Om våra mål och vart de leder oss
Det är lätt att bli besatt av ett mål. Vi ska hitta exakt rätt tidstypiska tapet till torpet vi renoverar. Vi ska ta nästa bälte i judo. Vi ägnar oss åt en prestationshobby och vill vinna. Helst stort. Nästan alla som arbetar med beteendeförändring talar om hur viktiga mål är. Hur de ska formuleras. De ska vara tydliga och mätbara. I det sammanhanget är det ett dåligt mål att vilja bli en bättre människa, men ett bra mål att sluta skrika åt barnen före middagen. Det första kan inte kvantifieras, det andra är lätt att mäta – vi vet om vi skriker eller inte. Tapeter och prispallar är också bra mål. Det märks när vi har lyckats. Belöningssystemet går i gång. Det känns bra.
PROBLEMET, SOM JAG ser det, är att vi helst inte vill vänta på vår belöning. Kortsiktiga mål kan därför bli mer lockande än långsiktiga. Vi fyller våra liv med små segrar. Det är inget fel i sig, men vad kostar projekten? I tid? I uppmärksamhet? I pengar?
Men vi har ju tiden, och pengarna. Varför skulle vi inte satsa på vår renovering eller på judon? Därför att det kanske hade varit ännu bättre att investera en del av det engagemanget i mer långsiktiga mål. I våra relationer. Fast där finns sällan tydliga kortsiktiga mål. En dag med en god vän, eller ett barn eller barnbarn, utan annat syfte än att umgås och ha trevligt, ger oftast inte samma kick som att ta ett bälte eller vinna en rosett. Tjugo år senare, eller fyrtio, lever vi med konsekvenserna av våra prioriteringar.
Grant och Glueck-studien i USA följde hundratals unga män med start 1939. Målet var att hitta faktorer som kunde förutsäga att personen skulle åldras med god fysisk och psykisk hälsa. Resultatet blev att den som vill hålla sig frisk och glad på lång sikt gör klokt i att investera i sina relationer. (Och undvika för mycket alkohol.) Att bygga relationer – genom att ge andra människor av sin tid och sin uppmärksamhet – är ett långsiktigt mål, men ett som kanske ger den bästa avkastningen över tid.
NÄR TAPETEN ÄR övermålad, när ingen längre minns vilket bälte vi hade i judon, när hunden eller hästen vi tränade så ambitiöst inte finns kvar, så kommer vi fortfarande att leva med vår familj och våra vänner. Och vårt mående kommer att påverkas av kvaliteten på de relationer vi byggt under årtionden. En bra balans mellan kortsiktiga och långsiktiga mål är därmed ett riktigt bra mål att sträva efter.