Jag vet inte vem jag är längre
Att känna positiv energi och arbeta på i full fart är skadligt om vi inte får chans att komma ner i varv
?Jag är snart 50 år med nyligen vuxna barn och har under många år hanterat ett turbulent privatliv med separationer och tunga år på grund av funktionshinder hos mitt yngsta barn. Jag har själv arbetat länge inom akutsjukvård och arbetet har alltid varit det minst komplicerade och på många vis den plats där jag ”bara får vara mig”.
Men för två år sedan insjuknade jag i utmattningssyndrom och var helt sjukskriven i sex månader för att därefter återgå successivt till att arbeta. Det blev inte alls bra, jag återinsjuknade och sa till slut upp mig. Nu har jag börjat på en ny klinik hos en annan arbetsgivare.
Problemet är att min nya arbetsgivare är av en helt ny sort för mig. De har verkligen tagit ansvar och ”håller mig tillbaka” med hänsyn till vad jag varit med om. Vi har täta avstämningsmöten och jag går till företagshälsovården. Men nu känner jag att jag inte vet vem jag är längre! Jag står inte ut med att vara ett besvärligt personalfall, utan vill jobba och vara den kompetenta yrkespersonen. Jag får panik och känner skamkänslor över att vara den jag nu tydligen är.
!Du beskriver turbulenta och stressiga år, främst i privatlivet och där det låter som om arbetet har varit din frizon, där du har fått må bra och känna dig kompetent. Ditt problem nu är att du ”hålls tillbaka” och det låter som om du har en känsla av att ha tappat en del av din identitet.
Det jag först funderar över är på vilket sätt du ”hålls tillbaka”. Arbetar du på ett sätt där du är väldigt aktiv? När vi tänker på stress så tänker vi ofta på negativa stresskänslor, hjärtklappning och oro. Men även att känna en positiv en ergi och arbeta på i full fart är skadligt om kroppen och hjär nan inte får chans att komma ner i varv. Att vara aktiv, jobba och prestera ger oss dopamin kickar och det känns härligt. Vi mår även bra av bekräftel sen det innebär att känna sig uppskattad av kollegor och i ditt fall patienter. Problemet är att för att hålla på lång sikt så behöver vi kunna ta det lugnt och varva ner. Och här ser det lite olika ut för oss. För en del går det utmärkt att njuta av att slappna av. För andra känns det obehagligt att ta det lugnt. När vi tar det lugnt så bubblar det upp alla typer av känslor och av olika anledningar kan vi ha svårt att hantera det. Kan det vara så för dig? Fundera gärna över hur okej du tycker det känns att koppla av. Kan du njuta av det? Om inte så är det lätt att uppleva att det enda i li vet som ger en positiva känslor är att vara igång och prestera på olika sätt. Och vad händer då när man inte längre ”tillåts” göra det? Jo, den enda källan till positiva upplevelser och att må bra försvinner.
Du beskriver även en skam över att inte längre vara den kompetenta yrkespersonen. Här funderar jag på vad du har med dig för föreställningar från din uppväxt eller senare i livet vad gäller att vara kompe tent och prestera. Om det har varit så i ditt liv att det enda som har känts okej är att vara den starka som levererar, så är det förståeligt att situationen du upplever i dag skapar skam. Det finns även en viss oförstå else i samhället för utmatt ningssyndrom, vilket gör att många drabbade upplever det som något skamligt.
Du säger att du har kontakt med företagshälsovården. Är det en psykolog eller psyko terapeut du har kontakt med? Annars skulle jag rekom mendera dig att ta en sådan kontakt. Det är inte lätt att bryta invanda mönster själv och många som drabbats av utmattningssyndrom behöver lära sig nya sätt att vara i livet. Det låter som om du behöver hitta andra vägar till att känna mening och kompetens än genom prestationer på jobbet. Om det är så att du upplever svårigheter att varva ner, så är även det något som går att lära sig. Hjärnan är formbar och vi kan lära oss nya sätt att vara i livet. En terapikontakt kan även innebära att lära sig ta hand om sorg eller andra svåra känslor, samt att arbeta med den skam du upplever.
Jag funderar även över av stämningsmötena med din ar betsgivare. Upplever du att de ”håller tillbaka” dig för myck et? Att du inte alls får chansen att känna dig kompetent och att göra något meningsfullt? I så fall bör ni ha en dialog runt det. Din egen upplevelse är viktig, vilket ibland kan tappas bort när någon annan kommer med en yttre bedömning.