Fråga psykologen. Legitimerade psykologer svarar.
Hur gör man efter separationen? Eller om ens barn spelar för mycket? Du ställer frågan, vi finner svaret!
Jag har en dotter som snart blir 25. Hon bor i en annan stad, 25 mil från mig, där hon just har slutfört en lång, prestigefylld utbildning. Hon har alltid haft lätt för sig i skolan och varit omtyckt av kamrater och lärare. Hon är söt, begåvad, med många fritidsintressen, snäll och hjälpsam. Hon vet vad hon vill och kan vara ganska driven. Några pojkvänner har kommit och gått, men nu har hon sedan snart två år sällskap men en kille som hon nyligen flyttat ihop med. Han är några år äldre än hon och var i början mycket beskyddande mot min dotter. Nu tycker jag dock att hans ”beskyddande” sida mest består i att han kritiserar min dotter, försöker ”sätta dit” henne och påpekar ständigt hennes okunskap eller misslyckanden. Är de hemma hos mig några dagar blir det riktigt jobbigt att se. Han har hela tiden sin upp märksamhet riktad mot min dotter, beredd att ”hugga till”. Vid matbordet deltar han inte så mycket i konversationen, men sitter halvt vänd mot min dotter och kommenterar eller kritiserar henne. Min dotter blir osäker och är inte samma glada, framåt tjej som tidigare. Hon verkar inte hel ler riktigt förstå eller se vad som pågår; hon är väldigt förälskad i sin pojkvän. Osäkerheten har även fått henne att börja tvivla på sin duglighet i stort och på sin yrkesbana. Min dotter har också berättat att pojkvännen ofta hör av sig och vill veta var hon är – kon trollerande helt enkelt. Jag är mycket bekymrad och jag vet inte hur jag ska hantera det hela. Tar jag upp det med min dotter är jag rädd att hon blir ledsen och arg och att mina möjligheter att vara ett stöd därmed skulle minska. Hon är yngsta barnet och lite stolt över sitt kliv in i vuxen världen och samboskapet. Jag har tagit upp det lite för siktigt med min dotter och också undrat hur det är när dom är ensamma: om han nu visar dessa sidor när han umgås med hennes familj. Min dotter verkade förvå nad och oförstående. Hon försva rar sin pojkvän och säger att han skojar. Min dotter har berättat om pojkvännens komplicerade famil jesituation och uppväxt och hon är förstående och empatisk. Jag kan se en person med komplex och ett extremt kontrollbehov. Sägas ska kanske att pojkvännen aldrig har slutfört sina studier och inte har det lika lätt socialt som min dotter. Jag vet att det inte är jag som väljer partner åt min dotter. Det är ett val jag inte kan eller ska på verka. Men detta känns så fel och jag är orolig för min dotter och för att hon far illa. Jag tycker att hon är förändrad, mer dämpad och osäker. Hennes bror har också reagerat på situationen och spontant tagit upp det med mig. Hur ska jag agera? Ska jag agera överhuvudtaget? Jag är mycket mån om att inte klampa på och därmed förstöra relatio nen med min dotter, jag vill hålla vägen öppen så hon kan vända sig till mig om hon vill och behö ver. Men är det fegt? Är det en begynnande psykisk misshandel det är frågan om? När ska man agera i så fall och hur?
Det du ser pågår är något faktiskt, inte någon överdriven oro eller missuppfattningar. Utifrån din berättelse är det sannolikt att din dotter är utsatt för en pågående psykisk misshandel. Och den kan bli allt grövre, helt i linje med det mönster som vi känner till från våld i nära relationer. Du kanske reagerar på mitt ordval, men det är nog den korrekta och rimliga benämningen på det som händer. Du skriver om hur osäker du känner dig om vad som egentligen händer, och vad du kan och får göra. Det dilemmat delar du med många anhöriga.
Jag börjar därför med att berätta om vad som kännetecknar psykiskt våld. Det är det som pojkvännen ägnar sig åt, att närmast systematiskt ”hugga till” och ”sätta dit” henne, och förödmjuka henne. Målet med detta är nog precis som du börjat se, att etablera och utöva makt över henne genom att skrämma henne och bryta ner hennes självförtroende. Jag vill sedan resonera med dig om vad du kan göra för att hjälpa din dotter, och det behöver nog handla om att bryta relationen. Utifrån vad vi vet om våldsutövare som beter sig på detta sätt och hur förloppet kan se ut vid våld i en nära relation, är det nog det som behövs göras, hur svårt det kan än kan verka nu.
Våldet kännetecknas av att den utsatta har en nära relation till den som utövar våldet och starka känslomässiga band till våldsutövaren, vilket försvårar möjligheten till uppbrott. Våldet kan ta sig många uttryck. Det kan vara inte bara fysiskt utan även psykiskt, sexuellt och ekonomiskt. Det blir ofta allvarligare ju längre relationen pågår. Ekonomiskt våld är att bli utnyttjad, att våldsutövaren tar lån som partnern förväntas betala, att partnern avkrävs lösenord till konton till mobilen och konton och står för ekonomin i hushållet.
