Hallon och åldrande med Agneta Pleijel
FÖRRA SOMMAREN SATTE sig Agneta Pleijel för att skriva uppföljaren till de självbiografiska succéerna Spådomen och Doften av en man. De två romanerna hade hyllats av både kritiker och läsare och suget efter vad som hände efter femtioårsåldern, där Doften av en man tar slut var stort.
Agneta Pleijel började skriva, men det gick inte i lås. I stället för tredje delen kom bilden av Agatha Christie till henne och hon började läsa om hennes liv. I en av biografierna beskrivs mötet med konstnären Oskar Kokoschka, och bitarna för Agneta Pleijels egen nästa roman föll på plats. Det smått osannolika mötet mellan den österrikiske konstnären och den brittiska deckardrottningen är utgångspunkt för Dubbelporträtt.i romanens början beställer Agatha Christies barnbarn Mathew Prichard, som är en stor Kokoschka-anhängare, ett porträtt av sin mormor till hennes 80-årsdag. I sex sittningar målas sedan porträttet samtidigt som konstnären och hans jämngamla modell samtalar om konsten, livet, åldrandet och döden.
– De är båda väldigt intressanta och väldigt olika. Men det som gjorde mig intresserad från första början var att jag läste om hur Agatha Christie försvann spårlöst i över en vecka och efterlystes av polis. Människors försvinnanden har intresserat mig länge.
Agneta Pleijel har även ett djupt intresse för Oskar Kokoschkas måleri, ja för hela den tiden i Wien, Österrike och Centraleuropa då han verkade.
– Från början var jag mer intresserad av honom. Men Agatha Christie är imponerande. Hon är så jävla kvick och har sån fantasi. Alla hennes 80 romaner skiljer sig från varandra. Jag har läst många av hennes deckare här, säger Agneta Pleijel och slår ut med handen.
HÄR ÄR ÖN Yxlan i Stockholms skärgårds nordöstra del. Vi sitter i trädgården, på behörigt coronaavstånd från varandra. Här har Agneta Pleijel och maken, journalisten och författaren Maciej Zaremba, tillbringat hela våren. Huset rymmer en lång familjehistoria. Agneta Pleijels farfar köpte det på 1920-talet.
– När farmor kom hit första gången lär hon ha satt sig på stenarna vid vattnet, slagit förklädet över huvudet och gråtit. Tomten var så brant och stenig och hon var van vid grannön Blidös grönskande ängar.
Jag ser inga hallonbuskar från där jag sitter, men de borde inte vara långt borta. Agneta Pleijel använder nämligen hallonbuskar i en vacker bild av hur Kokoschkas och Christies åldrande och barndomsminnen ser ut: ”De bär båda ungdomen med sig som i en korg. Som när man kommer från hallonbuskarna. Man stannar och väljer ut ett bär och stoppar i mun. Sötman fyller gommen.”
Så jag frågar om platsen vi sitter på rymmer några barndomshallon.
– Jo, jag har många starka minnen härifrån. Det är en av de roliga sakerna med att bli äldre: man har alla åldrar inom sig och kan komma åt dem om man anstränger sig.
Att Yxlan har en särskild plats i Agneta Pleijels liv visade sig redan när hon gick i skolan. Fler än en skoluppsats utspelades här.
– Ett synintryck fanns med i en uppsats minns jag. Som liten var jag så fascinerad av hur träden böjer sig mot varandra över vägen som leder in hit. Det är som att åka in i en tunnel och nog är det spännande att reflektera över vart en sådan tunnel leder.
Det är en rolig sak med att bli äldre: man har alla åldrar inom sig.
HENNES EGEN FAMILJ flyttade mycket när hon var liten. Hon fick börja i nya skolor och hade svårt att skaffa vänner på de nya orterna. Yxlan blev en trygg och stabil punkt i
tillvaron. Och platsen har fortsatt att vara betydelsefull, även i vuxen ålder. Några av hennes pjäser utspelar sig på en plats som påminner starkt om Yxlan.
– Den här ”settingen” har funnits i huvudet när jag skrivit pjäserna. Det är det här huset, även om jag inte skrivit ut det.
Att Yxlan har smugit sig in i hennes texter beror troligen också på att hon har skrivit många av sina romaner och pjäser här.
– Exakt där vi sitter satt jag, bakom skrivmaskinen, när Ronny Ambjörnsson och jag skrev Ordning härskar i Berlin. Ronny vankade av och an på gräsmattan och diskuterade med mig direkt när jag skrev. Det var oerhört roligt.
