Jag har adhd och mår dåligt

Jag är 17 år och har ? adhd. Utredningen blev klar nyss så det är ganska nytt för mig. Jag tryckte på skolan och mina föräldrar att göra en utredning för cirka ett år sedan för att jag kände mig annorlunda jämfört med alla runtomkring. Det var som att de inte hade någon energi och jag hade hur mycket som helst; de kunde så enkelt få bra betyg på alla teoretiska uppgifter medan jag kämpade med att ens få in uppgifterna i tid. Jag har alltid haft svårt för den teoretiska delen i skolan men har så lätt för den praktiska, där jag liksom förstår efter att jag har fått testa att göra något typ en gång. Jag ska försöka ta körkort nu när jag fyller 18, men jag känner redan nu att jag kommer att misslyckas, för det gjorde jag då jag skulle göra moppeprovet – inte bara en gång utan sju gånger. Så mitt självförtroende är verkligen nere på botten. Jag tror att skolan har haft en stor inverkan på att mitt självförtroende är så dåligt, eftersom jag aldrig fått ”bra” betyg. Min kille tycker jag ska försöka prata med en psykolog för att ta itu med mitt mående, då jag också blir lättirriterad och ledsen över saker som kan verka små i någon annans värld, men blir stora i min. Jag försöker få kontakt med Bup igen för att försöka få den som utredde mig som psykolog, eftersom jag vill berätta om detta för så få personer som möjligt. Men hur gör jag när jag fyller 18? Under utredningen så kom frågor om mitt mående upp och då sa jag att jag mår bra, men innerst inne visste jag om att jag inte har mått bra sedan jag gick i 7:an. Jag ville verkligen ha psykologkontakt efter utredningen men eftersom det ”bara var adhd” och inget annat så fick jag bara medicin och någon kurs för ungdomar som hjälp.

Mina föräldrar vet inte hur jag mår. De fattar varför jag har varit så ”krånglig” alla dessa år, men de förstår inte mitt mående. När jag har lov så mår jag ännu sämre för att jag inte har rutiner och jag måste vara med mina föräldrar hela lovet då mina kompisar är less på mig för att jag gör så mycket konstigt.

Finns det något annat sätt att få kontakt med den som utredde mig, eftersom jag hatar att prata i telefon? Och hur blir det då jag blir 18 med denna kontakt?

Du har verkligen kämpat under lång tid och du har kommit en bra bit på vägen genom att få till din utredning. Nu har du mer kunskap om varför du har mått som du har gjort, bra jobbat!

Jag fattar verkligen att ditt mående har tagit stryk under årens lopp. Jag har själv träffat flera som har haft det på ett liknande sätt. Särskilt när man får sin diagnos senare i livet så kan måendet påverkas negativt, så som det har gjort för dig.

Men du, det kommer bli bättre, lita på mig. Du är en kämpe som inte ger sig – det märker jag på det du skriver och jag tänkte ge dig några tips på hur du kan gå vidare med dina frågor och hur du kan må bättre. Jag kommer även att ge dig några länkar där du kan få mer information.

Först och främst vill jag peppa dig; jag förstår att ditt självförtroende ibland kan kännas dåligt men du vet att du kan saker som andra inte kan. Du verkar grym på praktiska saker och så är det ju ofta för personer med adhd. Man får kämpa extra med teorin men med praktiken rullar det bara på! Tror mig, det finns massor med saker som du kan bättre än andra i din ålder, om du bara tänker efter en stund så kommer du att komma på fler.

Ett allmänt råd är att när du letar jobb eller utbildning så försök att tänka på att det ska finnas praktiska moment eller att det ska vara saker som du är intresserad av. Då kommer det att gå riktigt bra. När det gäller körkortet så vill jag också skriva till dig att även om du inte skulle klara de teoretiska delarna första gången så kan man göra om provet igen och igen och igen, tills man klarar det. Och till slut kommer du att klara det, precis som du gjorde med moppekortet – vissa grejer tar bara lite längre tid.

Jag tycker absolut att du ska söka stöd hos psykolog, för oavsett vad man har för frågor så är det ofta bra att prata med någon som känner igen det du går igenom. Du skriver att du gärna vill ha kontakt med den psykolog som utredde dig, och det förstår jag, den personen känner ju till din historia. Om det är svårt att prata i telefon så kan du ta digital kontakt med Bup, mejla eller gå via via 1177, eller så kan du skriva ett vanligt brev. Man behöver inte skriva så mycket när man kontaktar dem, utan bara lite kort om varför.

Du tar upp frågan om vad som händer med Bupkontakten när du fyller 18 och

det kan se lite olika ut i olika delar av landet. Antingen kan du ha kvar din kontakt på Bup ett tag, eller så tar vuxenpsykiatrin över den. När du blir 18 så kan du också sköta dina vårdkontakter själv, utan att dina föräldrar behöver blandas in. Oavsett vilken mottagning du tillhör, Bup eller vuxenpsykiatrin, så finns det psykologer på båda. Självklart kan det kännas bäst att ha samma psykolog som tidigare, men min erfarenhet är att det ofta fungerar bra att byta psykolog. Det kan faktiskt vara så att det finns fördelar med att byta; den nya kanske kan fokusera mer på ditt mående och mindre på din adhd.

Jag tänker att din adhd är en viktig del som påverkar ditt mående, så om du byter psykolog är det ändå bra att berätta om detta. Men du är ju mer än bara din diagnos – det finns ju annat som ni också kan fokusera på.

Du skriver att du inte har berättat för dina föräldrar hur du mår, varför inte? Gör det! Du behöver inte säga allt till dem men berätta en del och säg att du vill få kontakt med psykolog. Föräldrar är ju till för att hjälpa sina barn, men om de inte vet hur det är så kan de inte hjälpa dig. Jag vet att du klarar det. Du kan ju också ta hjälp av din kille om det känns lättare.

Sedan skriver du att du mår sämre när du inte har rutiner, och detta är så himla vanligt. Ett sätt att hantera delar av detta är att göra en enkel veckoplanering. Exempelvis kan du sätta påminnelser för olika viktiga saker under dagen. Det finns appar för detta men din telefon har säkert några inbyggda system för checklistor och annat som du kan testa. Börja med att sätta en påminnelse varje dag om något viktigt/roligt eller bra som du vill göra, då ökar sannolikheten att du gör det. Om det funkar bra kan du göra din veckoplanering mer systematisk och då kommer du nog att märka att ditt mående blir bättre. Det är lätt att må sämre när man skjuter upp saker; och när du gör en planering är det större sannolikhet att du lyckas, och varje gång man lyckas så mår man ofta lite bättre.

Till sist, ingen är som du och ingen kan göra det du kan. Men kämpa inte ensam: Prata med din kille och säg att du behöver hans hjälp för att till exempel ta kontakt med psykolog. Prata med dem som bryr sig om dig, de blir bara glada om de får hjälpa dig! Du kan även vända dig hit: www.sjalvhjalppavagen.se www.bup.se