Så ger du stöd till en vän i nöd.
För människor faller det sig naturligt att lindra andras smärta – men att trösta kan också väcka jobbiga känslor till liv.
NÅGON SOM HÅLLER OM eller köper två portioner hämtmat och ställer på ditt skrivbord. Att trösta är så enkelt, men så svårt. Många står handfallna och undviker att närma sig den som lider. För vad ska man säga? Vad ska man göra?
–Get over yourself. Bara gör något, är Hanna Sahlins spontana reaktion på att vi verkar ha så många spärrar kring att trösta en medmänniska. Hon är psykolog och psykoterapeut och forskar om emotionsreglering vid Karolinska institutet.
– Att oroa sig över att göra fel och därför inte ens försöka trösta, det är ju att dubbelt bestraffa den som lider. Lita på att personen klarar av sin sorg och var ödmjuk inför livets komplexitet, säger Hanna Sahlin.
För tröst är helt centralt i mänsklig tillblivelse. Det menar Lasse Övling, radiopsykolog i P1. Anledningen till att det är så svårt är att ens egen smärta väcks när någon annan mår dåligt, säger han.
– Därför är undvikande det vanligaste beteendet. Vi blir obehagligt rädda för våra känslor. Vi behöver bli medvetna om att det alltid handlar om vår egen inre reaktion – och först ta hand om den för att inte förlora oss helt i den andres situation.
Han håller med om att Radiopsykologen i P1, som han leder, ger tröst till mer än den som får prata i programmet.
– Jo, samtalen och berättelserna från någon som kan vara ärlig och öppen ger tröst till dem som lyssnar och kan känna igen sig i någon aspekt.
Den djupaste innebörden av tröst, förklarar Lasse Övling, är att den som blir tröstad får känna att jag duger precis som jag är, i precis det här ögonblicket. Det stärker personen
Att trösta är svårt eftersom vår egen smärta väcks när någon annan mår dåligt.
i dennes upplevelser och talar om att hen får tillhöra.
DEN FYSISKA SINNEBILDEN av tröst är den av ett barn som vi plockar upp i vårt knä och håller om.
– Barnet blir så vanmäktigt inför smärta, rädsla och skam att det egna fysiologiska nervsystemet inte kan inrymma känslan och det kollapsar. Då behöver det någon som avlastar. Det är tröst.
Lasse Övling förklarar att det finns forskning som visar vad som händer i hjärnan om man är närvarande och tröstar, förklarar för barnet att det blev fel men att man fortfarande älskar det.
– Barnet hulkar, gråter färdigt, lugnar sig och har sedan lärt sig något. Och självkänslan har stärkts av skamkänslan. Jag är värd att älskas även om pappa är arg på mig för att jag gjorde fel, säger han.
HANNA SAHLIN PRATAR om validering, att tröst är en bekräftelse på att någon förstår hur man har det även om hen inte har det på samma sätt.
– Det är en spegling. Men tröst är bara tröstande om man träffar rätt, om man kan förstå var personen som lider befinner sig. Känslor är ett socialt verktyg. När någon utanför dig själv kan fånga din smärta, då blir världen och du själv mer begriplig inför dig själv, säger Hanna Sahlin.
Åsa Roxberg, professor i vårdomsorg vid Högskolan Väst, skrev 2005 en avhandling om det hon kallar för vårdande respektive icke-vårdande tröst. Hon har intervjuat vårdare och äldre vårdtagare om deras upplevelse av tröst och att trösta, och har identifierat fem olika sorters tröst:
1. Den motsägelsefulla trösten, som sker när den som lider överlämnar sitt lidande till någon annan.
2. Den sammanbindande trösten, som ger en djup gemenskap utifrån upplevelsen av att man är förstådd på ett djupare plan.
3. Den stumma trösten, som inte svarar på den lidandes upplevelse och därför inte förmår trösta. Den kan också uppkomma för att den lidande inte är mottaglig för tröst.
4. Den okontrollerade trösten, som är spontan och hjälper den lidande att släppa kontrollen, det vill säga ge upp försöken att förstå.
5. Den vilsamma trösten, som skapar distans till det som hänt, vilket i sin tur kan leda till hälsa och bättre mående.
Att säga vilken tröst som är bäst låter sig inte göras enligt Åsa Roxberg, som menar att tröst är långt mer
komplext än vi tidigare anat. Men det är endast den stumma trösten som hon kategoriserar som icke-vårdande. I sin avhandling skriver hon att den stumma trösten inte förmår att trösta för att den inte är där den lidande är, det vill säga i hens upplevelse av sitt lidande. För att tröstaren ska kunna vara närvarande måste det ”finnas självinsikt och förmåga att ifrågasätta egna uppfattningar om vad som tröstar den lidande. En vårdande tröst måste med nödvändighet lyssna till vad den lidande säger.”
