Lagom rädd?

Skräckfilm, bergochdalbanor, ? allehanda våghalsiga sporter och aktiviteter – det finns många exempel på att rädsla i lagom dos tycks trigga vårt belöningssystem. Men evolutionärt verkar det ju vansinnigt att söka sig till farliga situationer, så varför fungerar våra hjärnor så här?

⁄ Katja

Visst har det funnits ! ett evolutionärt tryck för människor och andra djur att undvika faror, vilket i sin tur har påverkat vår hjärna och hur den reagerar på sådant som kan vara farligt. Men det är bara en sida av myntet. Samtidigt

har det funnits ett evolutionärt tryck att trotsa faror (i synnerhet icke livshotande sådana) då detta gör det möjligt för oss att utforska vår miljö, hitta föda, partners och så vidare. Att undvika sådant som kan vara farligt innebär alltså en kostnad, och överdriven försiktighet är helt enkelt inte bra för överlevnad och reproduktion. Hos människor tar detta sig uttryck i att vi söker sinnesintryck och spänning och upplever tristess eller brist på sinnesstimulans som obehagligt. Miljöer som är extremt fattiga på sinnes-intryck upplevs faktiskt så obehagliga att detta har använts som tortyrmetod. Människor varierar i sitt behov av sensoriska intryck och de med större behov ägnar sig ofta åt den typ av våghalsiga aktiviteter som du beskriver i jakt på spänning och nya sinnesupplevelser. Men vi gör det alla i någon mån, även om det i mindre extrema fall handlar om att pröva en ny maträtt eller läsa en spännande deckare.

Förutom nya sensoriska stimulus kan också själva spänningen innan något händer trigga belöningssystemet. Vid hasardspel är det till exempel inte bara när vi vinner som belöningssystemet drar igång, utan också när vi väntar på utfallet. Denna spänningskomponent är sannolikt aktiv även vid andra riskfyllda aktiviteter och gör att de fungerar belönande.

⁄ Johannes Björkstrand, legitimerad psykolog och forskare vid Uppsala universitet och Syddansk universitet