Fort­sätt­ning från si­dan 17.

Vems syn på vän­skap hål­ler du med om?

Modern Psykologi - - INNEHÅLL - – Ann La­ger­ström

Här får de fy­ra med­lem­mar­na i bok­klub­ben stöd från oli­ka fi­lo­so­fer. Vem tyc­ker du har rätt i kon­flik­ten kring lo­ja­li­tet?

En män­niskas mo­ral kan man ut­lä­sa av vem hon väl­jer att va­ra lo­jal med, me­nar den ame­ri­kans­ka fi­lo­so­fen Jo­si­ah Royce (1855–1916), och hans tan­kar kan in­tres­se­ra Julia. Royce häv­dar att människan föds in i en värld full av fö­re­ställ­ning­ar och att det är nöd­vän­digt att hon in­te ba­ra anam­mar dem hur som helst, ut­an väl­jer med­ve­tet. Royces etik är bå­de in­di­vi­du­a­lis­tisk – du mås­te väl­ja själv – och kol­lek­ti­vis­tisk – du är ound­vik­li­gen in­vol­ve­rad i oli­ka so­ci­a­la sammanhang. Välj vem du vill va­ra lo­jal med för det kom­mer att på­ver­ka din möj­lig­het att för­verk­li­ga dig själv.

Den gre­kis­ke fi­lo­so­fen Aristo­te­les (384–322 f.kr.) tar vän­ska­pen på stort all­var. Re­la­tio­nen till vän­ner, phi­lia, är minst li­ka vik­tig som re­la­tio­ner­na till vår part­ner el­ler fa­milj. Käns­lan vi har för vå­ra vän­ner är i högs­ta grad en form av kär­lek, kanske till och med stör­re än den vi har till vå­ra tra­di­tio­nel­la part­ner. Så här har Iris de­fi­ni­tivt nå­gon att hål­la i han­den.

Aristo­te­les skil­jer på vän­ner i störs­ta all­män­het och nä­ra vän­ner. En nä­ra vän­skap tar tid att byg­ga upp: Vi mås­te trä­da fram in­för varand­ra, be­rät­ta om vå­ra in­ners­ta tan­kar, bli mot­tag­na och vin­na varand­ras för­tro­en­de, me­nar Aristo­te­les.

Att le­va för and­ra, som Jim vill gö­ra, an­såg den frans­ke fi­lo­so­fen Au­gus­te Com­te (1798–1857) va­ra in­te ba­ra gott, ut­an nöd­vän­digt. Där­för in­tro­du­ce­ra­de han or­det al­tru­ism (från frans­kans aut­rui ”för and­ra män­ni­skor”, ”för näs­tan”). Den som ba­ra äg­nar sig åt sig själv ris­ke­rar att le­va sitt liv i ”okun­nig dva­la och okon­trol­ler­bar sin­nes­rö­rel­se”, skrev Com­te. Men om man i stäl­let vän­der sig ut­åt och äg­nar sig åt att tjä­na and­ra, så kom­mer man att hit­ta en helt an­nan sta­bi­li­tet.

Nelly väl­jer sig själv fö­re de and­ra och det be­slu­tet skul­le hon kun­na få stöd för från den brit­tis­ka fi­lo­so­fen och so­ci­o­lo­gen Her­bert Spencer (1820– 1903). Människan strä­var ef­ter lyc­ka, me­na­de Spencer, och ge­nom att er­kän­na si­na be­hov och föl­ja dem så ut­veck­lar hon bå­de sig själv, and­ra och sam­häl­let. Den som för­verk­li­gar si­na dröm­mar ger ock­så and­ra möj­lig­het att för­verk­li­ga si­na.

Även om Spencers filosofi bru­kar in­gå i det som kal­las för ra­tio­nell ego­ism, så me­na­de han att den som sö­ker ef­ter sin egen lyc­ka, och fin­ner den, sam­ti­digt blir med­ve­ten om and­ra män­ni­skors be­hov – en form av med­käns­la som vux­it fram ur själv­med­ve­ten­het och själv­för­verk­li­gan­de.

KÄR­LEK EL­LER VÄN­SKAP Vad väl­jer du när det verk­li­gen gäl­ler?

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.