Paula Stenström Öhman tar sig an psykisk ohälsa på scen.
Dramatikern Paula Stenström Öhman har använt sig av sina egna erfarenheter i drömspelet Blue air, som utspelar sig på en psykiatrisk klinik. Hon vill sätta ljuset på de problem som den psykiatriska vården brottas med, men också på de positiva möten som kan uppstå där. Huvudpersonen Rita U är pjäsens opålitliga vittne. Pjäsen spelas på Örebro länsteater.
Varför skriver du om psykisk ohälsa?
– Jag blev själv sjukskriven för utmattning våren 2017 och åkte in i en karusell av utredningar, och de erfarenheterna har jag tagit med mig i skrivandet. För att fånga upp fler perspektiv har jag intervjuat patienter och anhöriga. Jag har även pratat med personal inom psykiatrin, som har en oerhört ansvarsfull uppgift, men de räcker inte till. De tillhör också en yrkesgrupp där utmattning är vanlig.
Hur använder du dig av dina egna erfarenheter i pjäsen?
– Jag är intresserad av mellanrummet mellan det vi känner igen och det okända. I vissa stunder under min sjukdom kunde jag känna eufori, ett rus, som hade med kreativitet, fantasi och drömmar att göra.
Jag ville tillbaks till den gläntan. Sedan påmindes jag om vilken fruktansvärd känsla det är att inte känna igen sig själv, att hamna i en perifer verklighet där man får kämpa för sin trovärdighet. Det mörkret är svindlande åt andra hållet.
Vem är Rita U, huvudpersonen?
– Hon är ett drömt alter ego, som gjort att jag kunnat undersöka hur det varit om bristen inuti mig inte hade fått läka, om saker tagit en annan vändning. Rita befinner sig i en accelererande livskris och bär på en outtalad sorg som hon försöker förstå. Så småningom hamnar hon på en psykiatrisk klinik. Allt skulle kunna vara Ritas skuggor, rädslor och fantasier.
Det finns en samhällskritisk dimension i din pjäs.
– Jag har inte skrivit en politisk pamflett med några svar, men ja, jag är väldigt kritisk till hur vi tar hand om människor som inte mår bra i vårt samhälle. Bristen på läkare, långa kötider, snabba diagnoser, inlåsning, isolering, över- och felmedicineringar. Och ingen har tid att prata med patienten. Jag är inte emot medicinering, men jag upplever att det tas till för snabbt. Det saknas tid och resurser att hjälpa på ett djupare plan.