På Yxlan skrev hon också delar av Spådomen och den nästan 500 sidor långa Lord Nevermore som räknas som ett av hennes centrala verk. Efter att hon avslutat den gick hon in i en depression.
– Jag går in i en depression efter varje bok, har jag märkt. Det är klart att det blir så efter att jag under en lång tid har tillåtit mig att leva i en annan miljö och med andra människor, även om de på sätt och vis är jag själv. Det blir ett stoff att vara hemma i och sen tar det bara slut.
Känner du så nu då, när du precis har avslutat arbetet med
Dubbelporträtt?
– Nej. Processen har varit mycket kortare med den. Det tog bara lite över ett år och är en kort bok. Så den har inte gett mig någon påtaglig skilsmässokänsla än. Böcker behöver också växa in i en. Jag har inte vant mig vid den än.
Hon har (mest) haft roligt när hon skrev den nya romanen. Arbetet har tagit henne till Torquay där hon gick i Agatha Christies fotspår och till Wien där hon har besökt en stor retrospektiv över Oskar Kokoschka på Leopoldsmuseum.
NÄR OSKAR KOKOSCHKA i inledningen till Dubbelporträtt först blir tillfrågad om att måla ett porträtt av Agatha Christie är han inte intresserad. Men han ångrar sig. Kunden har råd att betala ett högt pris. Dessutom uppskattar han det faktum att modellen är ”ungefär lika gammal som han”. Precis som Agneta Pleijel själv, som fyllde 80 i våras.
– Det var lockande att skildra ett möte mellan två äldre människor. Jag har känt mig hemma med dem.
Funderar du mycket på ålder domen?
– Vi bor i ett land där det inte går att göra något annat. Samhället är enormt åldersfixerat. Det går inte att läsa ett enda porträtt utan att få veta åldern på den som intervjuas, även i situationer där det inte spelar någon som helst roll. Det gäller att bortse från det. När jag skrev Spådomen och Doften av en man intresserade jag mig mer för att se mitt livs kontinuitet, hur allt hänger ihop. I stället för att sätta en siffra på det.
Nina Lekander skrev i en recension att hon ville fråga dig hur man blir ”gammal så elegant” som du och hur man undviker att bli bitter. Har du något svar på det?
– I mina böcker har jag nog vacklat mellan optimism och pessimism. När jag skrev Fungi: En roman om
När man en gång ska dö är det bättre att göra det i tacksamhet och ljus.
kärleken slog jag faktiskt vad med mig själv om optimismen eller pessimismen skulle segra i slutet. Jag har ansträngt mig för att se de goda sidorna av livet och tillåta mig att känna mig tacksam för kärleken, för att jag fick barn. Jag vill inte fastna i bitterhet, utan låta känslan av tacksamhet ta plats. Livet blir inte bättre för att man är arg på det. När man en gång ska dö är det bättre att göra det i tacksamhet och ljus. För mig är försoning ett viktigt begrepp.
Agneta Pleijel flyttar ut sin trädgårdsstol i solen. Det har blivit kallt i skuggan. Sedan tillägger hon att försoningen är extra viktig eftersom hon är författare.
– Det går inte att landa i totalt mörker. Jag tycker inte jag har rätt att göra det mot läsarna, som håller på att leva sina liv. Självklart får man inte bli för söt. Man måste vara realist och inse att livet innehåller en massa svårigheter. Men det går att peka på vägar ut ur det svåra.
Tänker du på läsaren när du skriver?
– Läsaren är halva litteraturen. Texten är partituret. God litteratur sätter igång funderingar över vem man är, och var i livet man befinner sig.
Vad tycker du om biblioterapi?
– Det jag läst om det verkar sunt och bra. I min ungdoms läsning ansågs det viktigt att lära sig fakta om när författaren föddes och vilka böcker han eller hon skrev. Till skillnad mot det är biblioterapi ett mycket mer dynamiskt sätt att läsa.
Hon lutar sig tillbaka och sneglar ut mot sundet mellan Yxlan och Blidö. Sedan tillägger hon:
– Läsning är en konst. För att bli en bra läsare måste man få lite utbildning, så att man sedan kan snappa grejen själv.
Själv ”snappade hon grejen” tidigt. I Spådomen beskriver hon hur hon som barn läser sig igenom familjens bilresa genom hela USA. På bokens omslag sitter en åttaårig Agneta Pleijel vid en bensinstation. Blicken är stadigt fäst i boken som ligger i hennes knä.
