Förälskad i min psykolog
Jag har de senaste ? veckorna upplevt att jag blivit förälskad i min 20 år äldre kvinnliga psykolog. Jag tänker på henne och drömmer om henne jämt. Och självklart har jag svårt att veta hur jag ska hantera känslorna. Det är å ena sidan jobbigt och pinsamt men har å andra sidan lett till att jag blivit en gladare person med betydligt mer ork. Borde jag försöka motarbeta mina känslor eller låta dem finnas där? Vad kommer det att leda till på sikt? Borde jag sluta gå hos min terapeut? Borde jag prata med henne om det? Jag är då rädd att det skulle bli så obekvämt att det kanske skulle påverka terapin i framtiden negativt. Jag tror någonstans att hon nog anar mina känslor. Min spontana känsla är naturligtvis att jag vill fortsätta att gå hos henne, men är den naiv? Blir det destruktivt för mig eller är det elakt mot henne? Jag är ensamstående men terapeuten är gift om det spelar någon roll.
Tack för din öppenhjärtiga
! fråga. Du är inte ensam om att bli förälskad i din psykolog, men det är nog få som vågar prata om det. Psykologer förbereds på att hantera detta under sin utbildning, så pass vanligt förekommande är det. Du ska absolut inte skämmas för att du blivit förälskad i henne! Du ska inte heller oroas övas att detta behöver inverka negativt på terapin eller att du måste avsluta den.
Jag rekommenderar dig att ta upp detta med din psykolog. Tänk inte att du behöver förbereda dig på något sätt. Säg det precis som det är, utan omskrivningar. Hon kommer hjälpa dig genom samtalet och hitta lösningar för hur detta ska främja snarare än hindra den fortsatta psykoterapin.
Psykoterapi innebär ett unikt sätt att mötas på. Det finns i regel ingen relation i vanliga livet som liknar den. Att samtala med någon som ger en sin fulla uppmärksamhet, erbjuder sin hjälp och sitt stöd utan att förvänta sig något tillbaka är unikt. En välfungerande psykoterapeutisk relation ger utrymme att berätta om sina problem, tillkortakommanden och ibland även hemligheter på ett sätt som det kanske aldrig tidigare getts möjlighet till.
En annan unik aspekt på denna relation är att klienten vet väldigt lite om psykologen, vilket kan väcka nyfikenhet och fantasi. Initialt i möten med nya personer som väcker ens intresse är det vanligt att fantisera om den andre innan man hunnit få mer information om personen i fråga. Det är naturligt att fundera kring hur personen lever, läsa in önskvärda egenskaper och måla upp bilder av hur man tror att den andra är. Eftersom psykologen i regel är inkännande och bekräftande, men också anonym, blir detta lätt en idealiserad bild.
Till skillnad från andra möten där man successivt lär känna fler sidor hos en person förblir psykologen okänd under hela kontakten. Det kan emellertid kännas som om man känner personen fastän man egentligen inte gör det. Det förhoppningsvis varma och trygga klimatet bidrar till denna bekanta känsla, som kan likna den man har med en trygg vän eller en kärlekspartner. Utifrån alla dessa aspekter är det inte konstigt att känslor av förälskelse kan uppstå!
I en psykoterapi ska det finns en skarp gräns mellan det professionella och det privata. Detta är för att klienten och psykologen inte har mötts på jämlika villkor. Klienten har vänt sig till psykologen för att få hjälp att hantera saker i livet som hen inte reder ut på egen hand. Utifrån detta är klienten i en beroendeställning till psykologen, och därmed sårbar och påverkbar. Psykologen har till uppdrag att sätta klientens behov i fokus. I det ögonblick hen ger utrymme för egna känslor och behov i relationen har denne svikit sitt professionella uppdrag. Det är ett brott mot yrkesetiken för en psykolog att inleda kärleksrelation med en klient, även efter avslutad kontakt.
Lycka till med samtalet med din psykolog. Hoppas ert samtal bidrar till den fortsatta terapeutiska processen på ett bra sätt.
⁄ Maria Nordström Lindhe, legitimerad psykolog/ psykologiguiden.se