Läkande löptur
Så blev löpningen en väg ut ur den posttraumatiska stressen för fotografen Jacob Zocherman.
Pannlampans sken är det enda som syns när jag springer upp för branten. Hjärtat slår som om det är på väg att sprängas. Andetagen rosslar och saliv droppar från underläppen. Benen värker och tinningarna dunkar när allt har glidit över i en dimma av smärta. Men det är en annan smärta än den jag tvingats leva med sedan jag sex månader tidigare tappat fästet om verkligheten och fallit ner i mörker. Smärtan som kommer nu, av att springa sig totalt slut i uppförsbackar, är annorlunda och mer hanterbar, då den är fysisk och går att identifiera.
Samtidigt där i mörkret är det lätt att undra: Hur blev allting så här? När förvand lades jag, från en fungerande människa med drömmar och ambitioner till ett nervöst vrak som inte längre fungerar. Hur slutade det med att jag måste springa i ursinne för att orka leva vidare?
berättar jag om
2,5 ÅR SENARE dessa springande nätter för psykiatern Karin Hyland.
– Rent faktiskt så var du på en jättehög stressnivå alla stunder när du inte var ute och sprang. Du var helt slut men hade en aktivering av alla in tryck kring dig, säger hon när vi träffas på Mottagningen för elitidrott och hälsa i Stock holm.
I slutet av 2015 hade jag suttit i ett liknande rum med Gudrun, den terapeut som just diagnostiserat mig med posttraumatiskt stressyn drom, PTSD. När jag tappade kontrollen över min värld hade jag börjat ha regelbundna sam tal med henne, i ett försöka att rädda det som räddas kunde. Nu tittar Karin Hyland upp märksamt på mig när jag talar. När tystnaden kommer låter hon orden långsamt sjunka in, svarar lugnt och berättar om hur vanligt det är att PTSD för med sig både utmattning och den depression som även kom att drabba mig.
Trots att tid har passerat är långt ifrån allting läkt. Men
” Hur slutade det med att jag måste springa i ursinne för att orka leva vidare?”
det känns tryggt där i rummet med Karin Hyland och hennes kollega Göran Kentää, som är huvudansvarig för idrottspsy kologi vid Riksidrottsförbun det och lektor vid Gymnastik, och idrottshögskolan i Stock holm. På Mottagningen för elitidrott och hälsa jobbar de nästan uteslutande med idrot tare på landslagsnivå. Trots att jag aldrig burit de svenska fär gerna har de gått med på att ge ledtrådar i jakten på svaret på frågan som den senaste tiden inte kunnat lämna mig ifred: Räddade löpningen mitt liv?
att säga när en
DET ÄR SVÅRT människa egentligen går sönder inombords. Men det är sällan som isen plötsligt bara ger vika under ett steg. I stäl let sker det gradvis med år av nötande, där personen regel bundet sjunker långsamt och närmar sig djupet samtidigt som den upprepar för sig själv: Jag har kontroll på det här.
Under hela min uppväxt hade rastlösheten härbärge rat inombords och drömmen närdes tidigt om att jobba i krigsområden. Först var målet att bli läkare, sedan att bli fotograf. Flera gånger hade det varit på gång men min far begrep som tur var bättre:
– En förälder ska inte behöva begrava sitt eget barn, sa han allvarsamt på balkongen till det hus där jag hade växt upp.
– Den dag du har kunskapen, erfarenheten och har tagit de rätta stegen kommer jag att stötta dig, fortsatte han i hark lande ton.
Året efter, 2007, skrev jag in mig på bildjournalistikpro
” Springer du på ett sätt som är vilsamt för dig går stressnivå erna ner”
grammet vid Mittuniversitetet i Sundsvall.
fotoutbild
2009 AVSLUTADE JAG ningen i förtid. Via en tid i Kenya kom jag till New York för att arbeta som fotoassistent. Inte långt efter att jag hade installerat mig kom larmet. En jordbävning på Haiti den 12 ja nuari 2010 ödelade inte bara en stad utan svepte undan benen för en hel befolkning och kom att förändra mitt liv.
