Jag kan inte göra slut
Jag är en tjej på 25 år ? som har varit ihop med en kille i två år. Han har tidigare missbrukat droger men under vårt förhållande har han lagt av och även tagit bättre hand om sig själv och fått ett jobb. Vår relation har varit väldigt destruktiv och han har alltid haft humörsvängningar mellan dagar då han varit jättekär, snäll och omtänksam, och dagar då han stirrat på mig och sagt att min närhet stör. Jag har misstänkt att han har någon personlighetsstörning, men på grund av mina egna problem med ångest, separationsångest och en rädsla för att bli övergiven lyckades jag inte gå ifrån honom, utan han har gjort slut med mig för att han anser att han gått igenom mycket och att det förstör honom. Vi har gjort slut ett par gånger de senaste veckorna och när han blir orolig eller nojig över något kan han ringa mitt i natten för att han blir så galen av svartsjuka, och jag svarar så fort jag kan och försöker lugna ner honom. Men när jag mådde dåligt och vaknade i panik mitt i natten ringde jag honom och blev avvisad. Han har ingen empati för mig och klarar inte längre av vår relation. Han lämnar mig. vilket gör att jag känner mig totalt värdelös efter allt jag gått igenom för honom. Varför kan jag inte förmå mig att lämna en relation som jag vet inte är bra för mig? Det här har varit ett problem för mig länge och jag har just nu hamnat i en depression med många frågor i mitt huvud, mycket om hur det kommer att gå för honom också. Hur ska jag tänka? Jag har länge känt mig annorlunda när det kommer till relationer och skulle verkligen vilja ha en förklaring på varför jag är som jag är.
Det låter som att du är i en verkligt tuff period, men att du också känner igen detta. Det är jobbigt när man märker att man har problem och inte förstår varför eller vet hur man ska bryta mönster. Då är det lätt att hamna i oro, grubbel och självkritik.
Om vi börjar med själva relationen och bortser från dina tidigare erfarenheter, så har just stormiga relationer där det är mycket av och på och starka känslor åt båda håll en tendens att bli beroendeframkallande. Du upplever starkt obehag när ni bråkar och det tar slut, och sedan blir det en ångestlindring när ni blir ihop igen och när han är kärleksfull. För varje gång det händer så lär sig din hjärna att koppla ihop återföreningen med honom med ångestlindring och så har det skapats en form av beroende. Kontrasten mellan bra och dåligt blir också större i stormiga relationer än i mer trygga relationer, vilket gör att de härliga känslorna kan upplevas starkare. Därmed är det lätt att tänka att relationen är bättre än vad den är.
Men precis som du skriver så är det ju så att inte alla människor fastnar i destruktiva relationer. En del skulle kanske uppleva de första stormarna men sedan lämna en relation som man upplever att man inte mår bra av. Så varför blir det svårt för dig? Jag tror vi skulle kunna hitta många av svaren i din uppväxt. Eftersom du inte skriver något om den så blir detta spekulationer, men jag ska beskriva vanliga erfarenheter som kan leda till separationsångest, rädsla för att bli övergiven och en tendens att stanna kvar i situationer man inte mår bra av i vuxen ålder. Så får du se om det stämmer in på dig.
Rädslor för att bli övergiven handlar ofta om att det funnits en känslomässig otrygghet i uppväxten. Kanske har det funnits stora uppbrott i din uppväxt – dödsfall eller skilsmässor – med en avsaknad av föräldrar som har kunnat trösta och förklara så att du kunnat reglera dina känslor. Eller att du som barn inte har fått hjälp att reglera känslor vid små uppbrott – som när föräldrarna lämnat på dagis eller rest bort. Känner du igen det?
En annan orsak till rädsla för att bli övergiven är också om man har haft oförutsägbara föräldrar som haft liknande mönster som din pojkvän. Att någon av dem ena stunden varit tillgänglig och kärleksfull för att i nästa stund varit avvisande eller likgiltig (inte för att föräldern menat illa, utan på grund av egen oförmåga att hantera känslor och relationer). Sådana beteenden ger reaktioner av ilska och ledsenhet hos en som barn, men med oförutsägbara föräldrar så är det inte tryggt att uttrycka dessa känslor. Och i stället för att tänka att det är något fel på föräldrarnas beteenden börja man tänka att det är något fel på en själv. Det leder i sin tur ofta till att man börjar ha full koll på föräldern för att anpassa sitt eget beteende så att mamma eller pappa ska vara glad och finnas där, och inte överge en. Sådana mönster finns sedan kvar i
vuxen ålder: man har koll på andras beteenden och anpassar sig efter dem av rädsla för att annars bli ensam, men på bekostnad av sina egna behov.
Ytterligare något som kan inträffa om man har haft otrygghet i uppväxten och blivit dåligt behandlad på något vis är att man blir van att bli behandlad dåligt. För en person med många positiva relationer i uppväxten blir kontrasten större när man blir dåligt behandlad än för den som är van vid att ofta bli behandlad med avvisande eller ogillande. Därför är det för den som är van lättare att stanna kvar i en dålig relation och tänka ”om bara jag gör detta lite bättre kanske det vänder”.
Känner du igen dig i något av det jag beskrivit? Det är som sagt bara generella beskrivningar eftersom jag inte vet något om din uppväxt. Men oavsett om du känner igen dig eller inte så skulle jag rekommendera dig att söka upp en legitimerad psykolog eller psykoterapeut för att få hjälp att förstå hur det ser ut just för dig och för att få hjälp att bryta dessa mönster.
⁄ Sofia Viotti, legitimerad psykolog/ Psykologiguiden.se