­na ru­ti­ner och und­vik att ”be­lö­na” ne­ga­ti­va käns­lo­ut­brott ge­nom att lå­ta so­nen få va­ra hem­ma. Ta kom­man­dot över si­tu­a­tio­nen.

Men hur lätt är det när man in­te har kom­man­dot över si­na eg­na käns­lor? Även om må­let är ovanstå­en­de, så krävs det nog än­då först att du själv fin­ner en trygg­het i an­ting­en att läm­na bort din son, el­ler lå­ta ho­nom va­ra hem­ma mer per­ma­nent. Så hur uppnår man det? Jo, just som du gör: skri­ver till oss, hör med BVC, lyss­nar på äld­re släk­ting­ar och pra­tar med and­ra för­äld­rar. När du har sam­lat in­for­ma­tion och syn­punk­ter är det dags att fat­ta ett eget be­slut om hur just du vill gö­ra.

Att för­änd­ra be­te­en­den går of­tast via att för­äl­dern hit­tar nya sätt att be­mö­ta sitt barn

MOT­STÅND Frå­ge­stäl­la­rens barn får ut­brott re­dan på vä­gen

till för­sko­lan.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.