Därför får den som varit utsatt ofta men för livet.

Att ha varit MOBBAD som barn kan ge den vuxna

PLÖTSLIGT STOD HAN DÄR MITT I Julvimlet – en man i 35-årsåldern, okänd men med ögon som på något sätt föreföll bekanta. Det visade sig vara en klasskamrat från grundskolan. Efter ett kort samtal sa han att han gått och burit på något han nu skulle vilja säga. Och så följde en överraskande replik: ”Vi var jävligt taskiga mot dig som barn och jag är ledsen för det i dag.” Det har gått några år sedan detta möte och jag minns inte riktigt hur jag reagerade. I dag tycker jag att det var fint gjort av honom – han var ingen elak person, snarare en som kanske skrattade med mobbarna ibland för att undvika att själv bli attackerad.

JAG KÄNDE MIG mobbad under en period av skoltiden. Det är inget konstigt med det – ungefär var tredje person uppger att de har utsatts för mobbning någon gång som barn eller ungdom. Märkligt nog står det inte ett ord om detta i någon av de dagböcker jag flitigt skrev mellan 8 och 17 års ålder. Jag ville ju inte att mamma och pappa skulle få reda på vem jag var där ute i den riktiga världen – fetto, svartskalle och nörd, bland annat. Inte heller är det något jag tänkt på eller pratat särskilt mycket om sedan dess. Men något hände efter mötet med klasskamraten. Jag började tänka efter och insåg att mobbningen faktiskt påverkat mig mer än jag velat erkänna.

Mobbning sågs länge som en oundviklig och nästan normal del av uppväxten, och definitivt något man ska ha ”kommit över” i vuxen ålder. Men forskning tyder på att mobbning kan ge förvånansvärt allvarliga psykologiska men, långt upp i vuxen ålder. Ofta är vi omedvetna om kopplingen. Det kan handla om allt från depression, ångest eller aggression till bristande självkänsla och tillit. Så hur vet man om ens problem är kopplade till tidigare mobbning? Spelar det någon roll? Och hur kan man frigöra sig från sådana skadeverkningar? Mobbning är ett ganska nytt forskningsområde. Svensken Dan Olweus, i dag professor emeritus i personlighetspsykologi vid universitetet i Bergen, grundade fältet på 1970-talet med vad som allmänt beskrivs som den första vetenskapliga studien av mobbning. Intresset hade rötter i hans barndom. Under uppväxten i en småstad fick han en ny granne från Stockholm som blev utsatt för intensiv mobbning.

– Det gjorde starkt intryck, berättar han i dag.

ENLIGT DAN OLWEUS definition består mobbning av upprepade, medvetna handlingar som avser att skada eller förödmjuka en annan person. Det kan handla om fysiskt våld, hot, utfrysning eller att reta och förlöjliga med förnedrande ord eller skratt. För att det ska räknas som mobbning måste det dessutom finnas en skillnad i maktposition mellan mobbare och offer. Till exempel kan mobbarna vara flera, fysiskt starkare eller ha högre status än offret. För den som blir mobbad innebär detta att det är svårt att försvara sig.

En stor del av den moderna forskningen om mobbningens långtidseffekter är baserad på longitudinella studier där man följt tusentals individer under flera

årtionden i Finland, USA och Storbritannien. Dessa studier visar på ett övertygande samband mellan att ha blivit utsatt för mobbning som barn och en försämrad psykisk hälsa i vuxen ålder.

Dieter Wolke, professor i psykologi vid Warwick university i Storbritannien, forskar på ämnet och har bland annat analyserat datan från USA.

– Om man jämför dem som blivit mobbade med dem som inte blivit det så ser man tydligt att de sistnämnda inte utvecklar psykiska problem i samma takt, förklarar han.

Enligt Dieter Wolke har man cirka 2–2,5 gånger högre risk för att utveckla depression och självmordsbenägenhet som ung vuxen om man har varit mobbad. Forskning visar dessutom att de som varit mobbade också har något sämre hälsa, lägre akademiska kvalifikationer, lägre lön och mer problem med nära personliga relationer.

Effekterna håller i sig även senare i livet. En studie av Louise Arseneault, professor i utvecklingspsykologi vid King’s College London, visar att man så sent som vid 50 års ålder löper en 20 procent högre risk för att ha psykiska problem, som depression, ångest och självmordstankar om man har varit mobbad. Man tenderar också att vara mindre nöjd med livet.

