Mamma tar på mina barn
Min mamma är en väldigt gränslös person. Hon har svårt att respektera andras gränser, såväl fysiska som emotionella. Hon kommer från en väldigt trasig uppväxt med psykisk sjukdom och incest, men har gjort sitt allra bästa för att göra det bra för mig och mina syskon.
Nu har jag fått egna barn. De älskar sin mormor och hon är snäll mot dem. Men hon kan inte sluta ta på dem på ett sätt som jag tycker är olämp ligt. Hon smeker dem på rumpan, ska alltid ta av dem kläder och blöjor, och tvättar dem på ett sätt som både jag och min man tycker är kon stigt. Jag blir alldeles kall när jag ser henne göra det. Jag har försökt säga nej. Ibland går det men oftast är det som att jag fryser. Jag mår fruktans värt dåligt över att inte kunna freda mina egna barn.
Jag vet inte hur jag ska göra när mormor vill vara barn vakt. Barnen är ännu små och förstår inte riktigt vad som är fel. De gråter ibland när mormor insisterar för mycket på att ”tvätta”. Jag tror inte att hon vill illa. Jag tror inte heller att hon förstår att hon gör något fel. Jag tror inte att min mamma har några sexuella avsikter med det hon gör. Men det blir så fel ändå. Jag vet inte hur jag ska kunna ta upp detta med henne och skäms oerhört. Hoppas att ni kan hjälpa mig.
Tack för din fråga, som jag är glad över att du har skickat till oss. Det är så tydligt att din oro och vånda bottnar just i omsorg och kärlek, allra mest om och till dina barn, men även dina varma känslor och din förståelse för din mamma lyser igenom. Du befinner dig helt enkelt i den svåra situationen att en människa som du i grunden tycker om, beter sig på ett sätt som är helt och hållet oacceptabelt, eftersom det skadar andra människor, i det här fallet dina barn.
Många i din situation hade nog varit hårdare och mer fördömande, och det hade varit begripligt, men du har genom din inställning ett försprång. Det är större chans att du kommer att kunna lösa den svåra situationen på ett sätt så att alla inblandade tar så liten skada som möjligt. Och lösningen på problemet tänker jag handlar om att erbjuda oerhört tydliga ramar och gränser för din mamma.
Du tar upp att du i de situationer som man – utifrån din beskrivning–nog fårbenämnas om övergrepps situationer, fryser. Jag tolkar att du med det ordet menar att du blir helt handlingsförlamad, oförmögen att vare sig göra eller säga något. Det är en typisk och alltså både vanlig och normal reaktion då man utsätts för övergrepp. Och när någon gör något mot dina barn så får man nog säga att även du utsätts för ett övergrepp.
Men jag undrar också över om det du ser din mamma göra mot dina barn också väcker minnen av beteenden hon har haft mot dig? Det skulle i så fall kunna förstärka dessa känslor. Nu är du en vuxen och kapabel kvinna, men när du upplevde detta första gången var du i så fall liten och hjälplös, och helt i händerna på din mamma. Om du inte själv har några minnen av just den här typen av övergrepp, så tänker jag mig att det som nu pågår ändå måste väcka en massa tankar hos dig om hur du egentligen hade det när du var liten.
Mitt förslag till lösning på problemet är alltså tydliga ramar och gränser, och då måste korten läggas på bordet. Du måste beskriva för din mamma vad du ser och hur du upplever
När någon gör något mot dina barn så får man säga att även du utsätts för ett övergrepp
det. Det är ingen lätt sak att göra, och inte heller någon lätt sak för din mamma att ta emot. Det är utan tvekan så att du kommer att behöva hjälp med dessa samtal.
Viktigt är också att så långt som möjligt skala av alla risker för känsloutbrott. Det är nästan alltid bäst att sätta sig ner och ha ett planerat och strukturerat samtal, i stället för att vänta in ”ett lämpligt tillfälle”. Särskilt olämpligt vore det att ta snacket i anslutning till att din mamma har betett sig olämpligt, då det ökar risken dramatiskt för att hon känner sig anklagad, misstänkliggjord och skambelagd, och inte alls kommer att ta in det ni säger.
Jag tror att det vore bra om du och din man tillsammans tog samtalet. Om det fungerar dåligt med bara er två så finns också möjligheten att boka en tid hos familjerådgivare eller kommunens familjeterapeuter, som kan agera samtalsledare, och också vara ett stöd för dig i att stå upp för allvaret i situationen. Grunden i ert samtal bör vara att barnen och deras behov går före allt annat. De är högsta prioritet. Att klandra och analysera din mammas beteenden är däremot inte något ni behöver ägna så mycket tid. Precis så som du beskriver hela situationen i de sista raderna av ditt brev tror jag skulle kunna vara en mycket fin och inkännande start på ett samtal, även om jag förstås inte alls kan garantera att din mamma kommer att uppleva det så. Men du måste ta risken att din mamma inte kommer att ha någon förståelse. Allt i livet går inte att lösa lätt och smidigt, och ibland är priset högt för att göra det man måste göra: skydda sina barn.
Hur ramarna för barnens och mormors umgänge ska se ut måste du och din man tillsammans bestämma. Men så som du beskriver läget så låter det direkt olämpligt att mormor alls är tillsammans med barnen utan att någon av er två också är med. Det går också att göra överenskommelser om vilka sysslor hon får göra, och där tycker jag att det är ni föräldrar som ska ha ansvar för blöjbyten och bad. Det är ju inte sådant som normalt är huvudfokus i kontakten mellan barnbarn och deras mor- och farföräldrar, utan det brukar ligga mer på lek, sagoläsning, måltider, parkbesök och sådana aktiviteter.
Om det inte hjälper att medvetandegöra din mamma om vad hon faktiskt gör, och att sätta upp tydliga gränser för att få stopp på detta, så måste tyvärr gränserna bli ännu hårdare. Prioritetsordningen – att barnen alltid går först – måste var tydlig för både dig och din man.