Frånvarande förälder
Jag har levt i en ? samkönad relation och har en sjuårig dotter tillsammans med en annan kvinna. Men när barnet var ett år separerade vi. Min tidigare sambo har haft oregelbunden och sporadisk kontakt med dottern, varvat med intensivare perioder. Sedan något år tillbaka bor dottern hos min tidigare sambo någon dag i veckan. Men utan riktiga rutiner: tider ändras ofta. Jag har anpassat mig för min dotters skull – hon har varit nöjd med att mestadels bo med mig. Nu har problem uppstått. Den andra föräldern säger sig inte ha tid att ha barnet mer än varannan helg. Detta sliter på mig samt skapar en osäkerhet hos barnet som börjar undra varför föräldern inte har tid. Vilka krav kan jag ställa på den andra föräldern? Var kan jag och min dotter få stöd i hur vi ska hantera situationen om den andra föräldern väljer att inte ha någon eller minskad kontakt? Min dotter är ett mycket intuitiv och lyhört barn vilket gör att hon förstår och tänker mer än vad hon säger, något som också oroar mig i denna situation.
Den situation ni har hamnat i låter både slitsam och sorglig för dig och er dotter. Även om det påverkar er dotter oerhört mycket är det viktigt att komma ihåg att det är ni vuxna som måste fatta alla beslut. Lika viktigt är att ni båda gör ert yttersta för att hålla er dotters bästa i fokus när ni fattar de besluten. Det är lättare sagt än gjort, men icke desto mindre är det viktigt; barnets bästa måste stå högst upp på er agenda.
Att ta de här samtalen är för många som genomgått en separation väldigt komplicerat. Samtalen väcker starka känslor som egentligen har mer med den tidigare kärleksrelationen att göra än med det delade föräldraskapet eller föräldrarollen till det gemensamma barnet, och det blir svårt att hålla isär de sakerna.
Har ni tagit hjälp för att komma framåt i de här diskussionerna? Ni kan exempelvis vända er till familjerådgivningen eller familjerätten för att se vilken hjälp ni kan få. Kanske kan ni där både dra nytta av deras erfarenheter av par i liknande situationer och få stöd och hjälp att få till en bra kommunikation er emellan och försöka komma fram till lösningar som fungerar för er alla. I det sammanhanget vore det nog bra att du betonar för den andra föräldern hur viktig hon är för er dotter och att det är din dotters önskemål du framför och hennes bästa du har för ögonen.
För er dotters del är det viktigt att hon får en förutsägbarhet i kontakten till sin andra förälder och att perspektivet är långt, det vill säga att hon vet hur det ska bli för en lång tid framöver. Hon är bara sju år och även om du beskriver en intuitiv och lyhörd flicka behöver hon förutsägbarhet för att veta vad hon har att förhålla sig till.
Du kan läsa mer om det här med att vara förälder efter en separation i boken Att skiljas med barn: Föräldrar i två hem (Bonnier fakta) skriven av psykologen Malin Bergström.
Du frågar vilka krav du har rätt att ställa på din före detta partner. Det är en i vissa avseenden juridisk fråga utifrån hur vårdnaden av ert barn ser ut, så där rekommenderar jag att du rådfrågar någon kunnig i familjerätt. Ur ett mer psykologiskt perspektiv kan man säga att det är svårt att kräva något av en annan person. Man kan naturligtvis ha önskemål och förhoppningar på vad den andre ska göra, men därifrån till att kunna kräva är steget långt. När den andre inte gör det man själv skulle önska väcker det naturligtvis starka känslor. I ditt fall gissar jag att det handlar om både frustration, ilska och besvikelse men också, och kanske inte minst viktigt, sorg. Sorg å dina egna vägnar men också sorg å din dotters vägnar. För det du tycker hon går miste om och för det du ser att hon skulle vilja ha men inte får.
Avslutningsvis tror jag att allt du gör för att stötta din dotter i detta, till exempel försöker vara tillmötesgående i kontakten med din förra partner, är sånt som din dotter kommer att tacka dig för då hon blir stor nog att förstå det. Kanske kan det kännas skönt att tänka på och ge dig kraft att orka kämpa vidare.
⁄ Liv Svirsky, legitimerad psykolog/ Psykologiguiden.se