MEN HUR ILLA är mobbning jämfört med andra traumatiska barndomsupplevelser? Dieter Wolke har jämfört med effekterna av barnmisshandel. Studien, som publicerades i Lancet Psychiatry år 2015, visar att de som blivit mobbade har mer psykiska problem som unga vuxna än de som blivit misshandlade av sina föräldrar. Resultatet har förvånat många forskare. Dieter Wolke gissar att det delvis kan bero på att barn som blir misshandlade hemma oftare också blir mobbade, kanske för att de är ledsna eller tillbakadragna.

Men Dan Olweus är inte förvånad över resultaten.

– Det är en starkt kränkande och förödmjukande upplevelse att bli utsatt för systematisk mobbning, och många elever får utan tvivel sina liv mer eller mindre förstörda, säger han. Han menar att en del av problemet är att skolan länge har varit ett väldigt slutet system där föräldrarna har haft begränsat inflytande.

– Många lärare har inställningen att det inte finns aggressiva barn, säger han, och menar att de därför avfärdar mobbning som konflikter som barn måste lära sig att lösa. Exempelvis har lärare uppmanat mobbare och offer att skaka hand med varandra, något som kan innebära en ny kränkning för offret.

RESULTATEN KAN DOCK inte bevisa att mobbning verkligen orsakar psykiska problem – bara att det finns ett klart samband. Men det finns andra indikationer. Forskare har även tittat på enäggstvillingar.

– Vi har exempelvis sett tvillingpar där en har varit mobbad och den andra inte. Det är en mycket kraftfull studiedesign, förklarar Louise Arseneault.

Eftersom dessa tvillingar delar exakt samma genetiska uppsättning och växte upp i samma hemmiljö så kan man vara ganska säker på att försämrad psykisk hälsa efter mobbning faktiskt har orsakats av just mobbningen. Redan år 2008 kunde Louise Arsenault visa att det finns en sådan koppling, åtminstone för tioåringar som varit mobbade tidigare.

MEN HUR GÅR man vidare efter mobbning? Det kan vara frestande att söka upp och konfrontera sina gamla plågoandar. Men detta är inget som rekommenderas av de forskare jag talat med.

– Många före detta mobbare skulle antagligen bara säga ”kom igen, det var ju bara lite skoj”. De har ofta totalt omvärderat händelsen, säger Dieter Wolke. Risken är att det hela slutar som i Anna Odells film Återträffen, som iscensätter en återträff med regissörens högsstadieklass där hon har varit mobbad.

Många elever får utan tvivel sina LIV mer eller mindre förstörda.

Det är nog bättre att fokusera på sig själv. En anledning till att mobbning kan påverka oss även efter att den har upphört är att den kan ge upphov till skadliga tankemönster. Man kan börja se sig själv så som mobbarna såg en. Enligt Dieter Wolke kan man börja ha negativa förväntningar

Att ACCEPTERA det som har hänt är viktigt för att kunna gå vidare.

på att andra vill en illa i nya sociala situationer, även om det inte är så. Man kanske blir ledsen och går därifrån helt i onödan. Calli Tzani-pepelasi, docent i psykologi vid University of Huddersfield i Storbritannien, forskar om mobbning och har själv varit mobbad under en tid. Hon säger att upplevelsen gjorde det svårt för henne att lita på andra. Många skäms över att de blivit mobbade och tycker att de har sig själva att skylla – de kanske var för tjocka, smala, aggressiva eller svaga.

– Har man vuxit upp med att höra att mobbning

”går över om man tuffar till sig” så kan ju sådana tankar förstärkas och självföraktet öka.

Att acceptera det som hänt är viktigt för att få ett slags avslut och kunna gå vidare. Förlåtelse kan också hjälpa, säger hon.

Dessa kognitiva fördomar, som kan bryta ner både självkänsla och relationer, har dock en automatik. Men vi kan göra oss av med dem om vi bara är medvetna om att de finns. Själv insåg jag att jag ibland tolkade omvärlden på ett sätt som gjorde mig ledsen. Nu har jag börjat förändra hur jag tänker och agerar. Om man har psykiska problem som man misstänker är kopplade till mobbning men samtidigt är förvirrad över hur tankarna hänger ihop, kan man få hjälp av en psykolog. Metoder som kognitiv beteendeterapi, som bygger på att ändra hur man tänker och agerar, kan hjälpa en att gå vidare. Dan Olweus tror att gruppterapi skulle kunna vara särskilt effektivt.