Många våldsutsatta personer upplever att det psykiska våldet – kränkningarna, kontrollen, att inte längre få ha en privat zon, växlingen mellan våld och värme – är det som är svårast att hantera känslomässigt. Det psykiska våldet i nära relationer kommer smygande och gör den personen som är våldsutsatt förvirrad. Våldsutövaren säger att hen älskar partnern och behöver part
nern men blir samtidigt mer verbalt elak och anklagande. Vad partnern än gör, hur mycket hen än anstränger sig, blir det aldrig nog. Hen känner sig allt mer otrygg och osäker, och får allt svårare att urskilja var hens gränser går.
Det verkar som om din dotter har hamnat här. Du skriver att hon försvarar honom och bagatelliserar det som händer. Som anhörig, när man tydligt ser en förövare och ett offer, kan detta vara svårt att förstå. Gränserna suddas ut i takt med att våldsutövaren isolerar partnern från vänner och familj och hen får allt svårare att få bekräftelse från andra om det orimliga i det som pågår.
Det du skriver om hur din dotters pojkvän i början var mycket beskyddande enligt honom själv, kontrollerande enligt mig, kan vara ett varningstecken. De personer som är våldsamma i nära relationer har ofta ett intensivt uppvaktande beteende i början, är mycket omhändertagande och ger partnern förklaringar om stor kärlek redan efter en kort tids bekantskap. Den starka förälskelse som detta leder till kan senare göra det svårt att avsluta relationen för att man längtar tillbaka till det man fick i början.
Syftet med det våld som sedan kommer är att etablera och utöva makt och kontroll genom att skrämma. Kännetecknade för våldet är att det börjar som enstaka händelser för att allt eftersom bli allvarligare –våldet normaliseras och ursäktas. Tidigare tänkte man att våld i nära relationer var något som utövades av personer med missbruk eller psykisk sjukdom, eller att det var en följd av en dåligt fungerade relation där offer och förövare i ett dysfunktionellt samspel provocerade fram våldet. I dag vet vi från forskningen att våldet snarare handlar om makt och kontroll och drabbar oavsett klass, ålder och etnicitet.
Vad kan du då göra för att hjälpa din dotter? Jag tror att det är till stor hjälp för henne att du träffar henne ofta, och helst på egen hand. Hindra henne från att bli isolerad. Var öppen med vad du ser och bekymrar dig för. Be om lov att få prata om detta. Erbjud ditt perspektiv på det som händer. Men lyssna i första hand. Argumentera inte. Kritisera inte pojkvännen om du ser att hennes omedelbara reaktion är att försvara honom. Försök förmedla att du är bekymrad för vad du ser och samtidigt att du är där för henne oavsett om ni är överens eller inte kring vad som händer. När det gäller pojkvännen: ge honom inte så mycket uppmärksamhet när han börjar kritisera henne. Ge honom uppmärksamhet och ställ frågor som handlar om andra saker.
Föreslå henne att ringa Kvinnofridslinjen. Ett samtal dit kostar inget och syns inte på telefonräkningen. Till Kvinnofridslinjen kan man ringa för att tala med rådgivarna om det man upplever och ställa frågor. Det kan handla om en enskild händelse eller våld och kränkningar som pågått länge. Kvinnofridslinjen kan föreslå alternativ och informera om möjligheter till hjälp och professionella samtal där man bor. Ibland kan det kännas lättare att prata anonymt med någon
Vad kan du själv göra? Ha tålamod. Det kan ta sin tid. Gör en nödplan. Om våldet visar sig vara mer brutalt än du vet i dag, eller eskalerar, bör du ha en plan för hur du ska få ut din dotter – om hon tillfälligt ska bo hos dig eller på en okänd adress, samt hur hon ska skydda sin ekonomi och ha pengar till hands för en tid. Om hon kommer till dig efter att hon har blivit misshandlad, dokumentera allt skriftligt, gärna med bilder. Kanske hon inte vill det då, men det kan vara viktigt längre fram. Kanske kan du börja dokumentera redan nu vad som händer.
Är det din dotters pojkvän gör något brottsligt? Ja, kanske. Men för att ni ska kunna ta ställning till det behöver din dotter berätta mer om vad som händer dem emellan. För tyvärr finns risken att det pågår mer psykiskt våld än vad du kunnat se, och kanske även annat våld. Brottet grov kvinnofridskränkning infördes i brottsbalken 1998 som en del av Kvinnofridsreformen. De handlingar som avses är utöver fysisk misshandel även kränkningar som olaga hot, olaga tvång, ofredande och sexuellt utnyttjande.
⁄ Liria Ortiz, legitimerad psykolog/ Psykologiguiden.se