– Du är redo nu, hördes pap pas röst från östra sidan av det hav som nu skilde oss åt med 600 mil.
Han lät förvånansvärt lugn. När vi hade lagt på började adrenalinet och rädslan pumpa samtidigt som jag förstod att det var nu eller aldrig: möjlig heten att ta steget mot det jag så länge drömt om.
Under tiden i den skövlade haitiska huvudstaden slog stressnivåerna i taket och över levnadsinstinkten skyddade som ett ständigt pålagt mjukt täcke. För första gången ström made alla krafter åt samma håll. Rätt plats, rätt tid och rätt sak. Livet och döden blev så närvarande att det var svårt att inte känna sig mer levande än då, när varje ögonblick innehöll något som kändes. Efter Haiti följde frilansjobb i väpnade konflikter, svälthärjade områ den och ytterligare naturkata strofer. Bara en deadline till, ett flyg till, en vecka till. Det fanns varken tid för reflektion eller vila, utan enbart ett liv i klimax som utspelade sig varje dag under varje vecka av varje år.
– Den förhöjda vaksamheten under längre perioder om man befinner sig i livshotande och spända situationer leder till att stressystemet ständigt är påslaget.
Karin Hyland får det att låta så självklart när vi sitter där i Stockholm åtta år senare.
hade
UNDER HELA UPPVÄXTEN det funnits en oro i kroppen där fysisk träning alltid varit en motvikt. När fotografin tog över mitt liv och jag i princip flyttade hela tiden var löpning den enda formen av träning som var möjlig. Men den blev snart alltmer kravfylld och klarade jag inte det på förhand bestämda målet så kände jag mig usel. Livet växlade upp. Löpningen likaså. Jag ströss lade mig själv runt jorden. Det var som att släppa delar av sin egen aska trots att jag fortfarande var vid liv. Sen kom samtalet, fredagen den 16 december 2011 några minuter efter tio på kvällen, som fick karusellen att spinna loss från sina fästen: – Pappa har hängt sig. Min systers röst var fylld av tårar och det var svårt att uppfatta orden. Några timmar senare satt jag på ett plan för att vara tillsammans med det som nu var kvar av familjen. Jag var van vid döden, sa jag till mig själv. I stället för en personlig tragedi blev det samma känsla som under ett jobbuppdrag, där praktiska saker skulle fixas. När det mesta var ordnat började jag arbeta igen. Tomheten i bröstet och känslan av att något var fel stuvades undan. I stället sprang jag snabbare, reste mer och jobbade hårdare.
Karin Hyland och Göran Kentää bryter ner löpningen i konkreta delar som blir för ståeliga.
– Springer du på ett sätt som är vilsamt för dig, då går stressnivåerna ner under tiden du springer, säger Göran.
Min löpning var tvärtom. Då kraschen kom närmare ökade jag bara kraven på mig själv. Tankarna far inombords: Hur kunde jag göra så här mot mig själv? Hur kunde jag jobba ihjäl mig, aldrig ge tid för återhämt ning och inte en enda gång ge vika för rädslor och tvivel? Hur kunde jag spurta mig igenom kilometer efter kilometer och dessutom hata mig själv om jag inte klarade det på en viss tid?
blackouter
STRESSUTSLAG OCH anlände 2013, men gasen var enklare än bromsen. 2014 gick
flyttlasset till Sydsudan där inbördeskriget just brutit ut. Ett år senare var jag fortfa rande kvar och under början av 2015 slog det mig för första gången att jag höll på att tappa kontrollen. Sömnlös under flera dygn och med stora kon centrationssvårigheter sjönk jag genom isen, oförmögen att förhindra det.
