Bo ensam = vara ensam?

I en essä i Svenska Dagbladet i oktober, skriver vetenskapsjournalisten Henrik Höjer att omkring 300 000 personer beräknas vara socialt isolerade i Sverige, och hänvisar till den senaste rapporten som publicerades av Statistiska centralbyrån (SCB) i somras. Det handlar i första hand om gruppen äldre, och framför allt äldre män, men även låginkomsttagare, arbetslösa och storstadsbor.

En förklaring, menar Henrik Höjer, kan vara att ensamhushållen är så vanliga i Sverige, kanske till och med vanligast i världen. Först efter mitten av 1900-talet började ensamhushåll bli en vanlig boendeform, eftersom vi först då uppnådde ett sådant välstånd att större grupper hade råd att bo själva. En annan orsak är kvinnoemancipationen som gjort det lättare för kvinnor att vänta med giftermål, men också att ta ut skilsmässa. Även teknikutvecklingen och urbaniseringen har medfört möjligheter att kunna leva ensam utan att vara ensam. Det ökande ensamboendet hänger även ihop med att man i den moderna världen har allt fler olikartade faser i livet – man kanske pluggar, jobbar utomlands, reser, gifter sig, skiljer sig, lever som särbo – och kanske lever man ensam i någon eller några av dessa faser.

Ensamboendet ökar i nästan hela världen, men är vanligast i de rikaste delarna: Europa och Nordamerika. Henrik Höjer hänvisar till en rapport från Som-institutet på Göteborgs universitet från 2015: ”Bortsett från att andelen ensamboende är högre i Sverige tycks svenskarna snarare vara mindre ensamma än människorna i de flesta andra europeiska länder.” Rapporten bygger bland annat på European Social Survey, där man undersökt flera komponenter av ensamhet. Var fjärde svensk har till exempel ”låg umgängesfrekvens”. Det är illa i sig, men det europeiska snittet är över 40 procent.