KANSKE HAR VI aldrig varit i så stort behov av tröst som detta coronaår – och så totalt i avsaknad av en av de viktigaste aspekterna av tröst – nämligen fysisk kontakt, kramar.
– Och vad får vi? frågar Hanna Sahlin retoriskt. Vi får larmande rapporter och ett samhälle som skor sig på rädsla.
En vårdande tröst måste med nödvändighet lyssna till vad den lidande säger.
Så det kanske inte är så konstigt att statsepidemiologen Anders Tegnell har fått en tröstande funktion i all oro och ovisshet.
EN ANNAN OVÄNTAD tröst är radions sjörapport. När Sveriges Radio ställer in vädersändningen vid stora nyhetshändelser, såsom attentaten i Paris eller på Drottninggatan, blir det alltid reaktioner från lyssnarna . Men det är inte kulingvarningar och siktangivelser man saknar, utan att man i en värld av oro finner tröst i att veta att öarna ligger där de ligger. Tyska bukten,
Fiskebankarna, Syd Utsira och Utklippan.
Det inspirerade författaren och poddaren Alex Schulman att skriva sin första teaterpjäs,
Tröstrapporter. Monologen, som framförs av Krister Henriksson, har premiär på Dramaten i december och handlar om en man som står inför en katastrof efter ett bråk med sin hustru. I bakgrunden hörs Sjörapportens betryggande mässande.
– När två atommakter har krigsspetsarna riktade mot varandra och en fladdermus smittar hela världen med en sjukdom vars konsekvenser framöver vi inte kan se, är det viktigare än någonsin att hitta tröst, säger Alex Schulman.
För honom handlar tröst om att stå ut med sorg, att inte glömma, distrahera sig eller på annat sätt fly – att stå kvar i öppenhet.
Sedan kan trösten komma från en kompis eller en låt på radion, men framför allt finner han tröst i sitt läsande och skrivande. Han är väl införstådd med att det återskapande av barndomen som han ägnar sig åt i sina böcker är både en tröst och en läkeprocess.
Behovet av empatisk omsorg verkar ha sin förklaring i just barndomen. Det sätt vi blivit tröstade på under uppväxten har lagt grunden till förmågan att trösta både oss själva och andra som vuxna. Samtidigt är förmågan delvis medfödd. År 1990 visade psykologiforskarna Carolyn Zahn-waxler och Marian Radke-yarrow att små barn visar empati redan före två års ålder. Det kommer alltså spontant.
Harry Harlows klassiska och grymma experiment med rhesusapor på 1960-talet, visar också på vikten av tröst. Små apungar togs från sina mödrar och erbjöds två olika surrogatmödrar, den ena av frottétyg och den andra av ståltråd. Även när apungarna fick mat av stålmamman återvände de hela tiden till frottémamman. Och när de utsattes för skrämmande stimulus, såsom höga ljud, sprang de till frottémamman för skydd och tröst, oavsett vilken mamma som erbjöd dem mat.
Psykologen och primatologen Frans de Waal, som studerar djurens känsloliv och vad det kan lära oss om oss själva skriver i boken Mamas sista kram: ”När djur och barn börjar förstå vad som står på tok med en person i nöd övergår de från blind attraktion till empatisk omsorg. De försöker lindra smärta”/…/ ”Många djur från hundar till gnagare, från delfiner till elefanter, uppvisar ett tröstande beteende, även om varje art använder sina specifika gester.”
MAN SKULLE KUNNA tro att vi tröstar barn och vuxna på olika sätt. Men samtliga intervjuade är eniga om att de viktiga ingredienserna i tröst är desamma. Den fysiska beröringen är central för att lugna nervsystemet även om vi inte plockar upp en annan vuxen i famnen. Men vi klappar och håller om. Vi sitter bredvid och är närvarande. Förhoppningsvis lyssnar vi mer än vi pratar.
Och har man svårt att vara närvarande är det alltid välkommet med ett varmt mål mat eller annan handfast hjälp. Praktisk omsorg kan vara väl så tröstande.
När en människa blir tröstad infinner sig frid, glädje och lättnad. Det visar en analys av tröst i Nordic Journal of Nursing Research. Det ger också styrka, hopp och tillit. Tröst kan också ge nya perspektiv och en känsla av att finna mening i livet trots sitt lidande. Åsa Roxberg sammanfattar trösten i sin avhandling som att det kan lösgöra något tungt som människan bär på. Vem vill inte hjälpa till med det?