Tillåtelse
klämda i olika dilemman, vilka stressar oss, gör oss oroliga och ångestfyllda.
Att välja att göra stora förändringar i sitt liv kräver mod, enligt Søren Kierkegaard, den existentiella filo sofins förgrundsperson. Livets utmaningar radar upp sig som pärlor på ett halsband – att flytta hemifrån, gifta sig, utbilda sig och skaffa jobb, skaffa barn, flytta igen, skilja sig, gå i pension. Vi måste ha modet att göra nödvändiga val, trots den ovisshet vi kan känna. Det innebär också att fullt ut ta ansvar för dess konse kvenser. Att smita undan från val och ansvar gör oss passiva och ger oss dåligt självförtroende. De ständiga och påtvingade valen och besluten under livets gång gör oss ofria i förhållande till oss själva. För många blir lösningen helt enkelt att undvika att välja och de över låter därför till andra att ta kommandot över deras liv. Det blir en lösning som inte är särskilt bra i längden.
För andra kan det i stället vara att i möjligaste mån begränsa inflödet av företeelser att ta ställning till eller välja. Att lägga ifrån sig mobilen, strama till när varon på sociala medier, bestämma sig för köpstopp under en period, avstå från renoveringar och liknande självpåtagna restriktioner, kan alla vara lösningar för att ta sig ur valfrihetens tyranni. Ett annat sätt att odla sin frihet är att lösgöra sig från optimeringstanken, den om de perfekta valen. Halvbra kan också duga, precis som att ett helt misslyckat val också kan vara okej ibland. Att tillåta skavankerna och det bristfälliga i sitt liv är att bana väg för inre frihet. är legitimerad psykolog och psykoterapeut. Tidigare har Anna Kåver skrivit böcker som (med Åsa Nilsonne) och
Den inre friheten är också en effekt av tillåtelse. Att tillåta sig att ta ut svängarna och våga ”provsmaka” – vända och vrida på sina inre upplevel ser – är en sorts frihet. Det är en aspekt av den mentala rörlighet som är viktig för vårt välmående. Vi känner oss fria när vi är tillåtande mot oss själva, mot andra och mot livet. Det innebär att våga vara ny fiken och pröva olika sidor av sig själv, att acceptera sig själv som en både ochmänniska – sårbar och svag såväl som stark och kompetent. Vi behöver tillåta oss att vara osäkra, att tvivla, att inte alltid ha en åsikt och att våga säga ”jag vet inte”, när det är så. Och att ge sig tillåtelse att ändra sig, något som framför allt våra politiker borde lära sig att våga.
Tillåtelse är det första steget mot att acceptera. Den första grindvakten som öppnar oss för att kunna vistas med käns lor, tankar, upplevelser och värderingar, även när de inte känns behagliga eller begrip liga. Eller när de till och med går helt på tvärs mot vad vi förväntar oss av oss själva.
Skam är ett bra exempel. Att tillåta sig att känna skam, att vara i den, ”förvalta” den i stället för att fly från den, är att vara fri i sitt inre. Att förvalta skammen är att förstå varför man skäms och veta om skammen är berättigad, och bete sig med den förståelsen som underlag. Det finns näm ligen lärdomar att hämta där. Skammen håller oss kvar på den sociala mattan och hjälper oss att finnas kvar i gemen skapen. Sådan förvaltning och lärdom gäller förstås alla typer av känslor, men särskilt
dem som vi tycker är negativa och obehagliga.
Samma resonemang gäller våra tankar. Att tilllåta sig att tänka i alla sorters rikt ningar – tokigt, ologiskt, kaotiskt, förvirrat, osmart, likväl som att tänka smart, kreativt, logiskt – är att vara fri i sitt inre. Här gäller alltså inga snäva gränsdragningar eller tvångströjor, snarare är det som att befinna sig i ett själsligt kosläpp. En män niska som mår bra är oftast tillåtande på det sättet, men det befriar henne inte från ansvar för sina handlingar. Vi kan känna, tänka och tycka precis vad vi vill, men våra handlingar måste anpassas utifrån respekt mot oss själva, mot våra medmänniskor och de lagar som har instiftats för att samhället ska fungera. Vi har inte obegränsad frihet på det sättet. ge dem en känsla av luft under vingarna? Detsamma som för oss alla, är nog det klokaste svaret – självständighet, till låtelse och självtillit. Och en smula mod att möta det som gör oss rädda.
Inre frihet är att vara men talt oberoende. Människor som är tillfreds har i regel inte så stora problem med att veta sitt eget värde. De tar sig rätten att välja hur de ska se på sig själva. De gör det förhållandevis oberoende av omgivningens syn, och oavsett i vilken situation de befinner sig. Det är förstås omöjligt att göra sig totalt oberoende av andras tyckande och åsikter och alla vet nog hur svårt det är att hålla fast vid en självständig självuppfattning under mottryck, oavsett hur hårt det är. Men en människa som är tillfreds med sig själv, tar sig tillbaka upp spåret igen, och hittar balansen även när hon blivit tilltufsad på det sättet.
När vi drabbas av utskäll ningar, orättvis behandling, kränkningar och annat otrevligt, är det lätt att börja ”godkänna” kritiken och till och med göra andras åsikter och tyckanden till sina egna. Det händer oss alla. Men den inre friheten inbegriper här alltså att tillåta sig själv att ställa sitt eget liv mot andras, sig själv i kontrast till andra. Att betrakta de olika perspek tiven, men inte alltid lomma iväg som förloraren.
Att ha inre frihet är också att kunna vinna sådana lägen genom att bara släppa dem. Att inte alltid behöva över tyga andra om sitt perspek tiv. Att alltid behöva få rätt är nog en allmänt spridd ”sjuka”. Interpersonella vinnarkamper ser vi nog allt för många exempel på, både i vårt eget privata och ute i världen. Men huvudsaken är att känna friheten inom sig själv, inte att alltid övertyga andra om att man har den.
Starka kommersiella krafter och trender, inte minst på sociala medier, gör oss lätt till storkonsu menter av andras åsikter. För att känna inre frihet är det viktigt att värna om sitt oberoende, som jag nämnt ovan. Men här kommer jag till en motsägelse – vi behöver också vara oberoende av att ständigt vara oberoende. Det är ett känt faktum att vår överlevnad bygger på att vi samarbetar och odlar nära, empatiska, kärleksfulla rela tioner – att vi accepterar att vara beroende av varandra. Vi behöver varandra, det är inte sjukt eller patologiskt på något sätt. Vi måste värna om det hälsosamma beroendet och samtidigt ta hand om det livsviktiga oberoendet.