– Jag var ett läsande barn och fångades tidigt av litteraturen. Till viss del beror det på att jag blev väldigt sjuk när jag var sju år. Jag låg isolerad på sjukhus och läste för att inte gråta ihjäl mig för att jag inte fick träffa mina föräldrar. Det är ju också en av litteraturens styrkor: man kan glömma bort sig själv. Men sedan dröjde det tills jag kom tillbaka till det som ett yrke.
ETT YRKE BLEV det sannerligen, även om hon kallade författarskap för en ”vanvettssyssla” i sitt tacktal för Svenska Akademiens nordiska pris 2018.
– Ja men det är ju det. Studerar du medicin vet du att du blir läkare. Läser du på KTH blir du ingenjör eller arkitekt. Att bli författare är ett väldigt vilt och osäkert projekt och man har ingen aning om hur
det ska gå. Det finns inga karriärvägar. Sysslan är högst osäker, men samtidigt är det en del av lockelsen. Jag är road av spel, kortspel och enarmade banditer, så osäkerhetsfaktorn har nog varit en trigger för mig.
Och så gjorde du en rejäl författarkarriär.
– Det har gått mycket bättre än jag någonsin vågade drömma om när jag började! Men vägen till mitt skrivande har varit lång och mödosam. Själva starten var en rent psykoanalytisk upplevelse.
Är skrivande och psykoanalys jämförbara?
– På många sätt, ja. Jag drivs vidare i skrivandet av att vilja veta mer om vem jag är, hur jag blev det, vilka drivkrafter och vilken undran jag bär med mig. På så sätt påminner det om analys.
DEN RENT PSYKOANALYTISKA upplevelsen var lyrikdebuten Änglar, dvärgar som kom 1981. Då hade Agneta Pleijel visserligen redan debuterat som dramatiker och arbetat som kritiker och journalist länge. Strax före lyrikdebuten var hon kulturchef på Aftonbladet, men avgick efter en konflikt med tidningen. Ungefär samtidigt skilde hon sig och blev ensamstående mamma. Under denna tid dövade hon skilsmässosmärtan genom att skriva ner ord som saknade betydelse på små lappar. När hon sedan gick igenom sina lappar fylldes hon av ”emotionella bilder”.
– Jag började skriva ner texter om dessa bilder. Jag har aldrig tidigare eller senare befunnit mig i ett sådant transtillstånd när jag skrivit.
Trots att Agneta Pleijel då varit litteraturkritiker i
Jag låg isolerad på sjukhus och läste för att inte gråta ihjäl mig.
många år visste hon inte vad det var hon just skrivit. Var det dramatik, prosa eller poesi? Hon kopierade manuskriptet och skickade det till två författare hon uppskattade: poeten Lasse Söderberg och prosaisten P.O. Enquist.
– P.O. ringde och sa att han inte heller visste vad det var för texter, men att han tyckte att de var jävligt bra och frågade om han fick skicka vidare dem till Norstedts.
Att diktsamlingen fick ett fint emottagande tror Agneta Pleijel beror på att hon ”öpp nade dörren till det omed vetna”.
– Jag lät det flöda. Det bara kom. Och det var en stor omvändelse – det gjorde mig till författare. Då insåg jag att man inte bara kan skriva med huvudet. Det gäller att ha hela kroppen med sig.
Och P.O. Enquist gav dig rådet att ”gå på smärtpunkterna”?
– Ja. Det har han säkert sagt till många andra också, men det är väldigt klokt och det var ju så han skrev själv.
Är det ansträngande?
– Eftersom smärtpunkter i allmänhet innehåller väldigt intima saker värjer vi oss mot dem. De gör ont och kan avslöja mindre smickrande saker om oss. Men som författare får man inte tro att man har något privatliv.
MÖJLIGEN ÄR DETTA med att söka upp smärtpunkterna och utforska dem in i minsta detalj ytterligare något som förbinder litteraturen med psykoanalysen. I Dubbelporträtt kritiserar romanens Oskar Kokoschka dock psykoanalysen eftersom den är ”ett språk och går i cirklar. Återvändsgränder. Inget blir förklarat utom det mest banala och triviala”. Det är inte första gången en av Agneta Pleijels romanpersoner avfärdar psykoanalysen. I Doften av en man kallar Nanna psykoanalysen ”bluff, blå dunster och mumbojumbo”.
