Varför är moll sorgset?

Hur kommer det sig att vi tycker att ett mollackord låter melankoliskt och ett durackord glatt? Är det medfött eller ett inlärt ”påhitt”?

Att musik upplevs som glad eller ledsen har att göra med dess ursprung i människans känslouttryck. Musik är kulturers sätt att hantera känslor och stämningar genom att göra dem upprepningsbara i form av sång och dans. Man kan säga att musik är ett sätt att påverka genom att imitera karaktärs- och känslouttryck. Traditionellt sett har detta skett vid bestämda ritualer och tillfällen. Att olika ackord upplevs som uttrycksfulla är en följd av hur de har fungerat i ackordsbaserad musik (ett europeiskt påfund som bara har några hundra år på nacken). Det är snarare de melodier som ackorden stöttat, som har upplevts som känslomässigt uttrycksfulla, glada eller ledsna. I många kulturer har man skilt mellan olika typer av skalor och melodier, som sjungits till motsvarande typer av texter. I det antika Grekland benämnde man dessa utifrån de regioner (Lydien, Frygien) eller folkgrupper (dorer, aioler) där de var vanliga. Det är möjligt att man tillskrev melodierna känslo- och karaktärsegenskaper utifrån de fördomar man hade om olika folkgrupper. Doriska melodier ansågs till exempel uttrycka mod och mandom och rekommenderades för arga, krigiska sånger när ynglingar skulle tränas till soldater. Frygiska melodier var snarare lämpade för glada, fredliga sånger, medan mixolydiska melodier ansågs kvinnliga och vekt känslosamma (skalan lär ha uppfunnits av poeten och sångerskan Sapfo från Lesbos). Genom historien har detta lett till den uppdelning i dur och moll som kännetecknar västerländsk musik och som påverkar lyssnare än i dag. Ulrik Volgsten, professor i musikvetenskap, Örebro universitet