Du frågar – experterna svarar.

Vad är egentligen HSP? Och hur funkar drömmar? Du ställer frågan, vi finner svaret!

Begreppet HSP har jag ? funderat på. Ligger det sanning i HSP (högkänslig) som många använder i dag, eller är det någon som bara hittat på det?

Begreppet HSP, highly sensitive person, myntades av psykologen Elaine Aron på 1990-talet. Det har alltså inte uppstått som en följd av mångårig vårderfarenhet eller forskning. Elaine Aron menade sig ha sett att cirka 20 procent av befolkningen var känsligare än andra. Inom psykiatrin används begreppet syndrom då man inom forskningen har upptäckt att vissa drag eller symtom ofta förekommer tillsammans hos många olika patienter. För att ställa en syndromdiagnos har legitimerade vårdgivare tillgång till detaljerade diagnosmanualer över vilka symtom som måste föreligga, samt hur allvarligt dessa symtom påverkar mående och funktionsförmåga för att en diagnos ska kunna ställas. Om man är HSP eller inte är däremot upp till den som själv upplever sig vara högkänslig att avgöra. Det gör begreppet väldigt godtyckligt.

Ett problem med HSP är att en tydlig definition saknas. Så vad är det? För det första beskriver olika personer begreppet olika och lägger olika stor tonvikt vid aspekter av känsligheten. Man tar gärna upp att HSP inte är en diagnos eller störning, utan ett personlighetsdrag. Men det är många olika personlighetsdrag som nämns som exempel på högkänslighet.

Elaine Aron själv la stor vikt vid överkänslighet för sinnesintryck. Att vara just detta är dock ett av flera symtomkriterier vid autismspektrumtillstånd och är även vanligt vid andra neuropsykiatriska tillstånd. Vidare har man lyft att en oförmåga att reglera sina känslor är en del av högkänsligheten. Även detta är ett vanligt problem vid andra psykiatriska tillstånd.

Många som definierar sig som HSP tar upp sin exceptionella förmåga att känna av andra människors känslolägen, men hur vet man egentligen att man tolkar andra rätt? Andra lyfter att de är ovanligt känsliga för stress. Det är även personer med höga inre krav eller människor som har svårt att skapa struktur i tillvaron. Att vara så känslig att man tar åt sig väldigt lätt av andras negativa kommentarer har också nämnts som tecken på högkänslighet, men kan exempelvis också kopplas till en svag självkänsla.

Slutligen kan man konstatera att många som menar sig vara HSP lyfter detta för att de inte klarar av lika höga krav som andra, att de lättare än andra mår dåligt även vid smärre påfrestningar, det vill säga ungefär samma sak som personer som har en sårbarhet för depression eller ångest lider av. Ett annat problem med begreppet HSP är att det som brukar anges som tecken på högkänslighet är väldigt allmängiltiga personlighetsdrag och upplevelser, som nästan

alla kan känna igen sig i under perioder av livet.

Det råder alltså inget samförstånd kring exakt vilka drag som ingår i begreppet HSP. Många av de personlighetsdrag jag nämnt kan också vara tecken på psykisk ohälsa av något slag, och som man då skulle göra bäst i att söka behandling för. Människan har av naturen ett starkt behov av att sortera och kategorisera. Kanske ska man se på HSP som ett försök att förstå våra egna upplevelser.

Men det finns allvarligare aspekter av ”personlighetsdraget” HSP. För det första kan HSP i värsta fall användas på ett sätt så att man inte går vidare och utreder verklig psykisk ohälsa som alltså förblir obehandlad. Det enda syftet med psykiska diagnoser är ju att man ska kunna sätta in rätt behandling och därmed förändra tillståndet.

HSP, till skillnad från psykiatriska tillstånd, används vanligtvis inte främst i syfte att komma till rätta med problem, det vill säga att försöka bli lite mindre högkänslig i de situationer där personlighetsdraget ställer till med problem. Att vara HSP blir ofta något av ett konstaterande. I bästa fall leder det till att man bättre kan acceptera och lära känna sig själv, för att på sikt kunna anpassa sina livsbetingelser till sina genuina behov. I sämsta fall leder konstaterandet till att man anammar en bild av sig själv som svag, vilket i de flesta fall får konsekvensen att man begränsar sitt liv.

⁄ Jenny Klefbom, legitimerad psykolog/psykologiguiden.se

argumenterar oftast ensam med mig själv och på det sättet får jag ut mina känslor. Jag har så himla dålig självkänsla. Ingen annan förstår mig. Jag känner nästan hela tiden ett starkt behov att vara med någon, då jag tycker att det är tråkigt att bara sitta hemma. Då kommer min bästa vän alltid först. Jag utövar också en bollsport men den är inte tillräcklig för att tillfredsställa mina känslor.

Ni har verkligen en känsloladdad relation, på gott och ont. Att ha en vän som man älskar och saknar är en gåva, men samtidigt tar det också energi från dig. Du skriver att du är beroende av din bästa vän och jag tycker att det ordet beskriver den negativa delen av er relation bra. Att vara beroende av någon innebär att man bygger upp sin egen självkänsla och sitt eget liv runt hur den andra personen agerar, vilket inte är konstruktivt på längre sikt.

Du låter som en reflekterande, känslomässig och klok person som är värd att ha en god självkänsla, baserad på dig och inte på din relation till din bästa vän. Jag tänkte ge dig några förslag på hur man kan träna sin självkänsla och sin självständighet, något som kanske kan hjälpa dig i din situation. Jag är säker på att du kan vara självständig samtidigt som att du har kvar din bästa vän – en bra vän stannar kvar oavsett.

Du skriver på slutet att du utövar en bollsport men att den endast ger kortsiktig tillfredsställelse. Det jag tänker att du menar med detta är att det faktiskt finns andra aktiviteter som kan fylla ditt liv med glädje, som inte handlar om din bästa vän. Jag föreslår att du söker dig till något som du länge varit intresserad av men som du kanske inte testat ännu; kanske någon annan sport eller hobby, kanske hänga med någon annan.

Tänk så här: ju mer tid du har till att grubbla och argumentera med dig själv, desto mer beroende av din kompis kommer du att vara. Ju mindre tid du har till att grubbla, desto mindre beroende av henne kommer du att bli. Jag tänker att det är bra om du kan öka på antalet aktiviteter som inte har med din kompis att göra – detta behöver inte innebära att ni träffas mer sällan, bara att du minskar ner på tiden när du argumenterar med dig själv.

Det andra förslaget jag har handlar om att öka din självkänsla och att se att du inte alls behöver vara beroende av henne (eller andra) för att må bra. Detta kan du till exempel göra genom att träna på sådant som du är bra på och bli ännu bättre på det. Du kan också träna på att när du gör något som är bra, stanna upp och tänka: ”Wow det där gjorde jag bra!” eller ”Vad grym jag är på det här!”.

Mitt sista förslag är att du definitivt bör hitta någon att prata med om detta, antingen kan det vara med just din bästa vän eller med någon annan. Hur är det med dina föräldrar eller kanske en annan kompis, kan de lyssna på dig? Jag tycker inte att du ska argumentera med dig själv och gråta som du skriver; jag lovar dig att det känns bättre om du pratar med någon om detta.

⁄ Mathias Ortlieb, legitimerad psykolog/psykologiguiden.se