Men i stället för att söka upp fast mark stannade jag kvar ytterligare ett halvår. Tillbaka i Sverige under som maren 2015 var jag i så dåligt fysiskt skick att det inte längre gick att bevisa något. Jag lämnade löparklockan hemma för första gången på flera år. Där och då, i den ljumma brisen under den böljande grönskan intalade jag mig själv att allt kanske ändå skulle bli bra. Men då gick det inte att komma ner i varv. Så jag sjönk och störtade mot djupen i ett katastrofalt tempo i en allt mer panikartad vardag. Ångesten sköljde över mig och allt jag någonsin varit togs ifrån mig.
De isande
SÅ KOM NOVEMBER. vindarna svepte in över Göte borg och attentaten över Paris. Efter att ha återvänt från den franska huvudstaden gav jag slutligen upp. Min självbild gled iväg på det isflak som var kvar sedan jag sjunkit ner
under ytan. Döden har kommit för att hämta mig trodde jag först, för att senare önska det. Det enda som fick mig att hålla ut var att springa. Jag sprang på nätterna. Jag sprang på dagarna. Jag sprang utan mål. Jag sprang utan tid. Jag sprang från demonerna. Jag sprang ett steg i taget. En meter i taget. Ett andetag i taget. Jag sprang för att överleva.
– Någonstans förstod du att löpningen kunde få fylla en annan funktion än krav och prestation. Att det var något som kunde underlätta ditt väl befinnande och din hälsa.
Göran Kentää analyserar mitt beteende. Jag är orolig för att han ska tycka att jag bytt ut ett beroende mot ett annat:
– Har man tappat ett område i livet med kickar då kanske man försöker hitta det någon annanstans, fortsätter han.
Paniken kommer krypande. Tänk om jag enbart skiftat fo kus, ekar det inombords. Karin Hyland avbryter tankeflödet:
– Jag frågar mig om det är bättre att ha ett alkoholbe roende än att springa, eller är det bättre att behöva vara i krigszoner och jobba ihjäl sig i stället för att springa på ett kravlöst sätt som du gör nu? Vi har olika behov och vi har olika värden, säger hon.
Jag sitter tyst och försöker förstå utan att egentligen ha en aning om vilket domslut som just fällts. Göran Kentää fyller ut den obehagliga tystnaden:
– Det ser sundare ut att springa än att ägna sig åt ett substansberoende, ett spel missbruk eller något annan form av kicksökande förstärk ningar, säger han.
sig sitt
VÅRT SAMTAL NÄRMAR slut och någonstans gnager känslan fortfarande. Räddade löpningen verkligen mitt liv? Och om den gjorde det, vad händer den dagen jag inte kan springa mer?
– Man kan på ytan säga att två individer springer 15 mil i veckan. Den ena för att tävla eller för att bli bäst till varje pris och lätt kan bli stressad över det. Medan den andra springer för välbefinnande, och närvaro. Det är två vitt
skilda fenomen trots att det på ytan ser ut som samma sak, men det ena sättet kan hålla dig över ytan medan det andra kan dra dig ner under densam ma, summerar Göran Kentää.
Något lossnar inombords då jag förstår att löpningen i sig hjälpte när jag var på botten. Att den gav luft i lungorna för att uthärda livet under ytan. Dels genom de kemiska pro cesser som sker under fysisk ansträngning, dels som ett meditativt rum där det som plågade inte fick fäste.
Trots att det i höst har gått tre år, hundratals terapitim mar och att det finns ett mer stabilt underlag, så sjunker jag fortfarande ibland. Många gånger är det svårt att klara av saker jag förut tyckte var enkla och jag är extremt känslig för stress och krav från andra. Men jag börjar förstå vad som är skadligt, vad som är bra och att jag är mer än det jag presterar.
Nu springer jag så snabbt jag vill och har lust med. Låter löpning i naturen vara en prio ritet. Träden svajar längs med stigen jag springer på så att det till slut inte finns något annat kvar. Bergen suger åt sig allt, sväljer mina tårar tills de inte längre rinner.
Jacob Zocherman är frilansandefotojournalist.