– Ja, vilka gräl det har varit om psykoanalysen under min livstid!
Men du har själv gått i psyko analys?
– Klassisk freudiansk psykoanalys i tre och ett halvt år. Det innebar samtal fem gånger i veckan. Då arbetade jag som journalist och var ensamstående med ett litet barn. Det blev jävligt tidiga morgnar för att få det att gå ihop. Jag slutade för jag upplevde att det var som att lägga rebus. Det ena leder till det andra. Ett slags fatalism. Jag var inte mogen för det då.
I Spådomen skriver du att du inte lyckades minnas hän delser ur din barndom under denna analys, stämmer det?
– Nej, jag ältade bara min skilsmässa. Först tio år efter att jag slutat gå i terapi ringde jag till psykoanalytikern, vi stämde träff och då fick jag sitta upprätt mitt emot henne och slapp ligga på soffan. Det var första gången vi satt öga mot öga med varandra. Jag grät, för det var så stort. Hon hade ju bara suttit i bakgrunden och antecknat tidigare.
Senare bestämde sig Agneta Pleijel för att gå i analys på nytt. Men den här gången valde hon jungiansk analys.
– Det var inte lika strikt. Jag och min analytiker satt och pratade. Så småningom övergick det i vänskap i stället. Jag läste också Carl Jungs böcker intensivt under många år. Det kom att påverka mig mer än vad Freud gjorde. Jung hade mer med mitt liv att göra.
På vilket sätt?
– Jung är ju inte så fixerad vid sexualteori. Han leder över psykoanalysen till andliga frågor och det tycker jag är mer intressant. När jag var professor i dramatik vid Dramatiska institutet arbetade jag mycket med folksagor och använde Jungs tankar kring arketypiska situationer i livet.
Din analytiker tyckte att du hade en lika stark emotionell som intellektuell läggning, men ett ”svagt parti i mit ten”. Vad innebär det?
– Ofta drar man antingen åt det emotionella eller det intellektuella hållet. Hos mig såg hon att båda sakerna var ungefär jämnstarka och då blir man nog svag i mitten. Som ung mötte jag så mycket kvinnoförakt i kulturvärlden och mitt svar på det var att överbetona min intellektuella sida. Jag fick hjälp att ta mig ur denna motsättning och komma fram till en balans där man varken föraktar känslor och intuition eller de intellektuella dragen, utan blir mer mottagande.
Att hon ”drogs mellan ytterligheterna” är nog inte så konstigt tillägger hon:
– Mamma var besatt av musik och väldigt känslig. Pappa var lika besatt, men av matematik. De var två besatta människor som inte kunde kommunicera med varandra och det åskådliggör tydligt de två poler vi pratat om.
I Spådomen skriver du om en tvångstanke. Du ser en stor kniv som kapar av allt i dess väg …
– Jag var nog rätt tvångig som barn.
Du skriver också om en annan tvångstanke: att du efter att din mor ställt för närgångna frågor om ditt sexliv måste pressa ihop låren när du lig ger med din pojkvän för att på så sätt hindra att din mors ansikte dyker upp mellan dem, ”som en becksvart ros”.
– Ja, det var en hemsk fantasi.
Du skriver sedan att du har letat efter denna ”perversa fantasi” i den psykologiska litteraturen, utan att hitta den. Läser du mycket om psykologi fortfarande?
– Ja, det gör jag. Min dotter är utbildad psykolog och jag ber henne om nya litteraturtips eftersom det är intressant att veta hur hennes generations psykologer resonerar. Vi människor harvar runt i de psykologiska omständigheterna: vad är en människa, vad har hon föreställt sig vara under olika tidsperioder, vad styr henne? Dessa frågor kan inte upphöra att intressera mig.
Skuggorna på gräsmattan blir allt längre. Innan fotograferingen vill Agneta Pleijel kamma sig och sätta på lite läppstift. Men en fråga kvarstår:
Kommer det en tredje del av din självbiografiska svit?
– Konstigt nog har allt detta med corona inte medfört att jag hamnat i djupa grubblerier om döden. Det beror på att jag går och väntar på att en ny bok ska tätna i huvudet. Jag har en massa scener som far genom huvudet. Dem vill jag gärna skriva ner som en sorts tredje del av självbiografin.
I Modern Psykologi 3/2020 intervjuade Mats Almegård Annika Norlin.
Man kan inte bara skriva med huvudet. Det gäller att ha hela kroppen med sig.