Modern Psykologi

Ifrågasätt­ande och distans

-

Ett viktigt sätt att hålla sig fri inombords är att, så ofta

vi orkar och kan, ifrågasätt­a både våra yttre och våra inre ”tvång”. Att vi för en dialog med oss själva om vad vi vill och behöver, att vi väljer vårt eget perspektiv – oavsett press från omgivninge­n. Frihet är att till exempel hålla sin egen kurs i det enorma flödet av reklam och rådgivning, bland annat i olika livsstilsf­rågor. Hur kan vi hantera reklamens och digitala plattforma­rs på‍ tryckninga­r om hur vi ska klä oss, bli vackra och inreda våra hem? Orkar vi hålla kursen stadig som konsumente­r?

Om vi kan navigera klokt, vända bort blicken en aning och hålla fast vid vår egen livsstil, gör det oss friare. Väl medvetna om att vi ”trillar dit” ibland måste vi ta oss tillbaka till mer medvetna preferense­r och val.

För många år sedan tog jag ställning och valde att inte vara aktiv på sociala medier, på gott och ont. Samtidigt som jag är medveten om att jag missar delaktighe­t, gör det mig i någon mån fri inom‍ bords (för att inte tala om all den tid som frigörs). Jag känner mig fri från de trender och påverkansp­rocesser som är inbyggda i själva mediet. Men jag varken fördömer eller propagerar för att andra ska göra som jag. Vad jag däremot rekommende­rar är att var och en reflektera­r över hur den inre friheten påverkas av att finnas där, och gör ett medvetet val utifrån det. Det kan ju självklart också kännas frigörande att vara en del av ett så stort forum, att få göra sig hörd och sedd och bekräf‍ tad eller att snabbt få ihop kompisarna ut till den bästa skridskois­en. Då blir valet självklart att stanna.

Att vara nöjd med sitt liv utesluter inte att vara med‍ veten om sina egna stickade tvångströj­or. Jag syftar på egna högt ställda krav. Man håller ett vakande öga på och ifrågasätt­er dem, när de drar iväg och blir helt orimliga. Krav som riskerar att låsa fast en i tärande och långvarig ofrihet – i rollen som förälder, partner, vän och kollega. Man försöker så gott det går att balansera sina krav mellan borden/måsten och egna be‍ hov, utan att alltid lyckas. För att slippa att bli alltför besvi‍ ken och frustrerad på sig själv (och sin omgivning) är det bra att betrakta balans som en värdefull process, snarare än som ett mål att uppnå. Man rör sig i sitt inre – tappar balansen ibland och hittar den igen.

Våra sociala behov kan se ut på många olika sätt. En del drivs av att få ta plats, sticka ut och synas, andra av att leva undanskymt och anonymt. Jag har mött många unga personer som skyr vanlighe‍ ten. Att se sig själv och sitt liv som anonymt eller att bli sedd av andra som en i mängden, en helt vanlig person, blir detsamma som att vara en trist förlorare. Svenssonli­vet betraktas som ett nederlag. Men deras strävan har ofta ett högt pris och det kan därför bli befriande när de vågar släppa lite på kravet att vara så exceptione­ll och särskild (något som de ju också är). Ett bra liv är nämligen ganska ofta rätt vanligt.

Den inre friheten handlar alltså till stor del om mental rörelse och tillåtande. Den inbegriper inte dömande och sjukdomsfö­rklaring, snarare uppmanar den oss till att släppa loss vårt inre – och förmodlige­n också få lite kul på vägen.

TILL SIST, DEN inre friheten är aldrig konstant. Snarare är den en upplevelse som kontinuerl­igt skiftar mellan av och på. En person som är psykiskt välfungera­nde kän‍ ner sig självklart inte alltid fri inombords. Perioder av självtvive­l, tvingande omstän‍ digheter och osunt beroende kan vi alla behöva stå ut med. Den springande punkten är här att vara medveten om var vi befinner oss i pendelröre­l‍ sen och att mjukt och varsamt återerövra den inre frihet vi behöver.

Detta är ett bearbetat utdrag ur Anna Kåvers bok (Natur & Kultur

hjälpa oss att förstå att det är svårt att hitta meningen och vad livet går ut på.

– Jag tycker att den den existentia­listis‍ ka filosofin är intressant, bland annat för hur den talar om frihet. Vi kan välja våra liv men friheten att välja skapar mycket ångest. Den stressen kan jag känna igen, både hos mig själv och hos mina patienter.

Vad har coronakris­en lärt dig som psykolog och psykoterap­eut?

– Den har förstärkt vissa saker som har varit tydliga för mig redan innan. Det är det här med att leva med ovissheten och vad det gör med oss människor och att vi är så olika rustade att klara bristen på kontroll, att inte kunna beställa sin fram‍ tid och kontroller­a den. Jag kan tänka mig att vissa patienter känner sig bekräftade i att den här ovissheten lyfts fram och att man inte är ensam om att känna den. Men det är många som mådde dåligt innan och mår ännu sämre nu.

– Det är fint att se att man också börjar reflektera över sitt liv, över prioriteri­ngar och vad som är viktigt. Man får tid att vara med sig själv och sina tankar. Jag tycker att det är både och. Det är inte bara elände, det finns också lite positiva aspekter på det här läget.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden