P-faktorn ger generell förklaring av psyket.

Därför hör alla diagnoser ihop.

Brottslighet, överdoser, självmordsförsök? Genom att ställa en mängd frågor till en tonåring kan vi räkna ut den så kallade p-faktorn. Enligt en ny svensk studie kan p-faktorn förutspå risken för olika typer av svårigheter som ung vuxen tio år senare.

– Ser man en tonåring med ångest och depression oroar man sig ofta för att personen ska få liknande problem igen. Om det i stället handlar om substansmissbruk oroar man sig för brottslighet, säger Erik Pettersson, forskare i psykologi vid Karolinska institutet, som ligger bakom studien som publicerats i den vetenskapliga tidskriften World Psychiatry.

Men tänker vi så riskerar vi att missa någonting viktigt, menar han. Inåtvända och utåtvända negativa beteenden verkar väsensskilda, men kan ändå vara olika uttryck av samma sak.

– Om du har en psykiatrisk diagnos har du också högre risk för att få alla andra psykiatriska diagnoser.

Erik Pettersson vilar sitt antagande på statistiska analyser av hundratusentals svenskars mående. Han har sett att sambandet gäller såväl vuxna med diagnoser som ungdomar som har skattat sina egna symtom, liksom barn vars föräldrar fått skatta symtomen.

HAN ÄR INTE ensam om att vara inne på det spåret. 2018 upptäckte den danska psykiatern Oleguer Plana-ripoll att samtliga psykiatriska diagnoser hänger ihop.

Undersökningen byggde på ett register där hela danska folket ingår. Fler forskare försöker nu förstå varför det ser ut på det här sättet och har börjat ifrågasätta om psykisk ohälsa verkligen kan delas upp i specifika kategorier eller diagnoser. En alternativ och radikal idé är att det skulle kunna finnas en enda, generell faktor, pfaktorn, som mäter hur benägna vi är att få samtliga psykiatriska sjukdomar.

Erik Pettersson gjorde därför en jämförelse med g-faktorn, generell intelligens. Tidigare studier har visat att personer som skriver bra på ett intelligenstest oftast skriver bra på alla sådana test. Man har

också sett att personer med hög g-faktor tenderar att nå större framgångar i livet än andra, åtminstone skaffar de sig ofta en bra utbildning. Erik Pettersson ville ta reda på om p-faktorn kunde förutspå psykisk ohälsa eller negativa utfall i framtiden på samma sätt som g-faktorn kan förutspå positiva. Han utgick från äldre registerdata från en tid när nästan alla män i Sverige gjorde lumpen.

– Vi tittade på killarnas poäng på Iqtest vid mönstringen, men också på hur många psykiatriska diagnoser de hade innan mönstring, alltså före 18-årsåldern. Därefter följde vi de här individerna i tio år avseende utbildningsnivå och ogynnsamma utfall, till exempel om de hade försökt begå självmord, dömts för våldsbrott eller tagit överdoser.

MYCKET RIKTIGT KUNDE en högre p-faktor än genomsnittet förutspå negativa utfall tio år senare på samma sätt som g-faktorn kunde förutspå positiva.

– De negativa följderna var ökad risk för att man skulle begå brott som innefattade våld eller skadegörelse, ta en överdos, begå eller försöka begå självmord, få psykofarmaka för ångest eller depression, ta emot socialbidrag eller använda läkemedel mot drogberoende, säger han.

Att det skulle gå snett bara för att man hade mått psykiskt dåligt i tonåren var inte självklart, men risken ökade. För männen med högre pfaktor än 85 procent av sina jämnåriga ökade risken med 80 procent. Utskrivning av antidepressiva, som låg på omkring 10 procent för män i snitt, låg på omkring 18 procent i den här gruppen. Men ju mer ovanligt ett utfall var, desto svårare var det dock att förutsäga det.

– Eftersom självmord är ovanligt är det svårt att förutsäga självmord med p-faktorn.

Ännu är forskningen om p-faktorn i sin linda, men Erik Pettersson tror ändå att pfaktorn kommer att kunna användas inom en snar framtid, i alla fall som ett komplement för att hitta patienter som tenderar att ha många symtom.

– Tanken med p-faktorn är att den ska kunna fånga upp en bredare symtombild än en diagnos, säger han.

Framför allt tror Erik Pettersson att p-faktorn skulle kunna användas för att kunna bedöma vilka personer som har väldigt stora problem och behöver extra mycket stöd.