Du frågar – experterna svarar.
Min pojkvän är 21 år och har väldigt dålig självkänsla, som yttrar sig i form av dåligt självförtroende och självkri tik. Han påstår även att han känner ångest inför det mesta. Dessutom är han snabb med att kritisera andra när de gör fel. Vissa perioder mår han väldigt dåligt, även om han inte visar det så tydligt utåt.
I höstas mådde han så dåligt att han klunkade en halv flaska sprit på tom mage, krossade en spegel och rispade sönder handleden. Han blev hämtad av ambulans men fick komma hem samma natt, eftersom läkaren inte bedömde att han hade några självmordstankar. Han fick komma till en psykolog vid två tillfällen, men han tyckte inte att hon tog honom på allvar. Men han kände en enorm lätt nad efter händelsen, då han fått sin omgivning att förstå hur dåligt han mår. Efter den händelsen har jag inte märkt av några som helst tecken på att han mått dåligt, förutom att han har en allmänt dålig självkänsla. Men han har till största del varit glad och taggad på livet. Han har även nästan skämtat bort det som hände i höstas.
De senaste dagarna har han varit ganska låg, men jag har trott att det berott på mig, då jag kan vara ganska nedstämd en viss period i månaden. Men i morse när jag vaknade var han väldigt låg och jag försökte få ur honom vad som vad fel. Till slut fick jag känslan av att han hade skadat sig själv igen och jag frågade rakt ut. Han började gråta och visade upp sina handleder. Denna gång hade han rispat båda handlederna. Jag blev förtvivlad och bör jade gråta jag också. Han vill inte berätta för sina föräld rar och han vill inte gå till en psykolog igen. Jag frågade vad vi skulle göra. Då sa han att han bara vill vara med mig och prata med mig. Men jag känner att det blir en för stor börda för mig.
I höstas när det hände hade jag varit ifrån honom stora delar av sommaren på grund av jobb, och sen när jag väl var tillbaka hade jag fullt upp med insparken på högskolan. Därför trodde jag att den händelsen berodde på att jag var ifrån honom så mycket och att han inte hade någon att prata med. Men nu har jag ju varit med honom hela tiden, och jag blir så ledsen över att jag inte kunde förhindra det. Men han är så svår att läsa av. Han är en populär, charmig kil le som alla tycker om. Han är omgiven av sin familj, duktig i skolan och älskad av mig. Men ändå älskar han inte sig själv. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Jag har fått höra att psykisk ohälsa och ångest har varit ganska vanligt i hans fa milj, men jag hade aldrig kun nat ana att min pojkvän led så kraftigt. Han verkar dock må bättre efter att han skurit sig, och verkar inte tycka att det är något problem. Men jag är livrädd att det ska hända igen. Finns det tabletter han kan ta under de perioder han mår dåligt eller vad ska han göra? Hur ska jag gå till väga för att det inte ska hända igen?
Det är tufft att vara nära någon som mår dåligt, men som inte vill söka hjälp
Det är verkligen en tuff situation du är i – att vara nära någon som mår dåligt, men som inte vill söka hjälp. Men jag tycker att du har en sund reaktion när du upplever att det blir en för stor börda för dig att vara den enda som han ska ta stöd ifrån. Det blir en oerhörd belastning och dessutom kan inte du hjälpa honom med det här. Den graden av ångest och det sätt han hanterar det på visar att han har en psykisk ohälsa som kräver professionell hjälp. Han behöver träffa en legitimerad psykolog eller psykoterapeut.
Du skriver att du tänkt att hans mående orsakats av att du varit borta mycket. Men att skära sig, dricka för mycket och bli våldsam är inte reaktioner som står i proportion till det. Det tyder på underliggande problem med att hantera svåra känslor.
Det är olyckligt att din pojkvän inte upplevde att han blev tagen på allvar vid förra kontakten med en psykolog. Och man kan därför till viss del förstå hans ovilja att söka hjälp igen. Men ibland kan det ta ett tag innan vi hittar en terapeut som passar. Ibland får man pröva några tills man hittar någon det känns bra med.
Det låter som om det finns en del skuldkänslor hos dig, med tankar om att du är ledsen att du inte kunde förhindra hans självskadande. Men där ska du veta att det verkligen inte är ditt fel. Det är jättesvårt att läsa av människor och du beskriver ju dessutom att han pendlar i måendet och plötsligt mår bra och inte tycker att det är något problem. För en del människor är det så – de är väldigt känslostyrda. När ångesten slår på blir de helt uppslukade av den och kan inte hitta något hjälpsamt sätt att hantera den på, för att sedan när de mår bra vara uppslukade av den känslan i stället och glömma hur det var. Då är det nästan omöjligt att läsa av någon.
Det jag rekommenderar dig att göra är att förklara för din pojkvän hur orolig du är och hur detta påverkar dig – att hans ovilja att söka hjälp påverkar ditt mående och skadar er relation. Och även att vara tydlig med att du inte kan vara hans enda stöd, utan att han behöver professionell hjälp. Det utmanande för dig blir att fortsätta säga det varje gång han eventuellt vill prata av sig med dig. Risken om du går in och försöker vara hans samtalsstöd är att han blir sämre och aldrig tvingas ta tag i sina problem. Säg till honom att du gärna hjälper honom att ta kontakt med läkare och psykolog och att du eventuellt första gången kan följa med och vara ett stöd, men att du inte kan vara en terapeutisk kontakt för honom.
Det här är inte lätta saker och det kräver att du står ut med frustration från honom när du inte ger det han ber om. Därför är det viktigt att du funderar på var din gräns går och hur mycket du orkar med – till exempel vad du ska göra om han vägrar söka hjälp. Och se till att du själv har någon att ta stöd ifrån. För det är tungt att bära sådana här saker själv.