Om livet efter traumat.

”Det var när övergreppen var över som det verkligen blev svårt.”

DET VAR FÖRST när hjärtat stannade som Alexandra Brixemar förstod att hon ville leva.

– Jag hade pajjat hela kroppen. Jag orkade ingenting, var helt svältfödd. Först då ångrade jag mig. Jag ville inte dö. Hon var 18 år och omhändertagen av socialen. Under fem års tid hade hon flyttats runt på tretton olika skyddsboenden. Hon hade, både medvetet och omedvetet, gjort sitt bästa för att ta död på sig själv.

– Det var när övergreppen var över som det verkligen blev svårt, berättar Alexandra Brixemar som i dag är 21 år gammal.

– Allt flyttande, sveken från alla människorna – det var det värsta för mig.

”Jag kunde inte hantera friheten. Jag hamnade i prostitution och fick grav anorexi.”

Så fort hon blev trygg på en plats fick hon flashbacks och började känna smärtan efter de många övergreppen hon utsatts för. Socialen tolkade det som att hon började bli sämre igen och flyttade henne till ett nytt boende.

Gång på gång rycktes hon upp. Eftersom hennes förövare letade efter henne hade hon skyddad identitet. Varje gång hon kom till en ny plats var hon tvungen att välja ett nytt namn, en ny dialekt.

Det enda som kunde lindra ångesten var att sälja sex, skära sig och svälta sig.

– Jag kunde inte hantera friheten. Jag hamnade i prostitution och fick grav anorexi. Det var det som var tryggt för mig,säger Alexandra Brixemar.

Allt började på hennes femårsdag. Efter kalaset med tårta, lekar och ballonger drogades hon av en nära anhörig och utsattes för sexuella övergrepp. När hon vaknade till sans förstod hon knappt vad som hänt. Men när övergreppen fortsatte insåg hon att det inte varit en ond dröm, utan att det faktiskt hände.

Under tio års tid blev hon utsatt för övergrepp och torterad i ”hemmets trygga vrå”. Och det eskalerade. De sista sex åren såldes hon som prostituerad.

Hon tvingades leva dubbelliv. Gå i skolan och försöka vara duktig, för att sedan möta kunder som utsatte henne för allt våldsammare saker. För att överleva

utvecklade hon en dissociativ identitetsstörning. Och hon blev svårt traumatiserad.

Alexandra försökte förstå vad hon gjorde för fel, tog på sig skulden och började skada sig själv genom att svälta sig och skära sig.

När hon var fjorton år blev hon våldtagen utomhus och lämnad blödande i så dåligt skick att hon inte kunde ta sig därifrån. Först då ringde hon en kompis och berättade. Hon blev omhändertagen av socialen och förd till ett skyddat boende samma dag.

– På alla dessa ställen fick jag bara fysisk omsorg. ”Sätt henne i skolan så blir allt bra. Ta med henne på bio så blir allt bra.” Men det gick inte. Jag kvävdes. Jag fick inte tala om vem jag var och jag fick ingen hjälp med att bearbeta mina övergrepp.

Drygt fem år efter att hon blivit omhändertagen kom dagen då hon förstod att hon trots allt ville leva. Alla hennes skador tillsammans med att hon svultit sig i flera år ledde till att hjärtat kollapsade. Hon blev intagen, först på hjärtintensiven och senare på en psykiatrisk avdelning. Då fick hon för första gången något slags stabilitet i tillvaron.

– Jag gick i trauma behandling och bearbetade. När de sexuella övergreppen kom upp igen kunde jag nu låta bli att skada mig och i stället acceptera att jag var ledsen.

GITA RAJAN ÄR läkare och grundare av organisationen Wonsa, World of no sexual abuse. De arbetar med – och forskar om – traumaterapimetoden

lifespan integration.

– Ju större skador en person har, desto större är behovet av en stabil tillvaro. Stabilisering handlar om förmågan att känna igen var man börjar och slutar, att kunna reglera sina känslor och att våga lita på behandlingsprocessen, säger Gita Rajan, som Alexandra bland annat har gått i terapi hos.

Lifespan integration är en relativt ny kroppsbaserad terapimetod där man intre grerar traumat med andra händelser i livet med hjälp av en tidslinje. Metoden hjälper hjärnan och kroppen att förstå att händelsen är avslutad och att faran är över. Alexandra Brixemar tycker att metoden har fungerat bra för henne.

– Har man som jag en dissociativ identitetsstörning

är det jättebra. Man bearbetar aldrig hela traumat, utan tar bara upp det som man reagerar på just i stunden, säger hon.

LIFESPAN INTEGRATION fungerar för att man exponerar traumat med fokus på förankring i tiden och inte på att åter uppleva känslor, menar Gita Rajan.

”Ju större skador en person har, desto större är behovet av en stabil tillvaro.”

– Det är mer skonsamt för patienten och ger fortare resultat. Det var hemskt att vara med om övergreppen en gång, så patienten ska inte behöva vara med om dem igen, säger hon.

Hon beskriver att patien terna inte heller ska vara ensamma när de närmar sig övergreppen.

– Syftet ska vara tydligt, att förstå vad som hänt och att förankra händelsen i kronologisk tidsordning. Det krävs mycket liten exponering och det går fortare att bli av med både symtom på PTSD och att integrera händelsen i livslinjen med det arbetssättet, säger Gita Rajan.

Hon påpekar att i kompli cerade fall, så räcker det inte med lifespan integration.

– Det finns ingen allena saliggörande metod. Det är viktigt att vara ödmjuk inför att det är svårt och att det inte bara finns ett sätt, säger Gita Rajan.

Alexandra Brixemar genomgår till exempel ett fyrfasigt behandlingsprogram. Utöver lifespan integration har hon gått i psykodynamisk psykoterapi, kbt och EMDR (ögonrörelseterapi).

När Alexandra Brixemar för första gången fick gå ut själv från sjukhuset fick hon tio minuter på sig för att gå ner till havet.

– Jag bara stod där och mådde så bra. Jag förstod att jag måste vara trygg i mig själv och att jag inte behövde skada mig för att jag var ledsen på någon annan, säger hon.

Att återta sin frihet, skaffa sig ett eget nätverk som inte bestod av vårdare och att börja ta reda på vad hon själv tyckte om och vad hon ville göra, blev vägen hem till sig själv.

– Jag började med enkla saker som vilken mat och musik jag tyckte om, för att sedan gå djupare och börja titta på mina värderingar, säger hon. ALEXANDRA BRIXEMAR HAR startat organisationen Vi vågar. Den ideella verksamheten ger allt ifrån stödpersoner att prata med till att samverka med myndigheterna för att se till att den utsatta får bästa möjliga vård.

Alexandra Brixemar menar att det aldrig går att komma över sina övergrepp.

– Det är likadant med mina ätstörningar. Jag förnekar inte att det har hänt, att det är för jävligt. Jag är inte tacksam över att jag överlevt. Och jag går inte omkring och tycker att livet är underbart. Det var så det var. Det finns inget jag kan göra åt det. Jag måste lära mig att leva bredvid det.