– Det är slående att mobboffersituationerna är så lika varandra på många sätt, säger han.

Dan Olweus understryker att mobbning i skolan faktiskt är ett stort folkhälsoproblem och att det är viktigt att även reducera och förebygga problemen. Bland annat har han skapat Olweusprogrammet mot mobbning, vilket är ett av de internationellt mest använda forskningsbaserade programmen och består av samordnade åtgärder på skol-, klass- och individnivå. I vetenskapliga studier har han dokumenterat att nivån av mobbning vanligtvis minskar med 30–50 procent efter 8 månaders arbete med programmet.

MEN DET FINNS mer kontroversiella idéer. Forskning visar att barn som är tillbakadragna, ensamma och lätt blir upprörda oftare blir mobbade. Det finns också en ökad risk om man är ny på skolan eller invandrare till exempel. Louise Arseneault menar att man skulle kunna hjälpa barn i riskzonen genom att ge dem verktyg så att de kan undvika att bli mobbade i framtiden.

Det kan inkludera tips om hur man skaffar vänner eller säger ifrån mer effektivt.

För mig känns detta olustigt, som om det vore ens eget fel att man blev mobbad. Det tycker också Dan Olweus, som varnar för åtgärder som går ut på att försöka göra offren mer tåliga och robusta. Men Louise Arseneault säger att det inte handlar om att skuldbelägga och att det inte är konstigare än att man skyddar sig mot brottslingar genom att låsa dörren eller att undvika att gå hem ensam mitt i natten.

MAN UNDRAR FÖRSTÅS vad som händer med dem som faktiskt mobbar. Hur mår de senare i livet? Det råder det olika uppfattningar om. Forskare tror exempelvis att kronisk stress leder till ökad inflammation i kroppen. Dieter Wolke har därför tittat på biologiska markörer för inflammation och upptäckt att de som mobbade när de var unga, i vuxen ålder hade lägre halter av systemisk inflammation i kroppen än både de som blivit mobbade och de som aldrig varit inblandade i mobbning över huvud taget. Detta tyder på att de är friskare för att de utsatts för mindre stress. Han menar också att mobbare ofta är socialt smarta, men eventuellt har lägre empatiförmåga.

Men Louise Arseneault och Dan Olweus är överens om att en betydande andel av barn och unga som mobbar andra kännetecknas av så kallade beteendestörningar, en tendens att kränka andra personers rättigheter och överträda sociala normer. Att mobba andra är faktiskt ett kriterium för att bli diagnostiserad med beteendestörning enligt diagnosmanualen DSM-5. Detta har en koppling till antisociala tendenser, låg impulskontroll och bristande empati som kan leda till problem senare i livet.

Det mönstret stämmer väl med vad Dan Olweus sett i sin forskning. I en studie följde han upp 800 pojkar från Storstockholm i brottsregistret och fann att de som hade klassificerats som mobbare under skoltiden var starkt överrepresenterade. Runt 55 procent hade blivit dömda för ett eller fler brott.

Calli Tzani-pepelasi påpekar dock att det är viktigt att komma ihåg att alla mobbare inte har samma profil. Hennes doktorsavhandling från 2019 visar att många mobbar främst för att de är rädda för att själva bli drabbade och att de flesta faktiskt känner skuld. Gränsen mellan mobbare och mobboffer kan även vara flytande.

– Att en mobbad person själv blir mobbare ser jag så ofta i min forskning, förklarar hon, och menar att det ibland handlar om en slags revansch. Forskningen visar tydligt att denna grupp, som både mobbar och blir mobbade, faktiskt mår sämre i längden än de som bara blivit mobbade.

TANKEN SVINDLAR. JAG funderar över tiden då jag faktiskt inte var mobbad. Hur betedde jag mig själv mot andra? Försvarade jag mobbade elever? Mobbade jag rentav själv andra, utan att riktigt fatta det? Det tycker jag är en fråga som vi alla ska ställa oss, vare sig vi är redo att gå fram till dem och be om ursäkt eller inte.

I Modern Psykologi 7/2019 skrev Miriam Frankel om depression och språkbruk.