Modern Psykologi

Legitimera­de psykologer svarar på dina frågor.

Jag har ingen att prata med

- → VAD UNDRAR DU ÖVER? Fråga en forskare: fraga@modernpsyk­ologi.se Fråga en psykolog: www.psykologig­uiden.se

Sedan högstadiet och ? och gymnasiet har jag blivit mer och mer tystlåten. Nu vid 26 års ålder har jag nästan ingen att prata med. Även om jag skulle ha det så kan jag aldrig riktigt hålla en konversati­on längre än någon minut. Jag börjar känna mig osäker och tror alltid att ingen vill vara med mig. Träffar jag någon så kan vi prata och ha kul ett litet tag, men för varje gång vi träffas igen så verkar den personen mindre och mindre intressera­d av mig och slutar att höra av sig. Jag är extremt folkskygg när det gäller att träffa personer jag känner. De känns som att de vet hur jag är, och jag känner mig som en tyst och tråkig person. Att träffa nya människor går ganska bra till en början men sedan börjar det gå utför igen (med träffar menar jag prata, i en till tio minuter). Varje gång jag vill kontakta någon så brukar jag hejda mig själv för att det känns som att jag bara är i vägen och kommer att störa. De som var mina kompisar för många år sedan kontaktar mig bara om de verkligen behöver hjälp och ingen annan kan hjälpa dem. Det känns som att jag är den som alla byter bort när de kan vara med någon annan. Jag har bott ensam i tre år. Jag har kontakt med min familj men väldigt sällan. Jag har nästan ingen kontakt med mina vänner längre. Jag är ganska van att vara ensam, men samtidigt så hatar jag det och jag hatar mig själv för att jag kan inte göra något åt det.

Det är en kämpig situation du är i. Sociala kontakter är ju så viktigt för oss människor och det är ett stort lidande när det inte fungerar på det området. Och just för att det är så viktigt för oss, så är det ett område där många oroar sig och har tankar om att man inte räcker till. Sådana tankar leder ofta till beteenden som i sig försvårar för en i sociala situatione­r. Allra först vill jag bemöta din självkriti­k. Du skriver att du hatar dig själv för att du inte kan göra något åt ditt problem. Det är en vanlig reaktion på psykiska svårighete­r: man blir arg på sig själv för att man inte vet hur man ska ta sig ur sitt problem. Men att bryta mönster som funnits under många år är väldigt svårt att göra på egen hand. Man behöver både förstå problemets kärna, lägga märke till alla små detaljer i ens eget beteende och även veta hur man ska bryta dem. Du skulle säkerligen inte bli arg på dig själv om du inte visste hur du skulle bota en fysisk åkomma. Men många psykiska problem är lika svåra att göra något åt utan en terapeut som fysiska problem är svåra att bota utan läkare. Så min rekommenda­tion är att du kontaktar en legitimera­d psykolog eller legitimera­d psykoterap­eut.

Du beskriver att ditt problem började när du var tonåring. Tonåren är en period där många funderar mycket över sin identitet och jämför sig med andra. För en del kan det trigga igång mycket oro och självkriti­k, som ibland

håller i sig senare i livet. Men ibland finns det också någon speciell händelse som triggar igång dessa mönster – man har en period då man är utanför, mobbad elller inte passar in.

När man väl har börjat tycka att det är obehagligt med sociala situatione­r så leder det till att hjärnan är inställd på hot så fort man ställs inför en sådan situation. Ibland märker man att man bara blir lite nervös, men ibland blir obehaget så starkt så att vissa funktioner i hjärnan tillfällig­t fungerar sämre. Det handlar till exempel om saker som att kunna tänka snabbt. Det är också vanligt att tankemönst­er av oro och självkriti­k triggas igång. Oron och självkriti­ken genererar i sin tur mer obehag och hotsysteme­t stimuleras ännu mer.

Så i stället för att vara inriktad på att ha ett trevligt samtal med någon så blir man inriktad på eventuella hot. Man börjar tolka den andres allvarliga min som att den är kritisk. Och eftersom man själv tänker att man är tråkig så börjar man tänka att andra tycker det. Då signalerar hjärnan att man är i en riktigt hotfull situation och att man borde akta sig. Det leder till beteenden som att skydda sig på olika sätt – man blir självmedve­ten, man börjar tänka efter innan man pratar, man drar sig undan. Det i sin tur leder till det man är mest rädd för – ”att verka tråkig”. Och med sådana erfarenhet­er är det lätt att bli rädd och börja undvika att träffa människor.

Ibland kan en förståelse för vad som händer göra att självkriti­ken i dessa situatione­r bryts och därmed en del av hotpåslage­t.

Det är inget fel på dig, det är din hjärna som reagerar på hot. I en terapi kan du få hjälp att se vilka specifika beteenden du automatisk­t gör, till exempel att dra dig undan, oroa dig, försöka tänka ut roliga eller intressant­a saker att säga. När dessa beteenden blir medvetna för dig så får du en chans att börja agera på annorlunda sätt. Du kan även få hjälp att hitta sätt att skapa trygghet i dessa situatione­r och reglera en viss del av hotpåslage­t. Och du kan få hjälp att förstå vad det är som triggar obehaget. Ofta handlar det om olika typer av känslor och spontana sätt att vara på som bemötts på negativa sätt när man vuxit upp.

Du kan få hjälp att möta det som skapar obehaget så att det inte blir lika obehagligt längre. Då drar inte längre hotsysteme­t igång med samma kraft och du kommer att kunna vara mer avslappnad, spontan och ha lättare att tänka klart i sociala situatione­r.

⁄ Sofia Viotti, legitimera­d psykolog/ Psykologig­uiden.se

 ??  ?? Självkriti­k som har triggats igång under tonåren kan hålla i sig upp i vuxen ålder.
Självkriti­k som har triggats igång under tonåren kan hålla i sig upp i vuxen ålder.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden