FRÅGOR&SVAR Du frågar – experterna svarar.
Vår son började på förskola för fyra månader sedan när han var ett år och nio månader, och har gått 15 timmar i veckan när jag varit föräldraledig med lillebror. Men våra lämningar är hemska! Sonen blir hysterisk, gråter och skriker och ligger på golvet som en elvisp. Han springer till dörren och slår och sparkar mot mig när jag försöker lugna honom.
Jag blir förtvivlad och vet inte hur många gånger jag har gråtit på vägen hem. Förskolepersonalen är fantastiska, de kommer alltid och möter oss och tar emot sonen. Vi har en bra dialog och har kommit överens om att inte göra en stor sak av det hela. Sonen brukar lugna ner sig tämligen snabbt och personalen säger att han trivs, leker och deltar. När jag hämtar honom är han glad och vill visa mig leksaker. Men varje morgon är en kamp. Jag förbereder honom noga och berättar att vi ska till dagis. Men ofta börjar det i vagnen på väg dit. Han får panik och försöker lirka sig ur. Börjar gråta och pekar och säger ”hem”.
Hur ska jag bemöta honom? Jag brukar säga att jag saknar honom också när han är på förskolan och att jag ser och förstår att han är ledsen. Har haft honom hemma väldigt mycket, både på grund av sjukdomar men också för att jag tycker att det är så jobbigt med hans ”utbrott”. Jag blir jätteledsen och har börjat undra om jag sabbar hans trygghet. Han har temperament och kan bli arg när han inte får som han vill, men är en snäll, framåt och social liten kille som alltid har varit trygg i sig själv. Vi tycker att vi är närvarande föräldrar som värdesätter tid med barnen, men det har hänt att äldre släktingar har kritiserat oss för att vara för snälla mot barnen. Kan det ligga något i det? Jag vill ju ogärna skälla på sonen när han blir så ofantligt ledsen vid lämning.
Jag har pratat med BVC och de menar att det går över. Men det har pågått i flera månader! Vi har diskuterat dagmamma men de har fulla barngrupper i området och nu snart ska lillebror skolas in på samma avdelning som storebror. Kanske blir det lättare då. Det skiljer 14 månader mellan dem och han är väldigt förtjust i sin lillebror.
Du delar dina erfarenheter med väldigt många. Min gissning är att en majoritet av alla föräldrar någon gång har upplevt just detta – att deras barn protesterar vilt mot att gå till förskolan och att detta får dem själva som föräldrar att lite grann tappa fattningen och inte veta om de gör rätt.
Visst finns det barn som faktiskt inte mår bra av att vara på förskolan. Det gäller exempelvis barn som lider av någon oupptäckt sjukdom eller funktionsnedsättning som gör att förskolan innebär överkrav för dem. Det finns också förskolor som inte är bra, som inte erbjuder någon god grund för barn att trivas och utvecklas
i. Det kan gälla förskolor som är underbemannade eller har hög personalomsättning, eller där det föreligger konflikter i personalgruppen eller andra missförhållanden. Vad som dock brukar vara gemensamt då, är att barnet då också gärna vill gå hem från förskolan, och ger uttryck för negativa känslor eller trötthet under dagen på förskolan.
Att förändra små barns beteenden och känslor går oftast via att föräldern behöver hitta nya sätt att bemöta och förhålla sig till sitt barn. Du beskriver några saker du själv gör som jag tror kan ha bidragit till att befästa de negativa känslorna inför att gå till förskolan hos din son. Nu vill jag poängtera att jag inte menar att det är ditt agerande som har gjort att din son inte vill gå till förskolan – det händer som sagt en väldigt hög andel barn. Men däremot kan man bemöta barns motvilja på olika sätt, som antingen förstärker eller försvagar beteenden och känslor hos barnet.
Du tar upp att du brukar säga till sonen att ”du saknar honom också”. Det låter som en kärleksförklaring, men du skickar samtidigt en signal. Som jag skulle tolka signalen så handlar den om att du helst inte vill att han ska vara på förskolan, att det per automatik innebär försakelse och lidande för alla inblandade. Nu tror jag förstås inte att en tvååring skulle tänka så, men i kombination med de känslor och den icke-verbala kom- munikation som du kanske framför budskapet med, så är det inte omöjligt att han ändå tolkar det så. Du nämner också att han har fått vara hemma mycket. Det, i kombination med att han bara är schemalagd för 15 timmars närvaro i veckan, säger mig att han kanske inte har varit så mycket, eller regelbundet, på förskolan. Det i sin tur skulle kunna göra att han inte känner sig helt hemma där, och inte är helt inskolad i rutinerna. Alternativt gäller hans protester otydligheten och oförutsägbarheten i hans tillvaro. Om du ser på det med hans ”glasögon” så vet han ju faktiskt aldrig i förväg hur dagen kommer att te sig.
Om vi utgår ifrån att han, oavsett orsak, faktiskt försöker få vara hemma, så kan man dra slutsatsen att hans metod – att få utbrott – har visat sig vara effektfull och fungerande. Sett ur hans synvinkel. Och varför sluta med något som är framgångsrikt? Med utgångspunkt i det jag skrivit så är saken enkel: Skapa tydliga och regelbundna rutiner och undvik att ”belöna” negativa känsloutbrott genom att låta sonen få vara hemma. Ta kommandot över situationen.
Men hur lätt är det när man inte har kommandot över sina egna känslor? Även om målet är ovanstående, så krävs det nog ändå först att du själv finner en trygghet i antingen att lämna bort din son, eller låta honom vara hemma mer permanent. Så hur uppnår man det? Jo, just som du gör: skriver till oss, hör med BVC, lyssnar på äldre släktingar och pratar med andra föräldrar. När du har samlat information och synpunkter är det dags att fatta ett eget beslut om hur just du vill göra.
Att förändra beteenden går oftast via att föräldern hittar nya sätt att bemöta sitt barn