Åsanilsonnevill hjälpapatienterattsluta medpsykofarmaka.
Vårdgivare bör utbildas bättre.
Jag har försökt sluta många gånger”, säger de sorgset. ”Det har inte gått.” De har tagit psykofarmaka i två år, sex år, tolv år.
Ibland säger de att de egentligen inte ville börja, men övertalades. Andra fick övertala sin doktor, som min gamla mamma som hade hört talas om ”lyckopiller”. Dem ville hon ha. Så småningom vill de sluta. Försöker, misslyckas. Någon hjälp att sluta har de sällan fått, i många fall tvärtom – de har avråtts från att försöka minska/sluta, uppmuntrats att i stället se på sin sjukdom som kronisk, medicineringen som livslång.
Ibland har de helt enkelt spolat ner tabletterna i toaletten. Ibland har de halverat dosen, halverat den igen efter några dagar, och sedan slutat helt.
De har gjort som man brukar när man slutar med en antibiotikakur eller smärtlindrande mediciner. Slutat. Och blivit dåliga. Alla blir rädda, medicinen sätts in igen och både den drabbade och doktorn tror att de nu ser hur personen ”egentligen” mår, när de i själva verket har sett en utsättningsreaktion.
Jag tycker att vi ska jämföra våra psykofarmaka med alkohol i stället för med insulin eller antibiotika. Det går ju fint att behandla ångest med alkohol. Det betyder dock inte att ångest beror på alkoholbrist. Vi kan bli beroende av alkohol, och en kropp som har vant sig vid en viss promille kan bli väldigt dålig, till och med dö, om alkoholtillförseln stryps för snabbt. Det betyder fortfarande inte att personen lider av ett kroniskt alkoholbristsyndrom, bara att långvarigt alkoholintag leder till abstinens när man slutar. Det, i sin tur, betyder inte att man aldrig ska sluta, bara att man kan behöva kompetent hjälp under abstinensen.
Det är hög tid att vårdgivare som skriver ut psykofarmaka utbildar sig så att de även kan sätta ut preparaten, alltså avsluta medicineringen, på ett säkert sätt. Jag tycker att vi inom vården ska stötta de olika lekmannainitiativ som syftar till att ge hjälp till självhjälp för dem som vill sluta.
Många undrar om det inte skrivs ut för mycket antidepressiva mediciner i Sverige i dag – 700 000 dygnsdoser är ju en ganska häpnadsväckande siffra. Den kan förstås tolkas som att väldigt många börjar medicinera, men påverkas även av att många som börjar sedan har svårt att sluta. Här ser jag en tydlig förbättringspotential. Åsa Nilsonne är professor emeritus i medicinsk psykologi, psykiater, psykoterapeut och författare.
Psykofarmaka borde jämföras med alko hol, inte insulin