Hon lämnar oss inte ifred
Finns det något ord på en person som inte förstår eller tar till sig att man vill att hon ska lämna oss, pojkvän och flickvän ifred? Vi har haft problem med en tjej i 4–5 år som regelbundet hör av sig till min kille. Vi har talat med henne lugnt och stilla och vi har skrikit på henne att lämna oss ifred. Hon är aldrig hotfull men hon ringer och skriver sms, där hon säger att hon saknar honom, att det var så härligt när deras läppar möttes sist, och så vidare. Hon vågar aldrig närma sig eller prata med oss eller honom när vi ses ute. Då är hon tyst som en mus och håller sig i bakgrunden. Polisen har varit inkopplad, men de gör sällan något. Hennes mamma har jag ringt en gång och talat om situationen, och det är egentligen enda gången som hon varit tyst en längre tid.
Vissa dagar känner vi att vi inte orkar ta tag i det, och andra dagar flyger jag i taket så fort jag ser hennes nummer i telefonen. Jag förstår att man inte kan göra så mycket åt situationen som den är, men jag skulle vilja ha någon sorts förklaring till vilken typ av person det är. Mest för att förstå och lugna mig lite. Jag och min pojkvän väntar nu vårt första barn, och det sista jag vill är att hon ska påverka mig under den här underbara tiden.
Jag förstår verkligen att det här är en jobbig situation för er. Den har ju också pågått väldigt länge. Jag kan och får inte ställa någon diagnos på människor jag inte träffat så jag kan bara svara på ett generellt plan och det är inte säkert att det stämmer in just i det här fallet. Men personer som begår den här typen av handlingar har det ofta besvärligt med bristande impulskontroll, tvångsmässighet och/eller vanföreställningar.
Ni verkar ha gjort allt som står i er makt när det kommer till att försöka prata om det, säga ifrån och lösa situationen. Vad gör ni när hon skriver nu? Jag antar att ni oftast ignorerar det. Men händer det att ni ändå svarar, om än väldigt sporadiskt? Vill man långsiktigt lyckas med att släcka ut ett beteende så ska man inte ge det någon uppmärksamhet alls. Även negativ uppmärksamhet är uppmärksamhet. Dessutom riskerar det att förstärkas av att man ibland får svar (även om det bara innehåller ”men sluta nu för i helvete”). Man kan jämföra fenomenet med de enarmade banditerna. Det är ju märkligt egentligen att vi stoppar in pengar i en maskin och drar och drar i spaken när det nästan aldrig kommer något i retur. Men så plötsligt, någon enstaka gång då och då, så rasslar det till och, herregud så belönande det är. Precis den belöningen gör att vi fortsätter dra, igen och igen. För man vet ju aldrig, nästa gång kanske det händer. Eller nästa. Skulle det sluta rassla helt, så kommer vi sannolikt frenetiskt att dra i armen extra mycket en tid (räkna med en kortsiktig uppgång av beteendet), men sedan ger vi upp. Bestäm en tid, till exempel ett halvår, då ni helt ignorerar meddelanden och utvärdera sen.
För att hantera problemet för er egen del, försök att se på det som en irriterande, kanske lite vilsen fluga som ibland dyker upp. Det surrar ju omkring olika flugor i livet som stör oss mellan varven. Vifta stilla bort den, läs inga sms utan radera direkt (oj, där kom flugan). Ibland tar det lite tid med insektsbekämpning men någon gång försvinner den, om ni inte då och då flaxar efter den eller försöker tala den till rätta. Till dess, bestäm er för att inte låta den ta plats i ert liv mer än när den surrar förbi. Ni väntar barn, underbart! Fokusera på det. En växande mage, lite surr i bakgrunden, en föräldrakurs, middag med era vänner, lite surr som ni lägger märke till men bara en kort sekund, gå och träna, planera sommaren, och så vidare.
Ibland kan det vara lättare att hantera en sådan här sak genom att försöka känna empati snarare än ilska, även om jag såklart förstår att det är väldigt svårt. Kanske kan det hjälpa lite att minska den påverkan det har att tänka mer ”stackars den här personen, så trassligt och skört allt verkar vara för henne”. Om de här trakasserierna kvarstår efter lång tid av noll pengar i spelmaskinen och inget socker till flugan, kontakta inte henne utan snarare polisen och kanske hennes anhöriga igen. Hon tycks vara i behov av hjälpinsatser. Anna Bennich Karlstedt, legitimerad psykolog/ Psykologiguiden.se
Ibland är det lättare att hantera en sådan här sak genom att försöka känna empati snarare än ilska