Glöm inte pandemins psykiska pris
När Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, i maj undersökte hur folk förändrat sitt beteende under coronapandemin, låg tre saker i topp: vi bjuder inte längre hem folk lika mycket, vi reser inte som tidigare och vi undviker att pussas och kramas.
Som du kan läsa i Mats Holms artikel på sidan 16 så är den påbjudna sociala isoleringen ett säkert recept på psykiskt och fysiskt lidande.
Jag hör till dem som tror på den svenska linjen med få tvångsåtgärder och en lättare nedstängning av samhället än vad andra länder har genomfört. Inte minst för att strategin inte leder till fullt så stort lidande på lång sikt som hårdare tag skulle ha gjort. Det är förvisso ingenting jag kan veta säkert, men det finns kvalificerade prognoser, till exempel rapporten Coronapandemin och psykisk hälsa som Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin i Region Stockholm gav ut i slutet av april.
Utifrån erfarenheter från sars-epidemin 2003 och finanskrisen 2007–09 pekar rapporten på en rad negativa effekter. De som redan lider av psykisk ohälsa får förvärrade symtom, personer som isoleras drabbas av ptsd och depression, och barn löper ökad risk för att misslyckas i skolan och för att utsättas för våld i hemmet.
Hårdast slår det mot de fattigaste. Omkring 10 000 personer i USA, Kanada och Europa uppskattas ha tagit sina liv till följd av finanskrisen. Hur den ekonomiska nedgång som vi är på väg in i nu riskerar att slå, vågar jag knappt tänka på.
Coronapandemin visar tydligt hur starkt sammanlänkad fysisk och psykisk hälsa är med ekonomin. Låt oss hoppas på att politikerna ser de här sambanden och tar alla dessa områden på lika stort allvar.
Och något som rapportens författare ändå ser positivt på mitt i de dystra prognoserna är att frivillig isolering och rekommendationer tycks ge lindrigare negativa psykiska konsekvenser än tvingande påbud.
Läs mer om pandemin och hur vi kan hantera den psykiskt på sidorna 8, 16, 18, 20, 26, 64, 66 och 74.